USA knyter säcken kring sin ”bakgård”: ”Världsdelens naturresurser ska vara disponibla för att motsvara våra nationella prioriterade behov”
   I mitten av augusti inleddes ”Operación militar Cabañas 2001” i Argentina, en militärmanöver med deltagande av åtta latinamerikanska länder. Manövern uppfattas som ytterligare ett led i USA:s politiska, militära och ekonomiska stryptag på Latinamerika.
   Manövern, som pågick till den 11 september, leddes av 240 USA-militärer. Den ses som en bekräftelse på USA:s gamla anspråk att ha rätt att intervenera när Onkel Sam så behagar.
   Manövern inleddes dagen efter att Argentina fått ett lån på åtta miljarder dollar (80 miljarder kronor) från IMF. Men bara fem av de åtta miljarderna betalas ut, de övriga tre miljarderna hålls inne som en slags ekonomisk utpressning. Villkoret är att den argentinska regeringen gör verklighet av sitt dramatiska nedskärningsprogram. Löner och pensioner för offentlighetsanställda respektive pensionärer ska minskas med 13 procent. Mot detta demonstrerade 120.000 i Buenos Aires. Facket lovade ”krig mot svältpolitiken”.

Santa Fe – den heliga tron
Samtidigt med militärmanövern har dokumentet ”Santa Fe IV” kommit till offentlighetens kännedom.
– Det kommer som ett brev på posten för att bekräfta USA-imperialismens intentioner för sin ”bakgård”, säger Juan Rohm, ledande medlem i det paraguayanska vänsterpartiet MPL. Han berättar att över 400 USA-militärer finns i hans land inom ramen för USAs antigerillastrategi. - Paraguay är på väg mot en social folklig explosion.  

Geografisk och politisk kontroll
Santa Fe är en serie dokument som legat till grund för USA:s utrikespolitik mot Latinamerika sedan 1980. Det första dokumentet publicerades 1980, författat av högerextrema utrikespolitiska rådgivare till Reagan som fastslog att Kuba var USAs värsta fiende. Santa Fe II kom 1989 och uttryckte stor oro för den politiska och militära utvecklingen i El Salvador och Colombia och varnade för den ”växande kommunistiska gerillan”. Detta dokument utgjorde riktlinje för fader Bush´s utrikespolitik mot Latinamerika.
   Santa Fe IV skrevs i december 2000 av bl a general Summers med meriter från gerillabekämpning i Centralamerika, Lewis Thambs, USA:s f.d. ambassadör i Bogota som myntade uttrycket «knarkgerilla» första gången 1985 men som visade sig i vara spindeln i knarkfinansieringen av «Contras» i Nicaragua/Centralamerika med Oliver North spetsen, med flera “kännare” av Latinamerika. Dokumentet, som ligger till grund för sonen Bush´s utrikespolitik anger i korthet följande fyra geostrategiska uppgifter, ordagrant citerade:

1. Kontroll över sunden i Atlanten.
2. Obegränsad tillgång till Panamakanalen.
3. Upprättande av en säker farled runt Kap Horn.
4. Garantier för att länderna i världsdelen inte ska uppträda fientligt mot USA (med direkt antydan mot Kuba och Venezuela och i viss mån Brasilien, reds anm).
Dessutom ska världsdelens naturresurser vara disponibla för att motsvara USAs nationella prioriterade behov.
   Och ”Operación Militar Cabañas 2001” är ett led i förverkligandet av Santa Fe IV, menar den växande antiimperialistiska rörelsen över hela Latinamerika.

Dollariserade ekonomier
Sedan fler år arbetar USA för att göra länderna i Latin-amerika ekonomiskt helt beroende. Handelspolitik, valutapolitik, militär- och underrättelsetjänster samordnas allt mer. Ett uttryck för detta är ”dollariseringen” av ekonomierna. El Salvador var först med att byta ut valutan. Därefter kom Ecuador. Argentinas valuta är visserligen fortfarande peso men ”pariterad”, 1-1, med dollarn. I det senaste avtalet kräver Internationella Valutafonden också att denna paritet ska fortsätta. Flera andra länder i LA diskuterar också en dollarisering. Med inrättandet av handelsorganisationen ALCA kommer denna process att förstärkas (se Kuba 3.01 “Hajen och sardinderna”). USA kommer att ha en hel kontinent som sin egen marknad.

Gamla och nya fiender
Vilka är då USA:s fiender enligt Santa Fe IV? Orosmolnen är i första hand ”axeln Kuba, Venezuela och gerillan i Colombia”. Men även den växande folkliga och fosterländska militära rörelsen i Ecuador, Brasilien, Bolivia, Argentina och Paraguay. Och den ”växande USA-vänstern (…) “Kommunismen är levande och verkar i all välmåga på hemisfärens universitet”, skriver författarna med oro.
   Om människorättsorganisationerna säger dokumentet att dessa ”har utgjort en bastion för att omintetgöra våra ansträngningar att försvara individens rättigheter”. I verkligheten handlar det, som den fjärde punkten säger, om att ”världsdelens naturresurser ska vara disponibla för att motsvara våra nationella prioriterade behov”. Under denna punkt ingår USA:s självpåtagna roll att utforma de ekonomiska riktlinjerna för Latinamerikas folk.
   Det smutsiga krig som militären eller paramilitära grupper i tjänst hos arméerna utför betraktas som ”nödvändigt”. Författarna irriteras av att den demokratiska rörelsen anklagar upphovsmännen för detta smutsiga krig för att vara ”den perversa högern”. Eller över att överväldigande folkflertal kräver att de valda regeringarna ska respektera de mänskliga rättigheterna när de har den otacksamma uppgiften att ”konfrontera fienden”, dvs kommunister eller knarkhandlare.