60 år sedan Missilkrisen
”Dagar då världen stod inför ett kärnvapenkrig”. Så har medierna beskrivit händelserna i oktober 1962. Rubriken har ofta varit ”Kubakrisen”, som om det var Kuba som bar skulden och inte kärnvapenmakterna. Den korrekta beteckningen är istället missilkrisen.
Nu 60 år senare står världen inför en ännu större kris, och det finns en uppenbar risk att denna kris okontrollerbart utvecklar sig till ett storkrig mellan USA/NATO och Ryssland/Kina där kärnvapen till slut kommer till användning.
Parallellen mellan nu och då är påtaglig: 1962 såg sig USA hotat av att Sovjetunionen börjat placera ut kärnvapen på Kuba. Idag – eller rättare sagt sedan flera år tillbaka – känner sig Ryssland hotat av att NATO kryper allt närmare inpå landets gränser. Ett Ukraina i NATO:s händer innebär att USA kan placera kärnvapen inom 5 minuters flygtid från Moskva.
Sovjetunionen backade ut från Kuba 1962 och återtog sina missiler, men USA/NATO backar inte en tum från sin hotfulla strävan att närma sig Ryssland.
Låt oss rekapitulera vad som hände i Kuba i början av 1960-talet:
I april 1961, alltså cirka ett och ett halvt år innan missilkrisen, hade USA försökt sig på en militär invasion av Kuba för att störta Kubas regering och installera en marionettregim i vars trådar man kunde hålla.
Kuba slog tillbaka invasionen i Grisbukten efter bara 72 timmar. Men efter nederlaget tog USA nya tag och lanserade en lång rad fientliga attacker för att få Kuba på fall så att en ny invasion skulle kunna företas med ett för USA mer framgångsrikt slut. Kubas gränser kränktes oupphörligen. Strategiska mål, som industrier och kommunikationer angreps, med stora skador och förluster i människoliv som följd. Det var den så kallade Operation Mongoose som siktade på en ny invasion i oktober 1962.
Kuba behövde stärka sitt försvar. Sovjetunionen erbjöd hjälp, och bidrog med alla slags vapen, patrullbåtar, flygplan och annan militär utrustning. Under sommaren 1962 övertalades Kuba att även ta emot kärnvapen, vilket ju inte behövdes för försvaret, men Kuba gick till slut med på det för att stärka motkrafterna mot USA som hade kärnvapenbaser runtom i världen, också nära Sovjetunionen.
Sovjetunionen skeppade i september 1962 över 42 medeldistansmissiler med räckvidden ca 220 mil (typ R-12) som skulle kunna nå Washington och New York från Kuba. Avsikten var att under oktober–november fortsätta med 18 missiler med räckvidden ca 450 mil (typ R-14) som skulle kunna nå USA:s västkust från Kuba. Men den 16 oktober hade president Kennedy fått se ett fotografi taget två dagar tidigare med spionflyg över Kuba. Fotografiet visade missilinstallationer i Pinar del Río på västra Kuba. Därmed var missilkrisen ett faktum.
President Kennedy beslöt om en flottblockad mot Kuba för att stoppa de missiltransporter som var på väg. USA hävdade att Kuba måste skicka tillbaka alla ”offensiva” vapen – dvs. alla missiler men även 42 bombplan av typ IL-28 – till Sovjetunionen och att inga fler sådana vapen skulle tillåtas passera innanför blockadens inringning. I förhandlingar med USA gick Sovjetunionen med på detta. Förhandlingarna skedde över huvudet på Kuba som varken konsulterades eller informerades.
I utbyte gav USA ett löfte att inte invadera Kuba. USA lovade också att dra tillbaka sina Jupiter-kärnvapenmissiler från Turkiet och Italien, vilket gjordes ett halvår senare. I propagandan i USA talades det dock tyst om denna “eftergift” åt Sovjetunionen, vilket skulle skada president Kennedys image som stark ledare och den som kunde sätta hårt mot hårt i detta kritiska läge. Vi kan emellertid notera att tillbakadragandet av de föråldrade Jupitermissilerna inte hade någon större betydelse. USA hade modernare robotar som kunde avfyras från Polaris-ubåtar.
Kuba menade att det var genomfalskt att beteckna vissa vapen som “offensiva” och andra som “defensiva”. I ett långt tal den 23 oktober 1962 som sändes ut i kubansk radio och TV sa Fidel Castro: “Vilka vapen är offensiva? Och vilka är defensiva? De gevär som kom till Grisbukten var offensiva vapen: bazookas, granater, granatkastare. Kulorna, knivarna och de Sherman-stridsvagnar de landsatte var offensiva vapen. Men våra gevär, granatkastare och stridsvagnar var defensiva. Det som bestämmer den offensiva eller defensiva karaktären på vapnen är inte deras form utan deras användning. Vi använde våra vapen för att försvara oss, så våra gevär och kanoner var defensiva. De gevär och kanoner de hade med sig var offensiva.”
Löftet från USA att inte invadera Kuba lämnades utan några som helst garantier. Kuba angav fem krav på USA för att relationerna mellan länderna skulle kunna normaliseras. Om dessa krav uppfylldes, förklarade Kuba, skulle landet inte ens behöva någon armé!
* Slut på USA:s ekonomiska blockad av Kuba,
* slut på all undergrävande verksamhet och alla angrepp mot Kuba,
* slut på pirataktioner från baser i USA och Puerto Rico,
* slut på USA:s intrång i Kubas luftrum och territorialvatten och
* stängning av Guantánamobasen och återlämning av det ockuperade området till Kuba.
USA svarade inte ens på dessa krav, och inget av dem har heller uppfyllts under de nu snart 60 år som gått sedan missilkrisen. Istället har den ekonomiska blockaden skärpts och fientligheterna och terrorangreppen har fortsatt, intrången i luftrum och territorialvatten har fortsatt och USA har ytterligare befäst sin ställning i Guantánamobasen.
Louise Österlin, Tidskriften Kuba 3/2022
För spansktalande rekommenderas även en lång intressant artikel i Cubadebate:
Mangosta, la Crisis de Octubre y la diplomacia secreta entre Cuba y Estados Unidos
