Hunger som politiskt vapen mot Kuba
Strax innan protesterna i juli 2021 nämnde den US-amerikanske forskaren William LeoGrande i en artikel i tidningen La Jornada ”hotet om en humanitär kris” på Kuba.
”Kuba importerar 70 procent av sin mat”, skrev han. ”Landets inkomster har rasat på grund av den nedskärning av penningöverföringar som Trump dikterat och nedstängningen av turismen.”
LeoGrande påminde om att ”hunger har varit ett vapen i Washingtons arsenal ända sedan Eisenhower var president”, och som redan då förutspådde: ”Om (kubanerna) är hungriga kommer de att kasta ut Castro”.
Sedan 1975 kunde Kuba köpa varor från dotterbolag till USA-företag i tredjeländer, varav 90 procent var livsmedel och mediciner. Men 1992, när Kubas ekonomi nådde botten i och med Sovjetunionens kollaps, antog George Bush d.ä. Torrichelli-lagen, som förbjöd sådana inköp.
CIA rapporterade då: ”Bristen på livsmedel och distributionsproblem har orsakat undernäring och sjukdomar på Kuba.”
Att använda livsmedel som ett tvångsmedel är ett brott mot internationell humanitär rätt. År 2018 antog FNs säkerhetsråd resolution 2417, som fördömer berövandet av livsmedel i konfliktsituationer.
Joe Biden har blygsamt börjat häva några av Trumps sanktioner mot penningöverföringar, visum och resor, som har haft en direkt effekt på de kubanska familjernas bord.
Hungerstrategin har misslyckats. Men den har återigen orsakat oräkneligt lidande. Utan att vi läser en enda rad om detta i de stora internationella medierna.
Cubainformación 230220 /cv
El hambre como arma política contra Cuba
