Förbindelserna Kuba–USA: Intervju med dr José Ramón Cabañas
I januari 2023 reste José Ramón Cabañas till Storbritannien för att tala om sin bok US-Cuba Relations: The Inside Story of the 2014 Breakthrough. Dr Cabañas var chef för Kubas intressekontor i USA den 17 december 2014, när presidenterna Raúl Castro och Barack Obama tillkännagav ett närmande och återupprättande av diplomatiska förbindelser. Hans nya bok förklarar bakgrunden och betydelsen av detta historiska ögonblick i de internationella förbindelserna. Helen Yaffe träffade Cabañas i London.
Hur ser du på det nuvarande läget i relationerna mellan Kuba och USA? Kan du sätta in detta i ett historiskt perspektiv?
Mellan 2015 och 2017 lade vi grunden för eventuella framtida förhandlingar mellan Kuba och USA. Det finns saker som uppnåtts som går längre än till exempelvis samförståndsavtal [MOU, Memorandum of Understanding,]. Ett tydligt budskap är att Kuba var, och är, redo att tala om flera ämnen när som helst, baserat på respekt och ömsesidighet. Detta har varit Kubas konsekventa ståndpunkt. Det som hände under Trump går bortom förbindelserna mellan Kuba och USA, med mycket konservativa politiska krafter som försöker radera ut allt arv från den föregående administrationen, vilket ökat den politiska polariseringen i USA.
Trumpadministrationen pressade inte så hårt under de två första åren. Men från och med 2019 och 2020 behandlades Kuba inte som ett självständigt ämne, utan kopplades till USAs strategi mot Venezuela. I slutet av 2019 och 2020 hade de det perfekta scenariot: kombinationen av effekterna av en förstärkt blockad och covid-19-pandemin. Det handlade om att vänta och se; lite mer press skulle räcka.
För att Kubas revolutionära regering skulle kollapsa?
Det de inte uppnådde 1962, det de inte uppnådde 1992; det går i cykler på 30 år. Det borde ha hänt runt 2020, men det gjorde det inte. Biden valdes och hans nationella säkerhetsgrupp ärvde visionen för regionen. USAs Kuba-politik har varit densamma för båda partierna i många år. Under årens lopp har de fört en politik gentemot Kuba som går ut på att förändra status quo, och den enda debatten handlar om hur man ska göra det: genom att utöva påtryckningar och använda det militära alternativet, eller genom att vara vänskapliga. Obama var allmänt sett det senare alternativet.
De flesta i Bidens team och hans byråkrater hade deltagit i många beslut och åtgärder som vidtagits under Obama. De ärvde tillvägagångssättet – att vänta i sex månader eller ett år. De bekräftade Trumps sista-minuten-beslut att återigen ta upp Kuba på USAs lista över länder som påstås sponsra terrorism. De inväntade implosionen på Kuba. De trodde att ”något kommer att hända, vi behöver inte göra något”. Det hände inte när de planerade det [juli 2021], så de programmerade om till slutet av 2021. Det hände inte då heller. Sedan fick det konsekvenser. Om man inte följer migrationsavtalen och utsätter Kuba för enorma ekonomiska och politiska påtryckningar, vad kan man då förvänta sig? Om man för krig mot Libyen eller Irak får man migration som en kollateral skada. Samma sak hände på Kuba. Det är inte ett krig med vapen, men konsekvenserna är i stort sett desamma: migrationsströmmar, som tidigare. Det fanns ett stort antal migranter från ön, men det totala antalet inkluderar även kubaner som tar sig till USA från tredje land. Kubaner här i Storbritannien, Spanien eller Europa i allmänhet, Centralamerika, sa: ”dörrarna är öppna…”. Siffran är alltså hög, men alla kom inte direkt från Kuba.
Migration är alltid ett viktigt ämne för dem när det gäller nationell säkerhet, men det fanns andra frågor. I USAs federala organ började tjänstemän som sysslade med tekniska frågor, inte politiska uttalanden, till exempel brottsbekämpning, att fråga sig: Vad åstadkom vi med detta? Förra året lämnade vi till exempel information till USAs myndigheter om 57 kuba-amerikaner som var inblandade i narkotikahandel i Karibien, från Centralamerika till USA. Sju av dem togs med i Interpols ”röda varning”. Vi fick inget svar från USAs myndigheter. Detta påverkar inte Kuba, men vi spårade information som är relevant för att åtala dem i USA, som är det land dit narkotikan går.
Slutligen sade några smarta killar att ”vi åstadkom ingenting. Vi har ingen kontroll över migrationsströmmarna och vi missar möjligheter att bekämpa brottslingar och att tillämpa lagstiftningen”. För att inte tala om samarbete inom medicin, hälsa och vetenskap i allmänhet, och mer pragmatiska områden som civil luftfart. Det går flyg till Kuba och över Kuba till andra destinationer, och de måste verifiera informationen med oss. För att inte tala om klimatförändringar, oljeutsläpp i Karibien, orkaner. Det är en pragmatisk lista, de flesta frågor har att göra med de samförståndsavtal som vi har undertecknat, och många experter är inblandade. Dessutom visar opinionsundersökningar i USA att de flesta vill ha en annan inställning till Kuba. Jag syftar inte på den semantiska debatten om ”normalisering” – ingen vet vad det är. Men åtminstone kommunikation, åtminstone konkret samarbete.
Det finns små tecken på att de inser behovet av att tala om dessa frågor. Samtal om migrationsfrågor har ägt rum (i april och november 2022), och USA-experter på brottsbekämpning har nyligen besökt Kuba (i januari 2023). De genomdriver inga begränsningar av vetenskapligt och kulturellt utbyte; fler personer reser från universitet och forskningscentra. Detta är signaler om en mycket partiell omsvängning av Trumps strategi för maximal press. Men tidsramen är 12 månader.
Det handlar om valet i USA, eller hur? Hur bedömer du de små steg som Bidens administration tagit i migrationsfrågan i januari 2023 och i vilken utsträckning är det kopplat till valet i USA?
Dessa beslut är positiva men begränsade. Vi får vänta och se. I USA görs ett uttalande, sedan finns rättsliga normer – hur de är skrivna – sedan har man tolkningen av normerna och slutligen kan man få en juridisk bedömning. Det måste gå igenom fyra olika steg.
Uttalandet i sig är inte så meningsfullt, men det är något lite annorlunda än vad vi fick tidigare. Det sker fler officiella samtal. Den viktiga faktorn i detta är det latinamerikanska och karibiska sammanhanget och hur Kuba passar in där. Amerikatoppmöte i Los Angeles var i princip ett fiasko. Trots att Biden hade latinamerikaexperter på utrikesdepartementet, på den nationella säkerhetsavdelningen eller vad det nu kan vara, kände han att han var tvungen att utse en före detta senator (Chris Dodd) till sin kontaktperson med regionala ledare. USA måste omorientera sin latinamerikapolitik för att hantera det nya scenariot – Mexikos konsekventa ståndpunkt, förändringar i Brasilien, förändringar i Colombia.
Colombias tidigare president Iván Duque kritiserade Kubas förbindelser med Colombias ELN (Nationella befrielsearmén) och dess roll i den colombianska fredsprocessen. Detta var en viktig förevändning för USA att återigen sätta upp Kuba på sin lista över statliga sponsorer av terrorism. Nu kritiserar den nya colombianska regeringen detta och kräver att Kuba stryks från listan, så det finns inga argument för att stödja införandet av Kuba. Situationen har förändrats dramatiskt. Colombias nya president väntade inte två veckor med att uttala detta, han sa det redan på sin första dag. Det har sagts av Colombias utrikesminister, av ambassadörer, av alla. Det är ett budskap som kommer från gräsrötterna i Colombia, människor i samhället, människor som förlorat släktingar, fackföreningsmedlemmar, alla. Det är ett enormt budskap. Om man vill ha fred och stabilitet har Kuba varit en faktor, eftersom det är en plats för möten och förhandlingar. Kuba har följt med i fredsprocessen. Så vad vill de nu åstadkomma när det gäller Venezuela? Det är en mer omfattande politik, kanske mer konstruktiv. Situationen i Latinamerika har förändrats. Låt oss komma ihåg vad som hände omedelbart efter Amerikatoppmötet i Cartagena (2012).
Efter det godkände Obama de hemliga samtalen med Kuba…
Obama bestämde sig för att han var dåligt informerad om Latinamerika och ändrade byråkratin. Biden beslutade inte det, men att utse senator Chris Dodd till ansvarig för Latinamerika säger mycket.
Är det ett positivt tecken?
Han är en person med hjärna, med ett stort ansvar. Det team man väljer för att genomföra en process är en faktor. Vi var produktiva och effektiva i förhandlingarna mellan 2015 och januari 2017 eftersom de kunde strukturera ett team som hittade bakgrundsinformation och lärde sig hur man förhandlar med Kuba. Redan från början sade de: ”Vi vet att vi endast genom respekt och ömsesidighet kan åstadkomma något”. Och vi sa ”Ja, så är det.”
USA är de enda i världen som sanktionerar Kuba, men de använder sitt inflytande över det internationella finansiella systemet för att göra blockaden av Kuba extraterritoriell. Kan du förklara hur de gör det? Kuba är till exempel uteslutet från multilaterala utvecklingsbanker, så i ett scenario som med covid-19 eller en ekonomisk kris har landet ingen långivare att vända sig till.
Förutom att vara utesluten från dessa mekanismer handlar det om clearingsystemet som är baserat i New York. 90 procent av de internationella transaktionerna i USA-dollar går via detta system. Det är kopplat till Federal Reserve, storbanker och så vidare. I detta system fryses automatiskt alla transaktioner med bokstäverna C, U, B och A, oavsett om det rör sig om betalningar från Kubas nationalbank eller en kuban som bor i Spanien. Dessutom finns bilaterala åtgärder mot utländska banker, direkta påtryckningar på människor, ett telefonsamtal till en bank i Japan för att tala om för dess VD att ”30 procent av era affärer sker med oss, 0,2 procent sker med Kuba. Du måste bestämma dig.” Kuba har på många år inte haft med IMF eller Världsbanken att göra. Vi är ingen stor ekonomi, vi kan ha lite utrymme. Men att sätta press på fordringsägare, att ha detta automatiska svar i clearingsystemet, gör det svårt för oss att agera. Vi övergick till euro och andra valutor, men det är fortfarande svårt för oss. Vi befinner oss 90 sjömil från USA. Vi ligger mycket nära, och vi måste använda USA-dollar i många transaktioner.
Du sa att detta även påverkar kubaner utanför Kuba, men som du vet påverkar det oss alla. Jag påverkas som brittisk medborgare som skickar pengar till ett belgiskt bankkonto. I somras startades en ny internationell kampanj med grupper i Storbritannien, Europa och Kanada för att utmana det olagliga införandet av ensidiga USA-sanktioner av banker utanför USA i strid med dessa länders lagar – kampanjen 1 cent för Kuba (www.1c4cuba.eu/).
Jag känner till denna kampanj. Den är mycket viktig, inte bara när det gäller resultatet, utan framför allt när det gäller att informera människor om denna situation. Under den svåra perioden 2021 skrev jag att ”det som USA gör mot Kuba finns beskrivet i Folkmordskonventionen”. Vissa ansåg att det var ett alltför starkt uttalande. Men de reagerade utan att ha läst det. Läs gärna vad som står i Folkmordskonventionen. USA inför dessa begränsningar och påtryckningar på ett land med små resurser; det finns dokument från USAs regering där det står att målet är att tvinga Kuba på knä. De vet att många av dessa transaktioner har att göra med hälsovården. Människor bokstavligen dör, till exempel när vi inte kunde få tag på syrgas. För många familjer är dessa åtgärder, blockaden, inte abstrakta. Den har en direkt inverkan och människor dör eller återhämtar sig inte från sjukdomar. Människor som inte kan få en protes och många andra saker. För att inte tala om konsekvenserna på importen av livsmedel eller produkter som påverkar livsmedelsproduktionen på Kuba.
I denna situation har våra myndigheter gjort enorma ansträngningar för att hantera covid-19, som har varit en andra blockad. Vi är vana vid den vanliga blockaden. Trump förstärkte den, och sedan kom pandemin. Vi är ett land med begränsade resurser, vi har ingen olja, vi har inget guld. Vi har mänsklig kapacitet, men vi har inga naturresurser. Hur bemöter man denna situation?
Våra kritiker hävdar att detta är konsekvenserna av den kubanska regeringens misslyckande. Jag säger så här: inför samma begränsningar för vilket annat land som helst – grannländer, USA, länder i Europa. Vad skulle resultatet bli? Hur kommer människor att reagera? På många platser skulle människor döda varandra för att överleva. I vårt fall har vi naturligtvis haft demonstrationer. Vi har haft en del människor finansierade av USA som har gått ut på offentliga platser, attackerat banker och butiker och förstört egendom. Men mitt i denna situation diskuterade och antog vi en ny grundlag (2019) och en ny familjelag (2022), som omarbetades 24 gånger. En enorm övning i demokrati! Vi vet att demokrati inte har något att göra med hur många partier man har i parlamentet.
I november 2022 besökte Kubas president Miguel Díaz-Canel Algeriet, Turkiet, Ryssland och Kina. Hur viktig var den resan för Kuba i den nuvarande kontext du beskrev och för att stärka krafterna mot herravälde internationellt?
Det var viktiga besök. Vi har historiska band med dessa länder som vi fick möjlighet att uppdatera. Det finns nya frågor och till och med nya krig i världen. Den geopolitiska kartan förändras dramatiskt, och det långt innan det som händer i Ukraina. Det finns nya ledarskap. Folk talar om en multipolär värld; vi föredrar att tala om multilateralism eftersom det inte handlar om poler, utan om jämlikhet mellan människor och i internationella relationer och hur vi möter framtiden. Länderna är inte bara intresserade av vad de kan erbjuda Kuba, utan också av vad de kan få från Kuba. Många länder förbereder sig för nästa pandemi. Vi har samlat kunskap och erfarenhet om detta och vi känner oss redo för nästa; de flesta länder är inte det. De skulle vilja ha tillgång till vår kunskap och i vissa fall upptäckter, vacciner och liknande. Det finns många andra områden där dessa länder är intresserade av att utveckla förbindelserna med Kuba, från kultur till idrott, vetenskap och utbildning, många områden. Det har varit meningsfulla besök med konkreta resultat. Efter presidentens besök åker experter, ministrar och diplomater dit och förhandlar och undertecknar dokument.
Kina har donerat 100 miljoner dollar för att hjälpa Kuba att hantera bristen på basvaror och energikrisen.
Det är meningsfullt och viktigt, men utöver donationer finns det specifika program, investeringar, resultat som kommer att mångdubbla effekterna av besöket.
Helen Yaffe, CounterPunch 230331 /cv
Tidigare publicerad i Fight Racism! Fight Imperialism! 293, April/May 2023
The State of Cuba-US Relations: An Interview With Dr José Ramón Cabañas
José Ramón Cabañas var chef för Kubas intressekontor i Washingtom den 17 december 2014, och senare ambassadör då de diplomatiska relationerna återupptogs efter mer än 50 år. Han också varit biträdande utrikesminister, chef för konsulära frågor, ambassadör i Österrike och medlem av kubanska delegationer till FNs generalförsamling. Idag är han direktör för Internationella politiska forskningscentret CIPI (Centro de Investigaciones de la Política Internacional) i Havanna.
