BRICS, Kuba och Sydamerika i en multipolär världsordning

BRICS växer- Bild: Creative Commons.

Kuba och BRICS i ett geopolitiskt sammanhang

Med anledning av BRICS tillkännagivande den 22 mars att Kuba officiellt ansökt om medlemskap, vill vi ge lite bakgrund.

BRICS står idag för 37–40 procent av världens BNP. Redan med 10 länder, då Argentina vägrat att gå med, står dessa för nästan 50 procent av världens befolkning och nära 80 procent av världens energireserver.

Elvira Nabiulina, chef för den ryska centralbanken, meddelade att BRICS år 2023 överträffade G7 i världsekonomin med 35 procent sett till BNP-PPP.

Mot den bakgrunden är det naturligt att ytterligare ett 30-tal länder vill ansluta sig till gruppen. Tack vare president Mileis beslut är Argentinas plats för 2023 nu vakant, vilket ger ytterligare en möjlighet för de fyra potentiella kandidaterna i regionen: Bolivia, Kuba, Nicaragua och Venezuela.

Just nu finns de flesta medlemsländerna i Asien och Mellanöstern, följt av Afrika, med Brasilien som enda representant för den amerikanska kontinenten. Därför är det sannolikt att mer än en latinamerikansk nation kommer att införlivas vid mötet i Kazan, Ryssland, i oktober 2024.

Enligt den geoekonomiska logiken är det mycket troligt att det blir Venezuela och Bolivia, med tanke på såväl olja som litium och gas. Med Venezuela som medlem kommer BRICS att kontrollera mer än 80 procent av världens olje- och gasreserver, samt positionera två länder i det mycket viktiga Amazonas-området.

Vilka är då Kubas verkliga möjligheter i detta scenario?

Bortsett från de senaste månaderna har det varit ganska tyst om närmandet mellan Kuba, Ryssland och BRICS i allmänhet. Av förståeliga skäl. Ryssland har varit utestängt från internationell handel sedan 2022, men det är ingen hemlighet att många av landets privata företag tror att de vid någon tidpunkt kan återvända till IMF-WTO-SWIFT-arenan, och i så fall ingår det inte i deras planer att utsättas för sanktioner på grund av förbindelser med Kuba.

Kina å sin sida har, liksom resten av BRICS, (åtminstone på papperet) inga hinder för att handla med USA, så för dem utgör Avdelning 3 i blockadlagen Helms-Burton ett juridiskt hinder. De blir sanktionerade av USA om de har utbyte med Kuba. Det är vad som hände med Huawei och ZTE, och nu med TikTok, som fortfarande har ett dotterbolag på USAs territorium och intressen i flygplats- och jordbruksinfrastruktur som står i US-kubanska miljonärers namn, baserade främst i Florida.

För att återgå till Ryssland, som i juli 2009 inledde oljeutvinning i Mexikanska golfen (där Kina också har en stor andel), stödde landet Kubas inträde som observatör i Eurasiska ekonomiska unionen (EaEU) i december 2020 och har visat ett ovanligt stort intresse för vårt land under de senaste två åren, liknande det under sovjettiden. Det är ingen överraskning att USA både aktivt och passivt, genom konferenser, vetenskapliga evenemang och uttalanden av [Sydkommandots chef] general Laura Richardson, redan har klargjort att man anser att Kinas och Rysslands närmande till Venezuela, Nicaragua och Kuba är ett hot mot USAs strategiska intressen i Latinamerika.

Den 15 januari fastställde Kubas regering och EaEU att utvecklingen av industri, turism och biofarmaceutiska produkter ska ses som prioriterade sektorer i samarbetsplanen. Det har redan meddelats, inklusive via många fake news, vad Rysslands och EaEUs investeringsstrategi i Kuba kommer att gälla, med början inom energi (inklusive en upprustning av landets energiproduktionsanläggningar), industri, gruvdrift, turism och jordbruk.

Kuba kommer att delta i de första Vänskaps- och BRICS-spelen i juni i år, har redan deltagit i Sotji på Ungdomsfestivalen och Framtidsspelen, och är inbjudet till BRICS-toppmötet i Kazan i oktober. Sedan 2023 har många kubanska specialister, tjänstemän, regeringstjänstemän och akademiker besökt både Ryssland och Kina.

Bara hittills i år har Kubas utrikesministerium på sin webbplats publicerat 12 artiklar om förbindelserna mellan Kuba och Ryssland. På mindre än ett år har sex stora delegationer på högsta nivå besökt landet, alla ledda av personer som står president Vladimir Putin nära, för att bara nämna Lavrov och Patrusjev, och med tydliga budskap om Kubas betydelse för Ryssland.

Den ryske utrikesministern Lavrov sa: ”Kuba är vår traditionella partner och vår viktigaste allierade i Latinamerika och Karibien. Vi är nöjda med den mycket konstruktiva och intensiva rysk-kubanska politiska dialogen på alla nivåer.”

Detta leder till en annan fråga som några har ställt sig: vilket intresse skulle Ryssland och BRICS ha av Kuba? Detta kriterium grundar sig förvånansvärt nog på det faktum att Kuba enligt vissa inte är viktigt, varken ekonomiskt eller strategiskt på global nivå.

En fråga kan gälla som svar: Varför fortsätter USA att vara så envisa när det gäller Kuba? Kanske skulle Richardsons uttalanden räcka för att besvara denna fråga, men låt oss utveckla.

I juni och november 2023 publicerade [den ryska tankesmedjan] Valdaiklubben två analyser om Kuba. I en av dem hette det: ”Kuba har en roll att spela i den nuvarande hegemoniska kampen mellan Väst och övriga världen. Ryssland och BRICS bör dra nytta av dess geostrategiska och geopolitiska position och agera därefter: Kubas räddning kan innebära kulmen på övergången till multipolaritet.”

Och i en annan: ”Kuba är ett av de viktigaste länderna i världen, ett av de få som verkligen kan störa USAs sömn. Öns geografiska läge gör den geostrategisk, och alla som vill utmana USA måste sätta sin fot på den.”

För några veckor sedan, i samband med [vice premiärminister och utrikeshandelsminister] Ricardo Cabrisas besök i Ryssland och undertecknandet av en rad avtal, godkände statsduman att Kuba nämndes som en strategisk partner.

Under 1980-talet exporterades överskott av raffinerat bränsle från Kuba till resten av Latinamerika, vilket blev en extra inkomst för landet, för att bara nämna ämnet energi. Vad skulle hindra Ryssland, eller Kina, från att slå sig ner på Kuba och därifrån exportera till resten av regionen?

Enligt forskning som utförts av det forna Sovjetunionen har Kuba god kapacitet för gruvexploatering, och även potential för mer än tiotusentals ton marina resurser. Ön har en av världens största reserver av nickel, den femte största av kobolt, utöver koppar, guld och andra mineraler i mindre kvantiteter. De tre förstnämnda är, tillsammans med litium, nödvändiga för ny teknik och industri som bygger på elkraft.

Att nämna andra frågor skulle vara att spekulera för mycket, men den ryska och, på senare tid, den kubanska pressen har börjat klargöra gåtorna lite grann. Och framtiden är varken alltför avlägsen eller mindre lovande.

Är det någon som tror att USA kommer att titta på med armarna i kors? Presidentkandidaten Donald Trumps senaste uttalanden om Kuba, där han sade att han höll ett öga på oroligheterna på Kuba och att han skulle pressa vår ekonomi ytterligare, kan ge oss två små tecken.

För det första: det enda sättet att få någon att avstå från att ha utbyte med Kuba eller att hindra någon från att ”rädda” landet är att destabilisera vårt samhälle. Det är därför uppenbart att politisk stabilitet i vårt land måste vara en angelägenhet för kinesiska och ryska intressen och investeringar. Båda vet att om revolutionen går förlorad kommer ön att falla under USAs inflytande.

För det andra: om jänkarna vet (och det bör de veta) att Kuba står vid porten till en multipolär värld som är immun mot dem, vad återstår då för dem annat än att försöka ställa till det för oss så mycket som möjligt?

Under det senaste året har viktiga besök och möten ägt rum mellan kubanska och USA-myndigheter på olika nivåer. Bland varningarna och farhågorna har nämnts våra förbindelser med Kina och Ryssland. Nyligen försökte religiösa ledare i USA påverka senaten att häva blockaden. Dylika försök har dock aldrig lett till något, och så har det varit under de senaste 40 åren.

Till och med Putins motståndare i Ryssland försöker få sin president att inse att Kuba, genom att fortsätta sin flirt med USA, visar otacksamhet och förakt för dem som hjälper dem. Vems intressen tjänar sådana kommentarer?

På politisk nivå har både Frankrike och Spanien redan antytt att Kuba inte är en prioritet från 2024. Varför? Har de någon information? Det kan ju vara så att de är för upptagna med sina egna problem, men de är bland de mest gynnade nationerna i affärerna med ön, så varför ge upp?

Vissa internetanvändare och befolkningen i allmänhet tycks mena att de utlovade förhandlingarna med Ryssland och Kina går väldigt långsamt. Blockaden tror jag förklarar en del, men är det väldigt långsökt att tro att dessa förseningar också påverkas av visioner och viljor som strider mot landets, alltså bland personer eller institutioner som är mer attraherade av nordamerikaner och européer än ryssar och kineser?

Kan det vara så att grupper av kubanska affärsmän/tjänstemän, redan har inarbetade relationer med europeiska handelspartner eller deras ”nordamerikanska motsvarigheter”, som kanske lovar mycket, och därför försöker fördröja kursändringen?

Är det inte naivt att tro att alla dessa rådgivare, specialister, akademiker som i åratal fått stipendier för utbildning vid olika Västuniversitet, eller i tankesmedjor som Horizonte Cubano eller Cuba Study Group, är nöjda med att ön försvinner ur USAs inflytelsesfär?

USA arbetar för högtryck för att krossa varje ansats till latinamerikansk enighet. Den senaste tidens händelser i Ecuador, general Richardsons och CIAs besök i Peru, Ecuador och Argentina är inga tillfälligheter. Det är inte heller turerna fram och tillbaka mellan Brasilien, Colombia, Venezuela, Nicaragua, Mexiko och andra. I Bolivia genomgår socialist- och regeringspartiet MAS en politisk kris, kanske utan att inse att man är helt omringad av de mest reaktionära krafterna i Sydamerika. I år kommer allmänna val att hållas i Mexiko, Uruguay och Venezuela, och 2025 i Bolivia, Ecuador och Chile. Var kommer högern respektive vänstern att vinna? Kommer Latinamerika att bli nästa arena i kampen mellan USA och den nya axeln Ryssland-Kina? Hur mycket av jänkarnas bakgård kommer BRICS ledare att lyckas slita loss? Hur många latinamerikanska nationer kommer USA att dra med sig i sitt farväl som supermakt?

Vare sig vissa vill det eller inte, är Kuba en avgörande pjäs i detta geopolitiska schackspel. Som vi har sagt tidigare, ju förr vi förstår detta på politisk, ideologisk och ekonomisk nivå, desto lättare blir det att hantera frambringandet av en ny era.

Alejandro Sánchez 240407 / cv

Como son las cosas cuando son del Alma (personlig blogg)

Cuba y los BRICS en contexto geopolítico