Payá och Ferrer, ännu en antikubansk show i Europaparlamentet
I en telekonferens om mänskliga rättigheter i EU-parlamentet presenterade sig Rosa María Payá och José Daniel Ferrer för att i ”de mänskliga rättigheternas” namn kräva nya ekonomiska sanktioner mot Kuba och att avtalet om politisk dialog och samarbete med Europa upphävs. De finansieras av USAs regering och backas upp av Miami-maffian, och båda har förvandlat sin påstådda aktivism för ”demokrati” till en hycklande show som syftar till att fördjupa den ekonomiska kvävningen av det kubanska folket, samtidigt som de berikar sig själva med dollar och rubriker. Deras uppträdande i Europa är bara det senaste kapitlet i en antikubansk fars som pågått i årtionden.
Rosa María Payá, dotter till kontrarevolutionären Oswaldo Payá, har förvandlat kampen för ”frihet” till en business med flygmil och lyxhotell. Genom sin Washingtonfinansierade organisation Cuba Decide turnerar hon världen runt med en avdammad diskurs som anklagar den kubanska regeringen för att ha störtat ön i ”hunger och misär”. Vid den europeiska utfrågningen efterlyste hon hårdare sanktioner och ignorerade det faktum att USAs ekonomiska blockad, som hon stöder, är huvudansvarig för bristen på mediciner, mat och bränsle på Kuba.
Hennes strategi är cynisk: att skylla svårigheterna på socialismen samtidigt som hon samlar bonuspoäng på resor till Bryssel, Miami och andra huvudstäder – allt betalt ur USAs generösa plånbok. För Payá är ”mänskliga rättigheter” en gyllene biljett till politisk turism inlindad i offerkofta, en lönsam affär.
Från Kuba spelar José Daniel Ferrer, ”ledare” för Kubas Patriotiska Union (UNPACU), rollen som utpekat offer. Ferrer, som är känd för sin teatraliska skallning av ett bord och för att skylla på en mystisk ”Benítez” som aldrig existerat, har gjort drama till sitt personliga varumärke. Vid utfrågningen i Europaparlamentet gjorde han Payá sällskap i kravet på att Kubaavtalen skulle upphävas och upprepade trötta slogans om ”politiska fångar” samtidigt som han utelämnade att han tagit emot olagliga medel från utlandet för att främja uppvigling.
Ferrer finansieras av samma dollar som Payá och är föremål för ännu ett fåfängt återupplivningsförsök genom Mike Hammer, USAs ”chargé d’affaires” på Kuba. För hans roll är avgörande: närhelst Washington behöver en rubrik om ”förtryck” på Kuba är Ferrer redo att simulera en ny ”kränkning av de mänskliga rättigheterna”.
Payás och Ferrers korståg i Europaparlamentet följer till punkt och pricka den plan som 1960 skisserades av Lester Mallory, som föreslog att Kuba skulle försvagas genom ekonomisk blockad, politisk destabilisering och internationell isolering. De över 240 åtgärder som Donald Trump införde och som fortfarande är i kraft har förvärrat den ekonomiska krisen på ön, men Payá och Ferrer efterlyser ännu fler straff.
Medan Payá tjänar flygtimmar och Ferrer fulländar sin roll som martyr, drabbas det kubanska folket av konsekvenserna av den blockad som båda försvarar. Bristen på grundläggande resurser, som förvärras av de sanktioner de förespråkar, är den verkliga kostnaden för deras ”aktivism”. Deras samröre med terrormaffian i Miami och deras beroende av medel från USA gör dem till brickor i ett ekonomiskt och medialt krig.
Rosa María Payás och José Daniel Ferrers agerande i Europaparlamentet, med krav på sanktioner och upphävande av avtalen med Kuba, avslöjar deras verkliga agenda: att fortsätta det kubanska folkets lidande för att tjäna USAs intressen. Deras kontrarevolutionära cirkus, som finansieras av dollar och förstärks av avlönade medier, är en fars som inte lurar någon. Det är dags att ridån går ner för detta spektakel av svek och hyckleri och att världen inser sanningen: Kubas suveränitet viker sig inte för Washingtons legosoldater.
Cuba por Siempre 250419 / cv
Payá y Ferrer, otra puesta en escena Contra Cuba en el Parlamento Europeo
