BRICS och dollarn som världsvaluta
US-dollarn styr det internationella finanssystemet och alla länder är beroende av den. Det talas mycket om att dollarn håller på att förlora sin unika ställning i världen. För bland annat Kuba skulle en av-dollarisering betyda mycket, då USA använder dollarn som utpressning mot länder, banker och företag som vill ha kontakter med ön. Men kan BRICS ersätta dollarn? Frågan diskuteras i nedanstående artikel.
Skribenten är f.d. direktör för Internationella valutafonden (IMF), brasiliansk delegat i BRICS-processen och senare vice ordförande för New Development Bank (NDB).
Är av-dollarisering möjligt i praktiken och, om så är fallet, inom vilken tidsram? Hur kan eller bör länder som är intresserade av en av-dollarisering gå till väga? Kan BRICS-länderna gemensamt eller var för sig hjälpa till att driva frågan framåt? Kan Kina gå in och tillhandahålla sin valuta, renminbi, som ett alternativ till den amerikanska dollarn?
Som bekant har av-dollarisering blivit ett hett ämne sedan 2022, då USA och Europa beslutade att blockera en stor del av Rysslands internationella reserver som svar på invasionen av Ukraina. Tjänstemän och experter från väst har traditionellt sett föreläst för utvecklingsländer om behovet av att anta en ”förtroendeskapande” politik och att respektera äganderätten. Så här i efterhand är detta verkligen häpnadsväckande. Frysningen av ryska tillgångar och de senaste hoten om att gå över till regelrätt konfiskering är viktiga ”förtroendeskadliga” åtgärder som gör stor skada för US-dollarn och euron. Dessa åtgärder utlöser ett alarm för länder som Kina, som är en stor innehavare av obligationer i US-dollar som en del av sina internationella reserver. Alla länder som upplever konflikter med USA och resten av västvärlden insåg omedelbart att det krävdes åtgärder för att minska beroendet av US-dollarn och det västerländska finansiella systemet. I många delar av världen intensifierades ansträngningarna att använda nationella valutor i internationella transaktioner, att bygga upp eller förstärka alternativa betalningssystem, att förlita sig mer på den kinesiska renminbin och till och med att skapa en ny referensvaluta för BRICS. Det vi har sett är onekligen ett stort självförvållat slag från USA:s och Europas sida.
Den popularitet som ämnet av-dollarisering har i bredare kretsar och i media åtföljs vanligtvis inte av en förståelse för dess komplexitet. Det finns en utbredd förväntan om att BRICS-länderna inom en snar framtid kommer att utveckla ett alternativ till den amerikanska dollarn. Men är denna förväntan realistisk? Kanske inte.
Ämnets komplexitet är tvåfaldig – politisk och teknisk. På den politiska sidan kan man nämna två stora svårigheter: (a) USA:s notoriska motstånd mot att ge upp vad fransmännen på 1960-talet kallade det ”orimliga privilegiet” att ha sin nationella valuta – som ges ut och förvaltas i enlighet med USA:s nationella intressen – som den främsta globala valutan; och (b) svårigheten att faktiskt samla BRICS-länderna i denna strävan. Låt mig försöka ta itu med dessa två stora svårigheter, delvis baserat på min praktiska erfarenhet som direktör för Internationella valutafonden (IMF), brasiliansk delegat i BRICS-processen och senare vice ordförande för New Development Bank (NDB).
Man får aldrig glömma bort att USA med all sannolikhet kommer att använda alla de många instrument som står till buds för att kämpa mot alla försök att detronisera dollarn från dess ställning som grundbulten i det internationella monetära systemet. Det har de alltid gjort, ända sedan de monetära och finansiella förhandlingar som ägde rum i slutet av och omedelbart efter andra världskriget. Keynes idéer om en internationell valuta avvisades bestämt av amerikanska tjänstemän. Senare blockerade USA, genom att använda sin vetorätt i IMF, steg som kunde ha lett till att institutionens särskilda dragningsrätter (SDR) skulle ha blivit en fullvärdig valuta med internationell status. Än i dag är SDR en parentes som nästan inte har någon betydelse utanför IMF.
USA ser med djup misstro på de begynnande diskussionerna om de-dollarisering bland BRICS-länderna och kommer sannolikt att lägga sig i vid varje tillfälle för att blockera initiativ och skapa splittring bland dem. Man kan t.ex. fråga sig om Indien och Sydafrika kommer att vara immuna mot påtryckningar från USA i denna fråga? Mitt eget land, Brasilien, för för närvarande en självständig utrikespolitik under president Lula da Silva, men en framtida regering med en annan inriktning skulle mycket väl kunna vara ovillig att misshaga USA i en så kritisk fråga.
Detta leder oss direkt till den andra dimensionen som nämndes ovan. Är BRICS tillräckligt sammanhållet som gruppering för att ta sig an denna komplexa utmaning? Utifrån min praktiska erfarenhet av BRICS-processen vill jag varna för att vara alltför optimistisk. Även när det bara var fem länder runt bordet var svårigheterna att nå en överenskommelse om konkreta steg, särskilt när det gällde att skapa och genomföra BRICS-ländernas monetära fond (Contingent Reserve Arrangement, CRA) och utvecklingsbanken (NDB), verkligen häpnadsväckande. För det första på grund av skillnaderna i synsätt och nationella intressen mellan de fem länderna. För det andra, tyvärr, på grund av bristen på talang och teknisk kompetens hos många av de tjänstemän som representerade de fem länderna i dessa förhandlingar och i de finansiella mekanismer som blev resultatet. Detta är ett hårt uttalande, det inser jag, men om vi menar allvar med att ta itu med de skrämmande frågorna om av-dollarisering och alternativ till den amerikanska valutan måste vi vara realistiska och ha en miniminivå av självkritik.
Nu kommer BRICS expansion, som inleds 2024, att göra samordningsproblemen och den politiska sårbarheten ännu värre. Med nio eller tio medlemsländer (beroende på om Saudiarabien accepterar inbjudan att gå med) kan man förutspå att det kommer att bli en ännu större utmaning att komma framåt i alla praktiska frågor. Icke-experter, utomstående observatörer och till och med väl förberedda akademiker är ofta omedvetna om dessa svårigheter. En del av dem lägger ihop bruttonationalprodukten (BNP) och befolkningen i BRICS eller BRICS+ och drar en förhastad slutsats om att gruppen har blivit en stor kraft i världen. Vissa länder, och jag tror att Kina och Ryssland är bland dem, vill utvidga gruppen ytterligare. I den journalistiska retoriken sägs det utvidgade BRICS vara på väg att bli ett forum för det globala syd. Det låter kanske bra, men man kan fråga sig om inte en stor och snabb ökning av antalet medlemmar i gruppen i slutändan kommer att leda till att BRICS+ blir något av ett ”Syds FN”, kanske lika ineffektivt som FN självt?
Låt oss dock inte vara alltför negativa. Faktum kvarstår att det är stora länder som ingår i BRICS-gruppen. De fyra ursprungliga medlemmarna – Brasilien, Ryssland, Indien och Kina – hör till världens giganter. Kina är nu den största ekonomin, sett till BNP i köpkraftsparitet, och har gått om USA med råge. BRICS-länderna delar ett långvarigt missnöje med den befintliga internationella monetära och finansiella arkitekturen. Orsakerna till missnöjet har bara ökat under de första decennierna av 2000-talet. Den finansiella, ekonomiska och politiska instabiliteten har ökat dramatiskt, men västvärlden visar inga tecken på att göra de anpassningar och eftergifter som krävs för att tillmötesgå BRICS-länderna och andra tillväxtmarknadsnationer. Dysfunktionaliteten i det dollarbaserade internationella monetära systemet, som går tillbaka till 1960-talet, blir alltmer uppenbar.
Vi har därför en skyldighet att försöka möta dessa utmaningar. Om vi inte kan göra det som grupp kanske Kina kommer att ta på sig att främja en av-dollarisering. Det är dock inte alls klart om Kina har möjlighet att ersätta US-dollarn med sin egen valuta och om landet verkligen är intresserat av att göra det. För en ekonomi som ännu inte är helt mogen i finansiella termer kan det ”orimliga privilegiet” mycket väl bli en ”orimlig börda”. Skulle Kina vara redo för och intresserat av att göra renminbin till en helt konvertibel valuta? Detta är förmodligen ett krav för att den skall kunna ersätta US-dollarn i någon större utsträckning. Skulle Kina vara berett att acceptera den appreciering som följer av den ökade internationella efterfrågan på landets valuta? [Appreciering är värdeökningen på en valuta med rörlig växelkurs. Appreciering av en valuta medför att dess pris stiger i förhållande till andra valutor. Värdeökningen gör import billigare till valutaområdet, men försämrar exportnäringens konkurrenskraft.] Vilka effekter skulle en appreciering av renminbin få på Kinas exportkonkurrenskraft och betalningsbalans i bytesbalansen? Skulle en stor ökning av den kinesiska valutans roll inte strida mot landets långvariga och framgångsrika strategi att försiktigt skydda sin ekonomi och sina finansiella system från internationell turbulens? Och sist men inte minst, är Kina berett att bära huvudbördan av USA:s vrede mot alla som på allvar försöker tränga undan dollarn? På grund av dessa och andra osäkerhetsfaktorer är det ganska svårt att förvänta sig att Kina ensamt ska leda av-dollariseringsprocessen.
Detta för oss tillbaka till BRICS. Förutsatt att gruppen klarar av att övervinna samordningsproblem, politiska sårbarheter och bristen på specialiserad personal, skulle arbetet kunna fördelas på flera medlemsländer. Den betydande politiska och tekniska bördan skulle då delas av ett antal länder.
Ryssland, som är ordförande för BRICS 2024, har redan börjat arbeta med en översyn av det internationella systemet och eventuella BRICS-initiativ på området. Lite är känt om hur långt BRICS har lyckats komma under ryskt ledarskap i år. I vilket fall som helst kan man förvänta sig att Ryssland, som hittills är det största offret för den amerikanska dollarns och det västerländska finanssystemets vapenmakt, kommer att göra sitt yttersta för att föra agendan framåt. Brasilien, som blir gruppens nästa ordförande 2025, kommer förhoppningsvis att ta vid där Ryssland har slutat.
Paulo Nogueira Batista Jr. WENHUA ZONGHENG: A JOURNAL OF CONTEMPORARY CHINESE THOUGHT | VOL.2 NO.1 240517
Paulo Nogueira Batista Jr. is a Brazilian economist, former vice president of the New Development Bank (2015–2017), and former executive director for Brazil and other countries in the International Monetary Fund (2007–2015).
The BRICS and the Challenge of De-Dollarisation (ZT)
Wenhua Zongheng | Vol.2 No.1 (dongshengnews.org)
