Progressiv journalistik och revolutionens ”aska”
Förlaget Libros del K.O. har just gett ut La isla oculta: historias de Cuba [Den dolda ön: berättelser från Kuba] av Abraham Jiménez Enoa. Det är det femtielfte exemplet på hur det, för en kubansk författare, för privilegiet att publicera sig på ett utländskt förlag går via klichédiskursen: Kuba är diktatur, censur och förtryck. Samtidigt kommer hundratals begåvade författare på ön inte igenom dessa redaktionella ideologers filter.
Utgivningsprivilegier blir omedelbart medieprivilegier. Intervjuer inlindade i bomull och oändliga lovord i högertidningar, i offentliga medier och – överraskande nog – även i ”progressiva” tidningar. ”På Kuba finns inte ens revolutionens aska kvar”, skrev eldiario.es. I en tid när publiken segmenteras är rollen för en författare som Abraham Jiménez att sprida desillusion, att väcka de som fortfarande har en ”romantisk koppling till Kuba” ur drömmen. Vakna upp, ni vilseledda själar i den internationella vänstern!
Vad passar väl bättre för detta än en ”oberoende journalist”, som påstår sig ha straffats av en ”regim” för sin kritik ”från vänster” och som nu lever ”i exil” i Barcelona. Allt tycks stämma. Utom ett element som måste tystas ner. Och det är det viktigaste av alla. Låt oss se.
Abraham Jiménez var en av de drivande bakom det kubanska oppositionella digitala mediet El Estornudo. Och hur finansieras El Estornudo? Vem betalar dess personal? Vem betalade Abraham Jiménez lön när han bodde på Kuba? NED, National Endowment for Democracy, en organisation med kopplingar till USAs kongress vars uppdrag är – enligt Wikipedia – att ”finansiera projekt som främjar liberal demokrati i världen” och ”bidra till den antikommunistiska kampen”, åtgärder som tidigare utfördes av CIA. Bara under 2021 fick El Estornudo 180 000 dollar på detta sätt.
Denna information, som är offentlig och inte kommer från den kubanska regeringen, framkom i ett tv-program på ön, vilket fick Jiménez att i varje intervju upprepa: ”De pratade om mig på tv och sa att jag var CIA-agent” och ”ingen ville komma i närheten av mig”. Lögner alltihop. Ingen, absolut ingen, hävdade något sådant. De återgav bara hans egna ord, där han erkände vem som betalade honom: ”Vem finansierar El Estornudo?” ”NED och Open Society (George Soros)”, svarade han.
Men om någon är avlönad av den supermakt som i 60 år har försökt tvinga fram en politisk förändring i sitt land, genom ett brutalt ekonomiskt och kommunikationskrig, diskvalificerar inte det honom som ”oberoende journalist”? Tydligen inte. En av dessa ”progressiva medier”, The Guardian, erkände nyligen i en rapport att ”Biden-administrationen spenderar 20 miljoner dollar per år på ’demokrati’ på Kuba”, och att medieföretaget El Estornudo stöds, som vi har sagt, av NED, genom medel från kongressen. De intervjuade till och med en före detta CIA-agent som hävdade att ”många av de så kallade oberoende journalisterna är indirekt finansierade av USA”. Är de då legosoldater, är de kollaboratörer i kriget mot sitt land? Nej, de är ”oberoende medier”, vars ”journalister utsätts för förtryck”.
Finansiering från NED för undergrävande verksamhet mot Kuba, 1984 – 2020. Det sistnämnda året uppgick summan, enbart från NED, till närmare 60 miljoner kronor.
The Guardian återger också de gamla vanliga klyschorna om kubansk journalistik. De medier som betalas av Washington – påstår man – erbjuder ”verkliga rapporter”, till skillnad från de ”tråkiga statliga medierna, som är starkt censurerade och färgar verkligheten rosa”, vilket fått ”begåvade unga journalister att flytta till nya privata medier (…), som till överväldigande del är regeringskritiska, och där de kan arbeta mer fritt”.
Låt oss klargöra varje felaktighet punkt för punkt. För det första är de kubanska offentliga medierna långt ifrån att ”färga verkligheten rosa” då de beskriver landets sociala problem allt hårdare för varje dag. De glömmer dock inte att nämna, vilket El Estornudo medvetet gör, dess främsta strukturella orsak: USAs blockad. Och för det andra är den nämnda ”regeringskritiska linjen” i denna ”dissident”-press helt nödvändig för att få bidrag från Washington, vilket visar vad deras ”arbete för större frihet” verkligen går ut på.
”Progressiv journalistik och revolutionens aska”
Slutligen ett exempel på manipulationen i La isla oculta. En av de 16 krönikor som ingår i boken, med titeln ”Algeria Fellove är en hårding”, har av flera medier valts ut för att marknadsföra boken. I den ena ytterligheten, högertidningen Infobae, framhålls den som ett exempel på det ”förtryckta kubanska folket, i depression och utan drömmar”, och i den andra, den feministiska tidningen Pikara Magazine, som ett exempel på ”den andra ön, kanske underjordisk”. Men vem är då Algeria Fellove? Hon är en aktiv samhällskämpe, medarbetare vid det statliga nationella Centret för sexualupplysning, CENESEX, vars nätverk för lesbiska och bisexuella kvinnor hon under flera år samordnade i Havanna. I dag leder hon Afrodiverso, ett initiativ för att stärka samhället genom konst. Hon arbetar för verkliga omvandlingar inifrån och samarbetar med alla typer av aktörer i civilsamhället och institutioner. Krönikan är ett smutsigt försök att utnyttja hennes offentliga person.
Nu, i Barcelona, åtnjuter berättelsens uppfinnare Abraham Jiménez inte bara de redaktionella och mediala privilegier som andra kubanska författare förnekas. Han får också inkomster från ”föredrag, workshops och uppdrag” i medier ”som Washington Post, 5W, Al Jazeera eller BBC”.
Utan att skapa minsta etiska problem i ”progressiva medier”.
José Manzaneda, Cubainformación 230313 /cv
(med utförliga källhänvisningar i originalet)
El periodismo progresista y las ”cenizas” de la Revolución
