Brasiliens miljökatastrofer
Fruktansvärda översvämningarna i söder, bränder i Pantanal och på flera håll, torka i Amazonas. Kraftig avskogning i Cerrado.
MSTs ideolog João Pedro Stedile menar att en viktig anledning till katastroferna är agrobusiness och dess monokulturer. Det krävs till exempel återskogning och MST arbetar själva med ett stort projekt kring detta. MST är de jordlösas rörelse i Brasilien. Organisationen spelar en viktig progressiv roll i landets politik.
João Pedro Stedile:
Brott och miljötragedier upprepas allt oftare i Brasilien. Torka i Amazonas, översvämningar i Maranhão och Recife, bränder i Pantanal, avskogning och sänkning av grundvattennivån i Cerrado, vattenreserven för de tre största flodområdena i landet…
Tragedin i Rio Grande do Sul är bara toppen på ett isberg av så många attacker som drabbar miljontals människor och tvingar samhället, och framför allt regeringar på tre nivåer, att reflektera över behovet av brådskande förändringar.
Det var en tragedi som tillkännagavs. Det vetenskapliga samfundet har länge varnat för att monokulturer av spannmål och betesmarker leder till en obalans i fördelningen av nederbörden.
Ändringar i skogslagen, som försvarades och godkändes av landsbygdsgruppen under 2000-talet, minskade storleken på vegetationstäckta områden vid stränder av bäckar och floder och undantog ersättning av avskogade områden. Utan någon som helst övervakning var det fritt fram för alla.
Regeringen i Rio Grande do Sul ändrade också hundratals artiklar i den statliga miljölagen. Allt för att hjälpa jordbruksindustrin, som inte ens lämnar några rikedomar efter sig i delstaten, eftersom den exporterar jordbruksråvaror utan att betala ett öre i ICMS, tack vare Kandir-lagen från FHC-regeringen.
Till denna skamlöshet kommer gruvföretagens rovgiriga agerande i varje hörn, från sandupptagning till stora järngruvor, utöver guldgrävarnas brott.
Slutligen är användningen av bekämpningsmedel kanske den största attacken mot naturen. Brasilien är det land som använder mest bekämpningsmedel, inklusive produkter som är förbjudna i Europa, som eliminerar den biologiska mångfalden, förändrar balansen i naturen och förorenar grundvattnet. Men vem bryr sig om detta kontrolleras av ett halvt dussin transnationella företag, som inte betalar skatt utan finansierar politiker?
Brotten är där, i det öppna. Och de som drabbas hårdast är alltid de fattiga, som får betala med sina liv. Det är de som bor på olämpliga platser, som av fastighetsspekulationer tvingas från städer till bergssluttningar, det är de som bor vid floderna, det är familjejordbrukarna.
Vad ska vi göra? Vi behöver inte längre hugga ned några träd för att plantera grödor eller föda upp boskap. Nollavskogningen måste utsträckas från Amazonas till andra biomer, som Cerrado, Atlantskogen och Pantanal. Denna politik måste kombineras med en stor nationell plan för återbeskogning i dessa biomer, i städer, vid vägkanter och på stränder av bäckar och floder. Statliga företag bör skapa plantskolor och distribuera plantor av inhemska träd och fruktträd.
Vi måste sätta gränser för jordbruksföretagens framfart, för den rovgiriga modell som bara berikar transnationella exportföretag och en handfull jordbrukare.
Det är bara familjejordbruk som kan ”kyla” planeten, skydda den biologiska mångfalden och bekämpa hungern.
För att uppnå detta måste vi uppmuntra polykulturen av hälsosamma livsmedel, med ett stort agroekologiskt program som distribuerar nödvändiga insatser till familjejordbrukare, med en nyindustrialiseringspolitik som tillhandahåller lämpliga jordbruksmaskiner och organiska gödningsmedel.
Jordbruksreformen är en grundläggande politik för att garantera tillgång till mark för jordbrukare som inte har det – många fördrivna av jordbruksföretagens framsteg – och för att omlokalisera dem som påverkas av klimatförändringar. I städerna är det viktigt att garantera anständiga bostäder på platser med trygghet och framtid.
Allt detta kostar mycket pengar, men det är bättre att förebygga och rädda liv och natur än att gråta i efterhand. Rio Grande do Sul kommer nu att behöva 60 miljarder R$ bara för att ersätta förluster.
Ska vi fortsätta att jaga reparationer eller ska vi förbereda oss för ett bättre liv för alla?
João Pedro Stedile, Folha de São Paulo 240630 (ZT)
