Byta åsikter – strålande affär – om det är mot Kuba

För en spansk artist kan priset för att offentligt försvara den kubanska revolutionen bli väldigt högt. Skådespelaren Willy Toledo fick på tio år inga jobb inom film och TV för att han inte tog tillbaka sina uttalanden om Kuba.

Skådespelarens utestängning från arbetslivet, rättsliga förföljelser och lynchning i medierna har tvingat många andra inom underhållningsbranschen att ägna sig åt självcensur.

Men om någon, som sångaren Joaquín Sabina, säger – och inte första gången, han har sagt det i 15 år – att han en gång i tiden var en av dem, men att han ”inte längre kan vara vän med den kubanska revolutionen”, så ger hans åsikt upphov till rubriker och artiga intervjuer – och enorm gratisreklam för hans nya turné med 29 konserter och för en film om hans liv. Det är en bra affär för en person. Och det kan han behöva.  Han måste betala en skatteskuld på 2,5 miljoner euro, enligt en nyligen avkunnad dom.

Det är en del av det kulturella kriget mot Kuba som syftar till att få progressiva artister och intellektuella att göra avbön. Och ett krig som bolagsmedia, främst de spanska, entusiastiskt bidrar till.

Det är ett krig som också förs mot öns artister. Det är fallet med den store Pablo Milanés, vars avståndstagande från det kubanska projektet för flera år sedan blev ett tvångsmässigt budskap i nyhetsrapporteringen om hans död.

De senaste veckorna har vi läst artiklar som uttrycker beundran för Joaquín Sabina och Pablo Milanés, till och med i högerextrema tidningar, till och med i de som för några år sedan förolämpade dem. I den spanska pressen finns dussintals lovord över de båda artisterna. Inte i en enda artikel, inte en enda, har man ifrågasatt deras politiska helomvändning.

Det är detta kulturkrig, vars agenter i den spanska förlagsvärlden delar ut Anagrama Chronicle-priset till Carlos Manuel Álvarez, chef för El Estornudo, ett medieföretag som stöds av USA-regeringens National Endowment for Democracy, NED. Eller Ciudad de Alcalás poesipris till den kontrarevolutionära författaren Katherine Bisquet, som i Joaquín Sabinas närvaro, liksom av en slump fick tillåtelse att göra mottagandet av priset till politisk propaganda mot den kubanska revolutionen.

Det är ett kulturkrig som i månader har lett till att sångaren Yotuel Romero och hans politisk-musikaliska operation ”Patria y Vida” [Fosterland och Liv] fått vara med i nyhetsprogram, tidningar och TV-shower.

Eller som lyckats få San Sebastiáns filmfestival att i programmet lägga två filmer av kubanska regissörer och göra presentationen av dem till en politisk manifestation mot revolutionen.

Av ideologiska skäl eller för att följa påtvingade modenycker och trender ignorerar systemet och dess förlag, press, festivaler och litterära priser det kubanska konstnärliga skapande som inte följer det kontrarevolutionära ämbetsmannaväldets enkelriktade sätt att tänka.

Tusentals och åter tusentals sångare, poeter och filmskapare på ön som inte följer något givet mönster eller ortodoxi, som utövar en fri, reflekterande och kritisk konst om sitt land, och som också behöver nå ut internationellt, tystas ner och censureras de facto av kulturindustrins maskineri. I frihetens namn, förstås.

”Jag har ögon, öron och huvud för att se vad som händer”, förklarade Joaquín Sabina och fördömde den latinamerikanska vänsterns ”irrfärd”. Och det gör att han till exempel ställer sig ”på samma sida som de som demonstrerar på gatorna i Kuba”. Jaha? På samma sida som de som, efter att Donald Trump har tvingat den kubanska ekonomin till total kvävning, har utlöst sin ilska, inte mot USAs ambassad, utan mot kubansk allmän egendom?

Ukrainas president Volodymir Zelenski, en USA- och Nato-marionett under vars befäl det finns öppet nazistiska bataljoner, som har pulveriserat alla sociala rättigheter, förföljt den obekväma pressen och förbjudit alla vänsterpartier som ”proryska”, beskrivs av Sabina som en ”extraordinär hjälte”.

Sabina har ögon, öron och huvud för att berömma, som en av de få ”bra saker” som har hänt, ”det sätt på vilket ett vaccin mot covid har tagits fram snabbt och bra”. Men inte för att fördöma att det blivit ett geschäft som har ställt miljontals människor i länderna i Syd utanför. Eller för att påminna om att hans försmådda Kuba, trots den mest brutala blockaden, i detta Syd skapade inte ett, utan tre vacciner.

Hans ögon, öron och huvud tillåter inte Sabina att känna till – eller bry sig om – de många artister som fängslats, förvisats och dömts i Spanien för brott som förolämpning av monarkin. 2019 var Spanien landet med flest dömda artister i världen: 14 stycken. I november släpptes förresten utan minsta mediebevakning No callarem [Vi kommer inte att vara tysta], en dokumentärfilm om Pablo Hasél, Valtònyc och Elgio, tre av de dömda rapparna. Är det någon som vet om Joaquín Sabina deltog i presentationen?

José Manzaneda, Cubainformación 221205
/cv

Ojos, oídos y cabeza de un converso