Colombia: ”Århundradets mest ambitiösa arbetsreform”
Så beskrev Colombias arbetsmarknadsminister Gloria Inés Ramírez det lagförslag om arbetsreform som lades fram i kongressen den 17 mars. Att förbättra arbetarnas villkor och rättigheter är en viktig del av president Gustavo Petros plan för att minska ojämlikheten.
Reformen är den första av två reformer som arbetsministeriet planerar att genomföra i år. En pensionsreform kommer att läggas fram den 22 mars, så båda diskussionerna kommer att äga rum nästan samtidigt. Dokumenten förväntas genomgå ändringar i kongressen, men om presidentens lagstiftare förblir enad är chanserna att få lagförslaget godkänt goda.
Bland de viktigaste aspekterna av arbetsreformen är återinförandet av att nattskift börjar klockan 18.00. År 2002 ändrade den då nyvalde presidenten Alvaro Uribe lagen och fastställde att nattskiftet skulle börja klockan 21.00, för att gynna turism- och nöjesföretagare. Petro föreslår också att man ska erhålla dubbel lön för dessa timmar samt helgdagar och söndagsskift, vilket innebär en ökning med 25 procent.
När det gäller löneökningar kommer arbetare som tjänar upp till två minimilöner att ha rätt till en löneökning motsvarande föregående års inflation. Detta kommer att skydda reallönerna, som är på nedåtgående på grund av den globala inflationen och tidigare regeringars successiva arbetsreformer.
Reformen avser att reglera arbete på digitala plattformar, som Uber eller matleverantörer, men lagförslaget omfattar endast hemleveranser, en detalj som kan komma att ändras under debatterna för att göra den mer inkluderande. Från och med nu kommer de som arbetar på detta sätt att själva behöva betala socialförsäkringsavgifter och ha rätt till semester och begränsningar av hur många timmar de arbetar per vecka. Om arbetarna inte betalar dem måste företaget göra det. Många arbetare i sektorn välkomnar åtgärden, eftersom de nu arbetar upp till 15 timmar per dag, utan rätt till semester.
Det är en mycket komplicerad sektor eftersom det i många fall inte finns några formella anställningsavtal, och den antas ofta vara en slags ”egenföretagande”, även om många inte är det. I vilket fall som helst är detta ett första försök att reglera och skydda arbetarnas mest grundläggande rättigheter utan att påverka sektorns tillväxt, vilket vissa kritiker av reformen har hävdat.
Som väntat är en av reformens starka kritiker den tidigare presidenten Alvaro Uribe (2002–2010), som publicerade ett uttalande där han sa: ”Reformen gynnar varken arbetare eller företagare.” Enligt den bästa nyliberala läraren i Colombia innebär de nya bestämmelserna en ökning av arbetskraftskostnaderna med mellan 30 och 35 procent, vilket skulle bromsa skapandet av sysselsättning och öka den informella andelen, som låg på 57,9 procent i januari 2023.
Oavsett den nyliberala logiken bakom detta synsätt glömde Uribe att nämna att hans politik för att minska arbetskostnaderna inte lyckades vare sig öka sysselsättningen eller minska andelen informellt arbete. Däremot ökade den arbetsdagens längd, samtidigt som den minskade reallönerna och arbetarnas rättigheter, vilket ledde till ett massivt utnyttjande .
Enligt Uribe är reformen onödig, och en löneökning vart femte år kopplad till en produktivitetsökning skulle räcka. Resten av åtgärderna gör bara anställningsprocessen mer komplicerad, sade den tidigare presidenten. Petro sade att han instämmer i förslaget om en produktivitetsrelaterad löneökning, men förklarade också att den borde ingå i reformen i stället för att ersätta den, eftersom den gäller mer än bara lönefrågorna.
Den främsta invändningen mot reformen grundar sig på Uribes och vissa företagsrepresentanters uttalanden där man förutspår masskonkurser bland små och medelstora företag. Detta är en ogrundad rädsla, och även om det förvisso ökar kostnaderna är det en åtgärd för inkomstomfördelning genom löner.
I slutändan är det en åtgärd som uppmuntrar företagare att öka produktiviteten som ett sätt att balansera eventuella ökade arbetskraftskostnader. Något som de inte varit tvungna att göra tidigare då man använt sig av osäkra anställningar, ett klassiskt nyliberalt recept.
Demonstrationer till stöd för reformen har organiserats i Bogota, Cali, Medellin, Barranquilla och andra viktiga städer i landet. De största fackföreningarna, bland annat CUT, CGT och FCE, stöder alla Petro-administrationens projekt.
Förslaget ändrar också förhållandet mellan fackföreningar och arbetsgivare. I vissa fall måste arbetsgivarna förhandla fram arbetsavtal med dussintals fackföreningar separat. Reformen syftar till att begränsa denna typ av praxis, vilket innebär en lättare börda för arbetsgivaren och stärker arbetarnas enighet, och ger dem bättre möjligheter när de förhandlar om kollektiva arbetsavtal.
En annan positiv aspekt är minskningen av veckoarbetstiden från nuvarande 48 till 42 timmar. Detta kommer att ske gradvis, med en timme per år, retroaktivt från och med 2022. Tillfälliga anställningar kommer också att fasas ut, eftersom arbetarna blir försvarslösa då de inte garanteras social-, sjuk- och utbildningsförsäkringar eller semester. Ministeriets politik är i stället att främja tillsvidareanställningar.
Reformen omfattar också ett särskilt skydd för familjeförsörjare, funktionshindrade, arbetare som närmar sig pensionsåldern samt gravida kvinnor. Uppsägningar av personer i dessa kategorier kommer endast att vara möjliga om det finns ”berättigade skäl” och efter godkännande av en domare. Om andra arbetare avskedas utan ”berättigade skäl” ska arbetsgivaren betala en ersättning som motsvarar de återstående månadslönerna i anställningskontraktet.
Latinamerika visar resten av världen vägen med dessa åtgärder, särskilt i tider som präglas av en global försämring av arbetarnas rättigheter. I Frankrike har det till exempel förekommit starka protester mot höjningen av pensionsåldern med två år. Samtidigt ökar antalet omotiverade avskedanden och klagomål om kränkningar av rätten att bilda fackföreningar i USA. I Colombia finns en president som ställer sig på arbetarnas sida, något man i de utvecklade länderna i Nord aldrig ser förrän de tvingas till det, vilket var vad som skedde med de många arbetarrörelserna i USA på 1930-talet.
Denna nya reform syftar till att göra colombianernas arbete värdigt och vända de katastrofala konsekvenserna av decennier av nyliberalism. Den omfattar också skydd mot våld och trakasserier på arbetsplatsen samt garantier för rätten att bilda fackföreningar. Vissa sektorer anser dock att det inte är tillräckligt inkluderande, vilket kanske är sant, men det är definitivt ett historiskt steg, ett steg i rätt riktning.
Gustavo A Maranges, Resumen Latinoamericano 230321 /cv
Colombia: ‘The Most Ambitious Labor Reform of the Century’
