Varför de kubanska läkarna förtjänar Nobels Fredspris
För fem år sedan läste jag historien om Félix Báez, en kubansk läkare som hade arbetat i Västafrika för att stoppa spridningen av Ebola. Dr Báez var en av de 165 läkarna i Henry Reeve Internationella Medicinska Brigader som åkte till Sierra Leone för att bekämpa det hemska utbrottet 2014 av sjukdomen som först upptäcktes 1976. Under sin tid i Västafrika ådrog sig Dr. Báez Ebola. WHO och den kubanska regeringen förde Dr. Báez i ilfart till Geneve, där han behandlades vid Hôpitaux Universitaires. Han kämpade mot sjukdomen, men tack vare den utmärkta vården han fick så drog sig sjukdomen tillbaka. Han flögs till Kuba och möttes på flygplatsen av sin fru, sina söner Alejandro och Félix Luis samt av Kubas hälsovårdsminister Roberto Morales.
På websidan ”Cubasi” hade hans son Alejandro, medicinstuderande, skrivit: ”Kuba väntar på dig.” I Liberia hurrade de kubanska läkarna, som också bekämpade Ebola, för Dr. Báez. En Facebooksida startade som hette ”Kuba stöder Félix Báez”, medan andra sociala medier hade hashtag #FelixContigo och #FuerzaFelix och fick stort genomslag på nätet. Dr. Báez återhämtade sig långsamt. Men beslutade, mirakulöst nog, att återvända till Västafrika och fortsätta kampen mot Ebola.
Inte att undra på att det pågår en internationell kampanj för att de kubanska läkarna ska äras med Nobels Fredspris. Denna aspekt av Kubas arbete är viktigt för dess socialistiska projekt av internationell solidaritet genom hälsovårdsarbete.
När Dr. Báez återvänt till Afrika skrev hans kollega Dr. Ronald Hernánez Torrez, baserad i Liberia, på Facebook: ”Vi är här efter eget beslut och kommer bara att åka hem när Ebola inte längre är ett problem i Afrika och världen”. Det är ett viktigt uttalande och en reaktion på den stötande kampanjen som USA:s regering för mot Kubas internationalism.
USA:s Kongress rapporterade att ”i juni 2019 nedgraderade [USA:s] UD till Tier 3 i sin rapport för trafficking 2019”. Bland annat för att inte ”agera mot tvångsarbete i utländska medicinska uppdrag”. Denna politik kom tillsammans med press från USA:s regering på sina allierade att utvisa kubanerna från sina länder.
Anmärkningsvärt är att FN:s Människorättsråd – under press från Washington – sa att det skulle undersöka saken. Urmila Bhoola, FN:s speciella rapportör om modernt slaveri och Maria Grazia Giammarinaro, FN:s rapportör om trafficking, skrev ett brev till Kubas regering i november 2019. Brevet slog fast sådant som att de kubanska läkarna led av tvångsarbete. Men det fanns inga belägg i brevet. Till och med deras oro verkade mer ideologisk än juridisk.
I början på 2020 intensifierade USA:s regering sina försök att delegitimera de kubanska hälsovårdsprogrammen. 12 januari twittrade utrikesminister Pompeo: ”Vi uppmanar värdländerna att avsluta kontrakten med Castroregimen som främjar människorättsbrott i dessa program.” USA-allierade regeringar i Latinamerika, som Brasilien, Bolivia och Ecuador, utvisade de kubanska hälsovårdsarbetarna. Det blev katastrofala beslut för dessa länder då Covid-19 pandemin spred sig över Latinamerika.
Juli 2020 publicerade New Yorkbaserade Human Rights Watch (HRW) ett dokument där Kubas regering anklagades för ”undertryckande regler för läkare som arbetar utomlands”. Rapporten fokuserar på en resolution från 2010, Resolution 168. Den är ett regelverk för kubanska läkare som innefattar att personalen följer lagarna i värdländerna och inte överskrider gränserna för sitt uppdrag, som är att tillgodose de medicinska behoven hos befolkningen.
HRW hänvisar enbart till denna och andra regler som bevis. Man kan inte ens visa att reglerna tillämpats: ”HRW har inte kunnat avgöra i vilken omfattning de kubanska hälsovårdsarbetarna har brutit mot reglerna och lagen, eller om den kubanska regeringen genomdrivit disciplinära sanktioner mot dem.” Det är häpnadsväckande att människorättsorganisation lägger så mycket tid på något med så lite belägg för att attackera program som erkänt förbättrar människors levnadsvillkor.
Organisationskommittén för gruppen ”Nobels Fredspris till de kubanska läkarna” svarade på HRW med ett svidande avvisande. Det pekade ut att rapporten från HRW inte sade någonting om attackerna på Kubas hälsovårdsprogram, inklusive USA-regeringens officiella försök att muta kubanska läkare att desertera till USA. Inte heller sa HRW något om USAID:s många miljoner dollar som används för desinformation om de kubanska insatserna. Ännu mer anmärkningsvärt är att HRW tolkar de belägg som de lägger fram felaktigt. Det innefattar återgivandet av samtalet med Kubas hälsovårdsminister och hälsovårdsarbetare. HRW använder sig av en text från ”Prisoners Defenders”, en Spanienbaserad NGO som leds av en antikubansk aktivist. HRW förtiger denna högst kontroversiella källas politiska uppfattningar.
HRW:s rapport liknar mer en pressrelease från de högerextrema senatorerna Ted Cruz, Marco Rubio och Rick Scott än en trovärdig rapport från en människorättsorganisation. De tre senatorerna har nyligen lanserat ett lagförslag som syftar till att sabotera Kubas medicinska uppdrag.
I en studie från april 2020 från Instituto de Comunicação e Informação Científica e Tecnológica em Saúde i Brasilien framkommer att programmet ”Fler Läkare”, som försåg Brasilien med kubanska läkare, förbättrade hälsoindikatorerna hos befolkningen. Programmet införde hälsovård till avlägsna och isolerade områden, ofta för första gången. Alexandre Padilha från Arbetarpartiet PT var hälsovårdsminister under president Dilma Rousseff och med i det team som skapade Fler Läkare-programmet. Han sa att efter att de kubanska läkarna utvisats, ökade barnadödligheten och lunginflammationer bland ursprungsbefolkningen där kubaner tidigare arbetat. Och att detta var en katastrof under Covid-19 pandemin.
I juni 2020 bad president Jair Bolsonaro, som utvisat de kubanska läkarna i december 2019, läkarna att börja arbeta igen. De behövdes för att mildra effekterna för Brasiliens katastrofala svar på Covid-19 viruset. De pengar som USAID satte in räckte inte för att kompensera för de kubanska läkarna; Bolsonaro ville att läkarna skulle stanna.
Kubanska hälsovårdsarbetare riskerar sina liv för att bryta kedjan av Covid-19 infektion. Kubanska vetenskapsmän har utvecklat mediciner, t.ex. Interferon alpha 2b, för att hjälpa till mot epidemin. Nu har Kuba tillkännagivit att deras vaccin är i utprovning; detta vaccin kommer inte att behandlas som privat egendom, utan Kuba kommer att dela med sig till folken i världen. Det är troheten i Kubas medicinska internationalism.
21 augusti talade Kubas Kommunistpartis ordförande Raul Castro i samband med firandet av 60-årsdagen för bildandet av det kubanska kvinnoförbundet FMC. Vid mötet nämnde Castro att 61 procent av hälsovårdsarbetarna i Henry Reevebrigaderna är kvinnor. Sedan början på den kubanska medicinska internationalismen har fler än 400 000 hälsovårdsarbetare arbetat i över 40 länder. Dessa hälsovårdsarbetare tror på det dubbla syftet med hälsovård och internationalism: det är något som de lärt från Che Guevara, en läkare och internationalist. Det är något som också borde läras i Oslo, som utdelar Nobels Fredspris.
Vijay Prashad, Pressenza 200826
Why Cuban Doctors Deserve the Nobel Peace Prize
KAMPANJ, KAMPANJ, KAMPANJ!
Under pandemin skärper USA aggressionen mot Kuba och Venezuela. Allt för att framkalla desperation, nöd och död.
Samtidigt ökar den världsomfattande solidariteten. Krav höjs från regeringar, påven, parlamentsledamöter, FN och andra organisationer samt från vanligt folk på ett slut på blockaden, åtminstone under pandemin. Hjälp till att öka trycket på USA!
Bli en del av denna solidaritetsrörelse!
SKRIV DITT NAMN MED KRAV PÅ SLUT PÅ BLOCKADEN! UPPMANA ANDRA ATT GÖRA DET!
KLICKA HÄR SÅ KOMMER DU TILL NAMNINSAMLINGEN!
OM DU HAR MÖJLIGHET – GE ETT BIDRAG TILL MEDICININSAMLINGEN! PENGARNA GÅR TILL MEDICINSK UTRUSTNING.
Pg 23 57 15 – 0
Swish 123 182 37 72
