Ny bok – En socialistisk överlevnadstaktik: Kubas arbetarparlament
Att försvara sig mot den extremt fientliga översittaren i Norr är inget nytt utan en ständig fråga för Kuba. Detta gäller särskilt efter att Sovjetunionens och den europeiska socialismens sammanbrott för ungefär 35 år sedan nästan krossade Kuba, som i ett slag förlorade sina viktigaste handelspartner, samtidigt som USAs blockad ströp landet. Kuba tvingades vända sig inåt och strävade efter att förbättra sin produktivitet och arbetskraft utan att skada revolutionens två grundvalar – utbildning och hälsovård. Att det lyckades, att denna lilla, belägrade nation lyckades vända en farlig och till och med dödlig situation, var tack vare insatser av engagerade revolutionärer som Pedro Ross, som hjälpte till att grunda arbetarparlamenten – just för att rädda revolutionen i detta dödliga skede. Det fungerade. Nu har Ross skrivit en bok om det.
I sin nyligen publicerade bok How the Workers’ Parliaments Saved the Cuban Revolution [Los parlamentos obreros. Historia de resistencia y cubanía] redogör han för den först frenetiska, men ganska snart stabila, metodiska och engagerade fortsättningen på ansträngningarna för att förhindra den kubanska ekonomin från att kapsejsa. Kuba hade lyckats med detta tidigare. När Fidel Castro kom till makten 1959 var 70 procent av Havannas handel med USA. I och med blockaden efter revolutionen behövde Kuba nya handelspartner; man fann dem i Sovjetunionen och östblocket. Men när socialismen i dessa länder kollapsade föll Kubas BNP med nästan 35 procent, skriver Ross. ”Kuba förlorade mer än 70 procent av sin utrikeshandel. Oljetillgången sjönk från 13 miljoner ton till 5,8 miljoner ton. År 1990 levererades inte längre varor för 3 miljarder rubel.” För att göra saken än värre intensifierade USA blockaden.
För att klara av denna katastrof skapade Kuba arbetarparlament. Dessa kom till som ett svar på vad kubanerna kallar ”specialperioden”, dvs. tiden omedelbart efter socialismens undergångi Öst, och i dessa parlament ”engagerade sig mer än tre miljoner arbetare, både män och kvinnor … i intensiva och i slutändan fruktbara debatter om hur landet skulle svara på specialperiodens utmaningar”. På över 80 000 sådana parlament diskuterades allt från den svarta marknaden till arbetares frånvaro, nya skatter till fördelning av jordbruks- och boskapsprodukter, avgifter för ID-kort till ökade intäkter från försäljningen av rom och cigarrer, till brottslighet och mycket annat. ”I fyrtiofem dagar blev Kuba som en stor skola i ekonomi och politik”, med fokus på ekonomisk effektivitet och omorganisering av de inhemska finanserna. Arbetarparlamenten rapporterade tillbaka till Castro, som fick in mängder med synpunkter.
En grundprincip i dessa rådslag var att arbetarna är ägare till produktionsmedlen. ”Därför bör lösningarna baseras på samförstånd mellan arbetarna”, skriver Ross. Detta var trots allt en regering vars en av de första åtgärderna när den kom till makten 1959 var att ge alla hyresgäster äganderätt till sina bostäder. ”Jordägandet avskaffades och produktionsmedlen nationaliserades i stor utsträckning.” Om du någonsin undrar över det Exceptionella Imperiets oförsonliga hat mot Kuba, kan du bara påminna dig om sådana fakta.
Arbetarna som deltog i dessa parlament strävade efter att skydda det Ross kallar revolutionens två pelare – utbildning och hälsovård. Det otroligt framgångsrika alfabetiseringsprogrammet är världsberömt. När revolutionen segrade var en stor del av befolkningen analfabeter; på landsbygden 41,7 procent. Det är många människor som inte kunde läsa. Men inom tre år sköt läskunnigheten i höjden och 96 procent av kubanerna läste. Internationellt ansedda är också Kubas medicinska prestationer, eftersom denna fattiga, sanktionerade önation under årtionden har skickat tiotusentals läkare och sjuksköterskor till andra behövande länder runt om i världen. Don Fitz skrev i sin bok Cuban Health Care: ”Sedan 1961 har över 124 000 hälsovårdare [från Kuba] arbetat i över 154 länder. År 2009 gav kubanska läkare, utöver 11 miljoner människor i sitt eget land, hälsovård till 70 miljoner människor.” Kuba ”spenderar endast fyra procent per person av USAs hälsokostnader”, men har samma medellivslängd och lägre spädbarnsdödlighet. Att detta land skapade ett system för socialiserad hälsovård som överträffar det kaotiska kapitalistiska vinstdrivande systemet är en bedrift som första världens eliter aldrig kommer att förlåta det.
Kuba ”eliminerade polio 1962”, skriver Fitz – kom ihåg att revolutionen kom till makten först 1959! – ”malaria 1967, neonatal stelkramp 1972, difteri 1979, medfödd röda hund 1989, hjärnhinneinflammation efter påssjuka 1989, mässling 1993, röda hund 1995 och tuberkulös meningit 1997”. Detta visar bara vad mänskligheten kan göra när den befrias från de bojor och den nöd som miljardärerna påtvingar oss. Fitz noterade också att Kuba endast hade 200 AIDS-patienter, när New York City hade 43 000. Det är uppenbart att Kubas socialiserade hälsovård högt och tydligt proklamerade att detta är vägen att gå för folkhälsan, men USA ville aldrig lyssna, vilket blev oundvikligen, skriande uppenbart under covid-pandemin. Det var då som bristerna i vårt usla hälsovårdssystem blev synliga för hela världen. USA kunde skryta med att ha fler döda i covid än någon annan nation, men inte ens detta dystra faktum lyckades få fart på förslag om att ändra sjukvården i USA. Och bortsett från att totalförbjuda vinstdrivande hälsovårdsföretag och det mirakel som skulle krävas för att åstadkomma detta, är många av oss som bor i imperiets hjärta dömda att gå i konkurs för att betala för nödvändig medicin.
Men åter till arbetarparlamenten; de lyckades. 1994 började den kubanska ekonomin återhämta sig tack vare ett flertal förändringar och innovationer. ”Jordcement och annan traditionell teknik infördes för att bygga bostäder med mindre cement och bränsleförbrukning. Naturliga och traditionella mediciner främjades… Utvecklingen av stadsjordbruk inbegrep skapandet av odlingsbäddar på arbetsplatser, sjukhus, skolor, kvarter och odling av medicinalväxter.” Raúl Castro betonade den förändrade politiska inriktningen under dessa parlament och noterade: ”Igår sa vi att bönor var lika mycket värda som vapen, idag säger vi att bönor är värda mer än vapen.”
Över 400 000 fackföreningsaktivister deltog i förberedelserna för dessa arbetarparlament. När de väl var igång nämner Ross ”de kubanska arbetarnas altruistiska svar på det känsliga och komplexa problemet med omorganisering och omplacering av personal”. Kubanska socialister ville inte avskeda folk och de tog uttryckligen avstånd från nyliberala lösningar, så de blev kreativa när det gällde överbemanning och uppsägningar av arbetare.
I mars 1994 hade över tre miljoner anställda diskuterat arbetsplatsproblem i dessa parlament, så det är inte förvånande att de hittade många lösningar – 261 859 förslag klubbades igenom. Men ”Fidel sa till oss att vi inte skulle tro att den goda viljan räcker för att lösa alla våra problem”, även om det inte innebar att man skulle överge de kommunistiska principerna. När det till exempel gällde att ta ut avgifter för ambulanssjukvård, satte arbetarna ner foten: Sådana avgifter, hävdade de, stod i konflikt med ”revolutionens principer”. Jämför detta med USA, där en av de stora kostnader som bidrar till att göra patienterna bankrutta är tusentals dollar i ambulansavgifter.
Enligt Ross ”klargjorde Fidel att vår främsta prioritet var att bevara arbetarnas löner”. Återigen, vilken kontrast till Kubas bossiga granne i Norr, där huvudprioriteringen är att berika oligarker och använda en klass av korporativa krigsherrar för att suga ut vinster från det globala Syd! För sådana nordamerikanska eliter är arbetarnas löner bara en mycket svag, avlägsen eftertanke, och den tanken är vanligtvis hur man på mest kostnadseffektiva sätt kan hålla dem så låga som möjligt. Men på Kuba var de den första tanken – och är det fortfarande. Arbetarparlamenten har på ett tydligt sätt visat detta. De var bara ett av de många nya sätt på vilka revolutionen visade att dess grundläggande humanism kunde övervinna även de svåraste omständigheterna, utan att ta till kapitalismens okänsliga och omänskliga lösningar.
Eve Ottenberg, Counterpunch 230303 /cv
Eve Ottenberg är författare och journalist. Hennes senaste bok är Hope Deferred. Hon kan nås på sin hemsida.
A Socialist Survival Tactic: Cuba’s Worker Parliaments
Läs mer om Kubas läkare – Ut till världens alla hörn
