Det kontrarevolutionärerna håller tyst om
Det är värt att påminna dem som skriver icke-bombastiska artiklar [en referens till anklagelser om dylikt i tv-programmet ConFilo, ö.a.], då de insisterar på exemplet Moncada, att 42 procent av de som deltog i attacken inte kunde närvara vid rättegången eftersom de torterats och mördats av Batistaregimen och dess hantlangare. 55 unga fångar som kastrerades, fick ögonen utstuckna, lemlästades och sedan kallblodigt mördades. Varför tar de inte upp det i sina icke-bombastiska artiklar när de nämner Moncada-rättegångarna?
På samma sätt som de håller tyst om att den stora majoriteten av demonstranterna den 11 juli [2021] inte sitter i fängelse utan är hemma, många av dem med bara skammen över vad de gjorde den dagen att bära på, andra har fått böter och åter andra avtjänar icke frihetsberövande domar. Att de som dömdes var de som bevisligen begått våldshandlingar, vandalism och övergrepp eller hade anstiftat och lett dessa handlingar.
I sitt krav på tidsenlighet nämner de inte att Kuba befann sig i en social och hälsomässig nödsituation och att alla krafter i landet arbetade för att klara den kris som ledde till att tusentals människor varje dag måste läggas in på sjukhus och som dessutom ledde till att alltför många kubaner dog.
Det är värt att upprepa att dessa vandaler, som de utan åtskillnad kräver amnesti för, attackerade apotek, polikliniker och sjukhus mitt under denna nationella nödsituation, som ansträngde våra krafter till det yttersta, eftersom de, för att inte vara bombastiska, håller tyst om det. Apotek, polikliniker och sjukhus!
Att de poliser som de i förbigående nämner, de som de vulgärt försökte lyncha den dagen, utan någon som helst pompositet, är barn till de som arbetade under oerhörd stress. Många av dem hjälpte till att säkerställa syretransporter till sjukhusen, den nödvändiga logistiken och en massa andra uppgifter för att rädda liv.
Här eskalerade detta på anstiftan från ett annat land. De nämner inte att händelser av detta slag i andra länder har lett till att dessa blivit omöjliga att regera, med hundratals döda, nedbrända stadsdelar och, i värsta fall, statskupp och utländsk militär intervention. Och att, utöver vissa personers spontana infall, det var detta som var den perversa plan som kokades ihop i USA-imperialismens centra.
De icke-bombastiska talar inte om den konstanta aggressionen mot vårt land, den mördande blockaden, den oförminskade och ständiga, både uttryckligen och underförstått, anstiftan till våld från officiella USA-medier. Medier som direkt finansieras av USAs regering och från plattformar som finansieras från utlandet, speciellt från USA, och som genom anonymitet och hemlighållande försöker undkomma det förakt de förtjänar.
Det är nämligen dessa ungdomar som de vill se och inte de hundratusentals som under samma våldsamma dagar oförtröttligt arbetade i isoleringscentra för att rädda liv, på arbetsplatser för att garantera livsviktiga mediciner, i distributionen av mat till befolkningen, för att garantera undervisning via nätet, socialt viktiga transporter och stöd. För dem är ungdomar inte de forskare som arbetade för att ta fram vacciner, eller läkare som arbetade intill utmattning för att hitta sätt att rädda liv. För dessa domedagsprofeter är ungdomar endast de som tjänar deras syften.
Och jag syftar nu inte på dem som uppriktigt av flera skäl inte kan hålla med om domarna, utan på dem som använder dessa i sin nya kampanj mot det de hatar, nämligen Revolutionen. Det finns många ärliga, värdiga människor här som kanske inte håller med om domarnas stränghet och som har rätt att vädra sin åsikt och försvara den.
Jag syftar på dem som det verkligen smärtar att folket den 11 och 12 juli stoppade ett försök att få till en tropisk Maidan, de som det smärtar att Revolutionens svar har varit att uppmana alla att gå ut i de mest utsatta stadsdelarna, att övervinna de ekonomiska svårigheterna, att växa och att för egen maskin ta oss ur krisen.
Det som smärtar dem är att Revolutionen inte ger upp kampen mot rasism, ojämlikhet mellan könen och diskriminering i alla dess former. Det som smärtar dem är att Revolutionen är fast besluten att förbättra utbildningen, kulturen och idrotten. Det som smärtar dem är att Revolutionens svar är att gräva än djupare bland våra misstag, vår bristande mobilisering, våra begränsningar, våra tillkortakommanden, för att bli bättre och fortsätta framåt för en socialism som måste återuppfinna sig själv varje dag i varje revolutionär tills den erövrar hela rättvisan.
Och det de fruktar är att vi kommer att vinna genom att återigen tänka nytt, genom att återuppväcka vår känsla för framtiden.
Vi ska inte låta oss luras. Det pågår en kamp för Kuba som är en del av en större kamp. Domedagsprofeterna vill att vi ska glömma det. De vill att vi ska reducera oss själva till skurken som, för att förödmjuka den som tog hans brud, tar den universella ordningen för given utan att känna till den jätte i sjumilastövlar som slukar världar. Alla som ställer upp på att servera vid imperiets bord är kontrarevolutionärer, hur mycket de än försöker dölja ingredienserna med hjälp av kluriga recept.
På Kuba definieras det kontrarevolutionära i förhållande till Revolutionen och det den representerar, från staten ner till var och en av de organisationer som vi själva skapat i denna mer än 70 år långa kamp, och inte som någon pseudointellektuell enteleki.
Trots tröttheten, misstagen och bristerna lever på Kuba fortfarande samma beslutsamhet att bygga upp det som våra martyrer från Moncada drömde om, de som med Fidel i spetsen förde oss till denna beslutsamhet att kasta av oss oket, med stjärnan i pannan som lyser upp och dödar.
Ernesto Estévez Rams, Cubadebate 220327
(Övers: CV)
Lo que callan los contrarrevolucionarios
