Ett fascinerande brasilianskt levnadsöde

Ett fascinerande brasilianskt levnadsöde: Marília Guimarães

Den franske forskaren och Kubaexperten Salim Lamrani intervjuar Marília Guimarães

Sammanfattning: Marília Guimarães föddes 1945 i en borgerlig familj av portugisiskt ursprung i Ouro Preto, Minas Gerais, i sydöstra Brasilien. Hon tog djupt intryck av de orättvisor och sociala skillnader som drabbade hennes landsmän och blev tidigt medveten om klasskampens verklighet.

Efter militärkuppen som störtade João Goularts demokratiskt valda regering 1964 blev Marília Guimarães Miriam, hennes ”nom de guerre”, och anslöt sig till den väpnade kampen mot kuppjuntan inom organisationen Vanguardia Popular Revolucionaria. Hon öppnade en skola som en täckmantel för sina militanta aktiviteter. När hon avslöjades av regimen gick hon under jorden för att undkomma det öde som vanligtvis var förbehållet politiska motståndare.

Efter ett år som gömd beslöt hon i januari 1970 att kapa ett flygplan tillsammans med sina två barn, Marcello och Eduardo, tre respektive två år gamla, och söka asyl på Kuba. Medan hon förberedde operationen anförtrodde hon sina barn under två veckor åt en ung aktivist vid namn Dilma Roussef, som skulle bli Brasiliens första kvinnliga president. Efter en flera dagar lång resa genom Uruguay, Argentina, Chile, Peru och Panama kommer Marília Guimarães till slut fram till den ö där hon kommer att tillbringa tio år av sitt liv.

Under samtalets gång berättar Marília Guimarães om sin historia och sitt militanta engagemang mot kuppregimen i Brasilien och beskriver den odyssé som förde henne till Havanna. Hon beskriver sitt nya liv i ett samhälle präglat av revolutionär glöd och sina möten med landets främsta politiska ledare, som Fidel Castro, Raúl Castro och Ramiro Valdés. Hon träffade också antikolonialismens förgrundsgestalter som Almicar Cabral, den historiske ledaren för Guinea-Bissau och Kap Verde, och hans bror Luís Cabral, Guinea-Bissaus och Kap Verdes förste president. Framför allt knöt hon varaktiga vänskapsband med ledande Nueva Trova-konstnärer som Silvio Rodríguez, Pablo Milanés, Augusto Blanca, Vicente Feliú och många andra. Efter att ha tillbringat ett decennium på Kuba återvände hon till Brasilien efter att en amnestilag hade antagits, men hon övergav inte sitt engagemang för en rättvisare värld. Det var där hon träffade Lula da Silva, som blev hennes vän och som hon aktivt stödde i hans politiska karriär, särskilt under den senaste presidentkampanjen som kröntes med hans seger.

Salim Lamrani: Vem är Marília Guimarães? Vad minns du från din barndom? Hur såg din uppväxt ut?

Marília Guimarães: Jag föddes i en historisk stad som heter Ouro Preto, i delstaten Minas Gerais i sydöstra Brasilien. Det var här som portugiserna, som hade koloniserat landet, började exploatera vår kontinents rikedomar. Staden fick sitt namn eftersom det guld som bröts i området hade en mörk färg. Det är en vacker stad som finns med på världsarvslistan.

Det var här som revolten Inconfidênza Mineira ägde rum 1789, då självständighetsivrande brasilianska militanter uttryckte sin önskan att skilja sig från Portugal. Bland dessa militanter fanns en poet vid namn Tomás Antonio Gonzaga. Han hade blivit förälskad i en flicka, men kunde inte avslöja sin identitet eftersom han levde gömd på grund av sitt politiska engagemang. Det var en liten stad på den tiden. Flickans namn var Marília, som i hans dikter skulle bli Marília de Dirceu. Gonzaga arresterades och fängslades och deporterades till Afrika, till Moçambique, där han skulle sluta sina dagar, bryta sin kärleksaffär med Marília och tillfälligt avsluta kampen för självständighet.

Min far, som var passionerat intresserad av historia och frihet, bestämde sig för att kalla mig Marília. Jag är mycket stolt över att kallas Marília. Mina förfäder var portugiser, liksom mina morföräldrar. Jag är uppvuxen med fadons nostalgi och den karaktäristiska glädjen hos de svarta afrikaner som deporterades till Amerika som slavar. Så min personlighet präglas av denna blandning av nostalgi och glädje. Jag kommer ursprungligen från Portugal och Afrika. Från tidig ålder ärvde vi traditionen av kamp från afrikanerna som, trots att de utsattes för slaveri, alltid reste sig mot förtrycket. Det var de som byggde Brasilien.

Min mormor ägde en hacienda. Hennes anställda var före detta slavar. Hon var mycket medveten om den sociala verkligheten och om de fattigaste av de fattigas situation. De kom ofta till hennes hus för att söka arbete eller mat. Under mina semestrar i hennes hem bevittnade jag detta och insåg att vi befann oss på mycket olika platser i samhället. Medan jag hade allt jag behövde kom andra och tiggde om en bit bröd. Det var något som verkligen påverkade mig och som jag har burit med mig ända sedan dess.

SL: Vad minns du från din skolgång?

MG: Jag gick i en internationell skola som drevs av fransmän. Det fanns belgare, portugiser och engelsmän. Det franska inflytandet har alltid varit mycket viktigt i Brasilien. Många skolor drevs av franska nunnor och franska talades som förstaspråk. Det var först på 1950-talet som det stiftades en lag som förbjöd skolor där portugisiska undervisades som andraspråk. Det brasilianska språket är fullt av franska neologismer. Vi säger till exempel abat-jour. Portugisiska som talas i Afrika har portugisisk fonetik, medan brasiliansk fonetik ligger närmare fransk fonetik. I Angola och Moçambique, till exempel, har språket en annan musikalitet än vårt.

Man måste komma ihåg att vid den tiden var hela världen i uppror mot kolonialismen och kapitalismens framväxt, som fick fäste överallt. Så jag växte upp i ett sammanhang av oroligheter som genomsyrade universitet och gymnasieskolor över hela världen. Som tonåringar var vi rebeller av naturen. Vi ville erövra och förändra världen. Inget var vackrare än att kämpa mot förtryckaren. Precis som alla andra ungdomar i min generation drogs jag med i denna våg.

SL: Vilka var dina främsta inspirationskällor?

MG: Den ryska revolutionen i oktober 1917 och Sovjetunionens födelse satte sin prägel på världen. Vi läste Marx, Lenin och Stalin. Till en början var vi stalinister eftersom det var lättare att studera leninismen genom Stalin. Lenin var en stor intellektuell och hans skrifter var inte tillgängliga för alla. Stalins prosa var däremot mer lättillgänglig för de flesta, och det var lättare för oss att få anhängare genom hans texter. Så småningom utvecklades vi och återvände till Lenin.

SL: 1964 genomförde en militärjunta med stöd av USA en statskupp mot den demokratiskt valde presidenten João Goulart. Hur reagerade den brasilianska ungdomen?

MG: João Goulart var för en jordbruksreform och ville åstadkomma en strukturell förändring i Brasilien. Han tvingades i exil av kuppmakarna, som hotade att ta hans liv om han envisades med att stanna kvar i landet. Nästan 90% av det brasilianska kommunistpartiets (PCB) militanter tvingades också i exil, efter att flera av deras kamrater arresterats av militära styrkor.

De unga aktivisterna på universiteten, som jag var en av, letade efter ett sätt att göra slut på diktaturen. Carlos Marighela, en före detta medlem av PCB, skapade 1968 den revolutionära organisationen Action for National Liberation i syfte att förena alla landets oppositionella krafter. Han är en symbolisk figur för det brasilianska motståndet. Clemente var hans nom de guerre.

SL: Var du en del av den här gruppen?

MG: Nej, jag gick med i en annan organisation som hette Vanguardia Popular Revolucionaria. Vi hade bestämt oss för att kämpa mot diktaturen och vi försökte hitta det bästa sättet att konfrontera armén. Vi var få till antalet och hade inga vapen, men vi drevs av en stark önskan att förändra världen. PCB hade decimerats, så vi skapade parallella organisationer med en ny idé: väpnad kamp. Vårt mål var att konfrontera militärdiktaturen.

Maktbalansen var ojämlik. Vi var mycket unga, vi hade inga pengar och vi hade inte den kunskap som krävdes för att leda ett projekt med väpnad kamp, trots att vi hade läst allt som fanns att läsa i ämnet. Det fanns en liten ö i Karibien som hade fört ett gerillakrig, och vi hade Kuba som förebild. Men Brasilien är ett enormt land. Hur skapar man gerillaceller på ett liknande sätt som på Kuba? Det krävdes många människor, mycket pengar och mycket träning. Och även om den brasilianska armén aldrig var någon stor armé, så var den mycket bättre strukturerad än våra organisationer.

SL: Vilka var era första uppdrag?

MG: Vårt första jobb var att öka medvetenheten. Senare tog vi oss an mer vågade aktioner och attackerade kaserner för att beslagta vapen. Vi lärde oss också hur man överlever i skogen. Det är en stor skillnad mellan Brasilien och Kuba. På ön är djuren inte giftiga, medan det här är precis tvärtom, eftersom ormar är extremt giftiga och bett kan vara dödliga. På Kuba ägde den väpnade kampen rum i Sierra Maestra, som är en liten skog jämfört med Amazonas. Det var därför nödvändigt att anpassa de kubanska erfarenheterna till den geografiska verkligheten i Brasilien.

Militärjuntan inledde en kampanj med hårt förtryck och började arrestera aktivister, vilket var fallet också i andra länder på kontinenten där diktaturer av samma typ satt vid makten. Tortyr tillämpades systematiskt på motståndare för att få fram information. Tortyren var obeskrivligt grym och omänsklig. Fångar skars med rakblad och utsattes för elchocker. Sedan, under de tidiga morgontimmarna, satte de dessa människor i helikoptrar och kastade dem levande på öppet hav.

SL: Revolutionära aktivister som föll i arméns händer hade små chanser att överleva. Vad gjorde ni för att försöka rädda några av dem?

MG: Vi kom på idén att kidnappa USA:s ambassadör i Brasilien och byta ut honom mot de fångar som var i sämst skick till följd av övergreppen. Vi fick ganska regelbundet information om deras hälsotillstånd. Vi tog också hänsyn till fångarnas betydelse och handlingar. Till exempel inkluderade vi José Ibrahim, en arbetarledare som vid 19 års ålder hade organiserat den första strejken bland stålarbetarna i Sao Paulo, på listan över de femton personer som skulle friges. Han lyckades lamslå alla fabriker.  Det var en stor framgång, som uppnåddes av en mycket ung man, som just lämnat tonåren. På listan fanns också ledaren för det brasilianska studentförbundet. Vi hade så lite erfarenhet att vårt krav begränsades till femton militanter, trots att vi kunde ha krävt ett mycket högre antal med tanke på gisslans betydelse. Det var en extremt vårdslös handling.

SL: Hur gick kidnappningen till?

MG: Jag var inte direkt inblandad i aktionen. Carlos Marighelas Movimento Revolucionário 8 de Outubro genomförde operationen. Vi stödde projektet. Den 4 september 1969 grep vi Charles Burke Elbrick. José Dirceu var en del av kommandot. Vi behandlade honom med största respekt. Vi var varken bödlar eller lönnmördare. Vi förklarade våra motiv för honom och berättade sedan om vår kamp och vår strävan att bygga ett annat Brasilien, ett rättvisare och mer suveränt Brasilien, utan militären vid makten. Med tanke på omständigheterna var våra relationer med ambassadören under hans frihetsberövande ganska goda. Faktum är att han gjorde ett uttalande till pressen om detta efter sin frigivning.

Utbytet skedde efter en veckas förhandlingar, och de femton aktivisterna fick fri lejd till Mexiko innan de reste vidare till Kuba.

SL: Hur kunde ni kidnappa en så viktig person?

MG: Vi hade överraskningsfaktorn på vår sida. Nuförtiden vidtar ambassadörer fler säkerhetsåtgärder när de reser, med flera livvakter närvarande. Så var det inte på den tiden. Ambassadören lämnade sitt kontor med sin chaufför och återvände hem.

Så vi hade noggrant upprättat hans schema, noterat hans in- och utresetider, den väg han tog för att komma till ambassaden, och vi gick till handling. Operationen gick utan problem och vi tog ambassadören till ett hus i Santa Teresa-distriktet på kullarna ovanför Rio de Janeiro. Det här var det engelska kvarteret, där den brittiska befolkningen bodde.  

Lokalbefolkningen upptäckte dock kommandosoldaternas närvaro, eftersom huset, som dittills hade varit tomt, plötsligt befolkades av ett dussintal personer. Även om försiktighetsåtgärder vidtogs var de inte tillräckliga, vilket illustrerade vår oerfarenhet. Gruppen behövde mat, och när en aktivist gick ut för att köpa pizzor återvände han med en mängd som väckte uppmärksamhet i grannskapet. Myndigheterna larmades och de flesta medlemmarna i kommandot arresterades, medan ambassadören släpptes. Lyckligtvis hade förhandlingen redan ägt rum och de fängslade militanterna var i säkerhet i Mexiko.

Diktaturen blev mållös och inbillade sig att för att lyckas kidnappa företrädaren för världens ledande makt hade operationen genomförts med stöd av en mycket stor militär apparat. I verkligheten var våra organisationer blygsamma och saknade resurser. Men vi hade viljan, och det var det viktigaste.

SL: Hur gick det med gerillaoperationerna?

MG: Vi hade planerat att öppna gerillafickor i skogsområden nära städerna, samtidigt som vi fortsatte våra väpnade stridsoperationer i stadsområdena. Våra aktioner var lättare att genomföra i städerna. Vi rånade banker för att få tag på ekonomiska resurser och attackerade kaserner för att få tag på vapen. Nästa mål var verkligen att etablera en solid gerillafront för att bekämpa armén. Det var vår huvudidé.

SL: Vad gjorde du på det personliga planet?

MG: Först och främst var jag ansvarig för att undersöka de personer som vi rekryterade för vår sak. När vi sedan planerade att råna en bank åkte jag till platsen för att göra den nödvändiga spaningen. Jag räknade hur många minuter det skulle ta att komma dit. Jag gick in i banken för att räkna antalet beväpnade vakter och memorera layouten. Slutligen rapporterade jag tillbaka till medlemmarna i kommandoteamet.

I vår grupp, där machismo regerade trots de progressiva idéer som drev oss, anförtroddes kvinnor de sekundära uppgifterna i den här typen av aktioner. Jag kunde till exempel köra bilen, men jag var tvungen att stanna utanför och vakta under den väpnade räden. Jag kunde inte delta eftersom det ansågs vara för farligt för en kvinna. Kampen mot machismo är en långvarig kamp som fortsätter än i dag. Kvinnor är starka och männen måste acceptera detta och se oss som sina jämlikar. Samhället kommer att förstå detta, även om vi inte kan sätta stopp för århundraden av manlig dominans över en natt.

SL: Du bestämde dig sedan för att öppna en skola. Vad var det som motiverade dig?

MG: Tja, jag utbildade mig till lärare. Jag hade arbetat mycket med Paulo Freire och jag hade skapat en annan undervisningsmetod. Jag har alltid gillat nya pedagogiker för att underlätta inlärning. Jag köpte en skola i Rio de Janeiro som var en experimentell inrättning och där utbildade jag mina lärare. Det var också en idealisk plats för våra aktiviteter. Det är alltid mycket rörelse i en skola, och aktivisternas regelbundna besök väckte inte myndigheternas uppmärksamhet. Föräldrarna kom för att lämna sina barn och det fanns gott om personal. Detta gav en utmärkt täckmantel för våra aktiviteter.

Skolan fungerade också som en tillflyktsort för kamrater från andra delar av landet vars verksamhet hade upptäckts av diktaturen och som var tvungna att gå under jorden. Jag välkomnade dem och erbjöd dem asyl och skydd. De skulle sedan ansluta sig till vår aktionsgrupp i Rio de Janeiro. Skolan var en grundläggande infrastruktur för gerillarörelsen.

Vi var också tvungna att bedriva informations- och propagandaarbete, distribuera revolutionär litteratur för att göra människor medvetna om frihetens sak. Vi kunde inte köpa böcker. Tillsammans med andra kamrater köpte vi en stor mimeograf – skrivarens föregångare, så att säga – som tillhörde Malariainstitutet, som hade gått i konkurs. Vi rengjorde den så minutiöst som möjligt så att den inte skulle kunna identifieras, men det räckte inte.

SL: Vad hände då?

MG: Vi tryckte upp dokument som vi delade ut bland militanterna. En av de böcker jag delade ut var Che Guevaras ”Gerrillakrig”. Den publicerades under en grundläggande period i Latinamerikas historia.

I december 1968 var skolan på väg att stänga för semestern. Naturligtvis kunde vi inte lägga våra aktiviteter och militanta aktioner, särskilt inte gerillakrigföring, på is. Så vi beslöt att flytta mimeografen till en kamrats bostad. Vi kunde då fortsätta vårt tryckeriarbete. Tanken var sedan att ta tillbaka maskinen till skolan när undervisningen återupptogs.

Men det inträffade en incident. I februari 1969 greps kamratens flickvän i sitt hem, och myndigheterna upptäckte mimeografen och det tryckta materialet – marxistisk litteratur som ansågs subversiv.

Vi hade rengjort apparaten när vi köpte den, men vi hade inte insett att det fanns en liten platta med Malariainstitutets initialer på. Polisen undersökte saken, spårade säljaren och upptäckte att mimeografen hade köpts av en skola. Och jag var rektor och ägare till skolan.

SL: Blev du arresterad?

MG: När jag hörde att kamraten hade arresterats och att mimeografen hade hittats, sa jag till en medlem i vår grupp, Carlos, att vi skulle göra en falsk faktura där det stod att vi hade sålt apparaten och att vi skulle arkivera den som bevis.

Carlos var ett nom de guerre, eftersom vi alla använde nom de guerre av säkerhetsskäl och inte kände till de militantas verkliga identiteter, även om jag i det här fallet visste vem han var. Mitt nom de guerre var Miriam och jag kallades alltid det. Det är ett namn som jag tycker mycket om. Många människor kallar mig fortfarande för mitt nom de guerre.

I mars 1969, strax innan skolan började igen – i Brasilien börjar skollovet i december och slutar efter karnevalen – var jag mitt uppe i ett möte med mina lärare när armén plötsligt stormade in i skolan. Jag kommer aldrig att glömma det ögonblicket. Soldaterna kom till ytterdörren med ett grönt och gult dokument som var en arresteringsorder för mig. Jag uttryckte min förvåning för officeren. ”Du är en omstörtare och en kommunist”, svarade han. Jag sa till honom att han hade fel person. Han berättade för mig om mimeografen och de marxistiska dokumenten. Jag förnekade kategoriskt och höll fast vid min historia: Jag hade sålt kameran några månader tidigare och visade honom kvittot.

De ville ta med sig fakturan, men jag protesterade och förklarade att jag inte hade någon annan kopia. Officeren ville att jag omedelbart skulle följa med dem till krigsministeriet. Jag protesterade och sa att jag inte kunde framträda inför en sådan myndighet utan att vara ordentligt klädd. Jag försökte vinna tid. Till slut accepterade de min begäran och gick.

SL: Vad gjorde du sedan?

MG: Jag lämnade skolan och försökte sopa igen spåren efter mig. Jag var rädd för att bli förföljd. Till slut återvände jag hem, tog mina två barn Marcello och Eduardo, tre respektive två år gamla, och gömde mig.

Min organisation behövde pengar, och många av oss levde redan under jorden. Efter noggrant övervägande rådde vår ledare Juarez, VPR:s befälhavare – mannen som gav mig mitt nom de guerre, Miriam – mig att gå till myndigheterna och säga att jag inte hade något att göra med revolutionära rörelser. Det fanns en risk, men han kände min personlighet väl och var övertygad om att jag kunde vara övertygande. De andra kamraterna var starkt emot idén, eftersom det fanns en risk att bli arresterad, torterad eller till och med mördad. Men i slutändan lyckades Juarez få igenom sin ståndpunkt. Det är sant att många av våra kamrater gömde sig och att vi inte hade tillräckligt med pengar för att försörja dem. Det krävs mycket pengar för att leva underjordiskt.

Ungefär en månad senare gick jag till krigsministeriet.

SL: Hur blev du mottagen?

MG: Armén väntade sig inte alls mitt besök. Flera veckor senare dök jag upp och sa att jag inte hade något med det att göra. Jag hade en bra ursäkt för min frånvaro: mina barns far var sjuk och jag var tvungen att ta hand om min familj. Som en försiktighetsåtgärd var mina barn faktiskt inte längre i Rio. Jag hade tagit dem någon annanstans, till Minas, för att bo hos min syster.

Jag förhördes i 72 timmar under mycket svåra förhållanden. De turades om att ställa samma frågor till mig och försökte hitta ett kryphål i min berättelse.

Under förhöret fick jag se foton av mina döda kamrater, som hade utsatts för brutal tortyr, och mina reaktioner observerades noga. Ett av de foton jag fick se var av den kamrat som hade köpt mimeografen tillsammans med mig och som hade fängslats och mördats av diktaturen. Jag fick se ett foto av hans strypta och lemlästade kropp. Bilden var outhärdlig. Det var oerhört svårt för mig att behålla kontrollen över mina känslor. För att psykiskt kunna stå emot frihetsberövandet tänkte jag på Che och försökte hämta den nödvändiga styrkan från hans exempel. Men inombords var jag helt förstörd.

SL: Blev du utsatt för fysiskt våld?

MG: En av soldaterna, beväpnad med kniv, närmade sig mig med avsikt att skära mig i bröstet. Lyckligtvis ingrep en av hans kollegor och lyckades avråda honom och påminde honom om att de inte hade några bevis för att jag var en agent för omstörtande verksamhet. De visste inte om jag var en borgerlig skolledare och ägare, vilket var sant, eller en revolutionär aktivist, vilket också var fallet.

Lyckligtvis lyckades jag så tvivel i deras sinnen och till slut klarade jag prövningen utan att blinka. Men en av de närvarande soldaterna trodde inte på min version av händelserna och min oskuld. Han upprepade hela tiden att jag pratade strunt och att jag inte talade sanning. Så de bestämde sig för att spärra in mig i ett fängelse i La Pedrera. Men de hade inga konkreta bevis, så de bestämde sig för att släppa mig tidigt på morgonen och jag fördes tillbaka till Rio på en liten båt.

Jag gick runt i Rio för att försäkra mig om att jag inte var förföljd och tillbringade många långa timmar på stranden där jag funderade över vad jag skulle göra i framtiden. Till slut tog jag mig till ett gömställe som vi hade inrättat i nödfall och hittade Juarez, som hade väntat på mig i flera dagar. Han var euforisk och sa hela tiden att han visste att militären skulle gå i fällan och tro på min historia. Mina barns far sa åt mig att åka hem, men jag vägrade.

SL: Vilka var dina skäl?

MG: Jag visste att militären inte skulle köpa min historia. Jag hade bara lyckats ingjuta tillräckligt med tvivel för att de skulle släppa mig, men de var fortfarande mycket misstänksamma mot mig. Så det var för farligt för mig att återvända till mitt hem.

Så jag bestämde mig för att åka till hans systers hus, men armén var redan där och letade efter mig. Dagen efter min frigivning arresterade militären den person som hade sålt mimeografen till oss och som hade identifierat mig på ett av fotona. Han hade också identifierat den kamrat som hade följt med mig och som hade mördats av armén. De hade nu konkreta bevis med detta vittnesmål. Jag hade en väldig tur, för mitt öde avgjordes inom 24 timmar.

SL: Det var då du gick under jorden för gott.

MG: Ja, i nästan ett år levde jag gömd. Det var en mycket svår tid. Jag lämnade mitt hem i all hast, utan att ta med mig någonting, utan pengar. Jag var tvungen att bo ensam, inte kommunicera med någon och vara så diskret som möjligt, eftersom mitt porträtt var uppsatt överallt på efterlysningsaffischer. Jag var tvungen att gå ut förklädd. Ibland var min enda måltid för dagen en bit bröd. Jag bodde i en favela. Jag tillbringade hela nätter med att sova i min bil vid sidan av vägen. Ibland sov jag hos vänner, i källaren, men jag kunde inte stanna hos samma person mer än en dag av säkerhetsskäl. Det var ett outhärdligt liv.

Dessutom hade jag två små barn, vilket komplicerade situationen ytterligare. Mina barn var hungriga och behövde komma ut och leka. Livet i underjorden är inget för barn. Marcello blev sjuk och jag kunde inte ta honom till doktorn. Året 1969 fortsatte på samma sätt, och jag kunde inte hitta någon lösning som skulle garantera barnens säkerhet. Jag bytte ständigt stad och delstat. Jag befann mig i en återvändsgränd, på randen till avgrunden, och jag visste att jag förr eller senare skulle hamna i diktaturens klor om jag inte fattade ett radikalt beslut. Det gick inte en vecka utan att mina kamrater tillfångatogs och mördades.

SL: Så du bestämde dig för att kapa ett kommersiellt flygplan och lämna landet. Varför valde du att gå i exil på Kuba och inte i Frankrike, till exempel?

MG: Trots min situation som gift kvinna med två barn kunde jag inte se mig själv åka till Europa efter ett år av hemligt liv där varje dag kunde vara min sista. Om jag var beredd att ge mitt liv för revolutionen i Brasilien, kunde jag inte åka till ett västland och överge kampen för frigörelse.

Kuba var mitt uppe i en revolutionär process, och jag tänkte att jag kunde ge mitt blygsamma bidrag till folkets kamp för mänsklig värdighet. Jag var lärare med erfarenhet av utbildning. Den brasilianska musiken och litteraturen är oerhört rik och jag hade turen att få en utmärkt utbildning. Vad skulle jag ha gjort i Paris? Jag ville göra nytta på Kuba. Jag ville ge mina barn stabilitet, och jag visste att jag skulle hitta det på ön, där barnens välfärd är en nationell prioritet. Inte i något kapitalistiskt land skulle mina barn ha kunnat åtnjuta en sådan känslomässig stabilitet.

SL: Hur utvecklades operationen?

MG: Efter noggrant övervägande kom vi alla fram till att den enda lösningen var att lämna Brasilien. Så jag reste med buss till Porto Alegre i södra delen av landet och stannade över natten i varje delstat för att dölja mina spår. Väl där började jag och mina kamrater med de strategiska förberedelserna för denna riskfyllda operation. Men för att kunna utföra uppdraget var jag tvungen att anförtro mina barn Marcello och Eduardo åt någon så att jag kunde arbeta under goda förhållanden.

SL: Det var vid den här tidpunkten som du träffade den unga aktivisten Dilma Roussef, som senare skulle bli Brasiliens första kvinnliga president.

MG: Dilma var knappt 22 år och jag hade aldrig träffat henne förut. Hon kom för att hämta barnen en kväll och tog hand om Marcello och Eduardo, som var mycket unga, i nästan två veckor.

Tillåt mig att kommentera henne som person. En del som har arbetat med Dilma säger att hon har en mycket stark personlighet och att hon ibland är svår att prata med. Jag har en helt motsatt uppfattning om henne. Dilma är oändligt ömsint. Föreställ dig bara situationen. Mina barn var ständigt med mig i nästan ett år medan vi gömde oss. Från den ena dagen till den andra skildes de från sin mamma och lämnades för att tillbringa fjorton dagar med en ung främling. När jag hittade dem igen efter två veckor var de överlyckliga, trots min långa frånvaro, som de inte var vana vid. Två veckor är en mycket lång tid för två barn som separerats från sin mamma. Det är ett bevis på att Dilma är en speciell person, med stor vänlighet och generositet, eftersom barn aldrig har fel om människor. Dilma var en så bra extramamma och tog så väl hand om mina barn att de kunde acceptera min frånvaro utan större svårigheter. En mors närvaro är mycket viktig, särskilt för små barn. Marcello och Eduardo, som nu är vuxna, avgudar fortfarande Dilma, inte den Dilma som är president, utan den 22-åriga Dilma som tog hand om dem när de var sårbara barn, präglade av hemlighetsmakeri och separerade från sin mor. För dem kommer Dilma alltid att vara den unga flicka som gav dem kärlek och beskydd under en svår period i deras barndom.

SL: Hur många personer var inblandade i kapningen?

MG: Vi korsade gränsen till Montevideo i Uruguay. Vi var fyra i början, sedan sex, eftersom kommandoledaren Andrada beslöt att ta med två andra kamrater, som inte ingick i vår organisation och vars närvaro inte var planerad. Sammanlagt, med mina två barn, var vi åtta personer. Tupamaros inkvarterade oss i ett hus ett tag och flyttade oss sedan till ett hotell fram till den stora dagen.

Eftersom jag hade två barn och mycket bagage var det jag som fick ansvaret för att få ombord vapnen på planet. På den tiden fanns inte de säkerhetsåtgärder som finns på flygplatser i dag. Jag var mycket smal och hade köpt en mycket stor klänning att gömma arsenalen i. Jag flyttade mig längst bak i planet tillsammans med Marcello och Eduardo för att skydda dem och förhindra att en passagerare skulle kunna ta dem i ett ögonblick av panik.

Väl ombord gick Andrada till kaptenen för att be honom lägga om rutten till Kuba. Kaptenen, som var mycket erfaren, var professionell och samarbetsvillig. Han informerade passagerarna om situationen och bad dem att hålla sig lugna.

Men när vi väl hade gått ombord på planet berättade han att det inte var möjligt att flyga till Kuba, eftersom flygplanet bara hade två timmars räckvidd. Till detta kom det faktum att ingen av oss hade den minsta kunskap om luftfart. De kunde ha tagit oss till Antarktis och vi skulle inte ha vetat ett dugg om det.

SL: Hur lyckades ni ta er till Kuba under dessa förhållanden?

MG: Vår stora lycka var att vi stötte på en kapten som redan hade gått igenom en liknande upplevelse. Han hade redan blivit tagen som gisslan av en grupp som ville ta sig till Kuba. Så han var mycket samarbetsvillig och lugn, vilket gjorde vårt jobb lättare.

Vi försäkrade honom om att planet skulle komma till Kuba på ett eller annat sätt. Det var en lång resa. Först åkte vi till Buenos Aires i Argentina. Sedan åkte vi till Antofagasta. Från Chile lyfte vi till Peru. Situationen i Peru var mycket komplicerad. Perus utrikesminister kom hela vägen till flygplatsen för att försöka övertyga oss om att gå av planet. Vid den tiden satt Juan Velasco Alvarados revolutionära militärregering vid makten. Ministern erbjöd mig politisk asyl för mig och mina två barn.

Jag försäkrade mina kamrater om att jag inte skulle överge dem, trots att ministern insisterade och kom för att träffa mig inte mindre än tre gånger. Till slut fick vi lov att åka vidare, efter att ha reparerat ett problem med våra propellrar. Vi lyfte sedan mot Panama. Där var situationen spänd, eftersom myndigheterna i hemlighet hade gett en pistol till den befälhavare som hade kommit, så att han skulle kunna använda den mot oss, skapa panik och sedan ge klartecken för en attack mot planet. Men lyckligtvis hade han, även om han hade tagit emot vapnet, vägrat att använda det mot oss, eftersom det skulle ha lett till en tragedi.

Allt detta fick jag veta 30 år senare, när jag träffade befälhavaren igen vid presentationen av min bok i Rio de Janeiro. Han hade gjort en nyckelring av en revolverkula och berättade hela historien för mig.

SL: Hur togs du emot när du anlände till Kuba?

MG: Jag måste säga att jag har journalisterna att tacka för mitt liv, de som publicerade den här affären över hela världen och som följde vår resa till Kuba, inte minst på grund av mina barns närvaro. Det blev omöjligt för försvarsmakten i de olika länder vi passerade att storma flygplanet. Ingen ville ta ansvar för en eventuell tragedi som skulle kunna uppstå på grund av mina barns närvaro. Så jag är skyldig journalister i allmänhet en stor tacksamhetsskuld.

Vi hade ingen kunskap om luftfart. Det enda jag visste var att Havannas flygplats var uppkallad efter José Martí. Tre uniformerade soldater beväpnade med maskingevär gick ombord på planet och frågade var ”kvinnan med de två barnen” var. Jag talade väldigt lite spanska på den tiden.

Jag var i ett kritiskt fysiskt och psykiskt tillstånd eftersom det hade gått tre dagar utan att vi ätit eller druckit. Vi fruktade att maten skulle vara förgiftad av något ämne. Mina barn hade kunnat äta tack vare den mat jag hade tagit med mig. Vi var alla mycket svaga. Så här i efterhand tror jag att när man är fast besluten att göra något livsviktigt för sig själv och sin familj – i det här fallet att rädda våra liv, särskilt mina barns – så hittar man den energi man behöver för att få jobbet gjort.

När jag kom fram till landgången för att stiga av planet minns jag att jag såg en grön oändlighet. Runtomkring flygplanet fanns soldater i militärkläder. Jag bar mina barn i famnen, och när jag passerade en soldat strök han Eduardo över huvudet. Det var i det ögonblicket som jag visste att jag verkligen var på Kuba. Jag kunde släppa allt det tryck som jag hade byggt upp sedan operationens början, eftersom jag äntligen kände mig trygg.

SL: Vad hände sedan?

MG: Vi skiljdes åt och myndigheterna informerade oss om att Kuba inte tog emot gisslantagare. Det var en stor överraskning för oss. Vad skulle jag göra med mina två barn? Vi fick veta att den mexikanska regeringen skulle kontaktas för att ta emot oss. Jag var bestämt emot. Efter långa diskussioner sa kubanerna till slut att jag kunde stanna på ön med mina barn, men att mina kamrater måste åka till Mexiko. Jag uttryckte återigen mitt bestämda motstånd mot en sådan idé och betonade att jag inte skulle överge mina kamrater på vägen. Jag tror att de kände igen sig i dessa principer, eftersom kubanerna aldrig överger sina egna på slagfältet. Det hölls ett statsrådsmöte, där Fidel var närvarande, och de gick med på att ge oss politisk asyl.

SL: Hur var de första månaderna på Kuba?

MG: De första månaderna var ganska svåra, eftersom vi var tvungna att anpassa oss till ett nytt samhälle, men de tillbringades i en lugn atmosfär. Jag bodde på Hotel Capri med mina barn under ett helt år. Även om vi bodde i presidentsviten, som var mycket stor, var livet inte lätt, eftersom stället inte var utformat för att rymma små barn under så lång tid. Senare flyttade vi till en lägenhet i Miramar-distriktet.

SL: Vilka var dina första möten på ön?

MG: Den första person jag träffade var Luís Travassos, som hade frigivits i utbytet med den amerikanske ambassadören.

Sedan träffade jag Roque Dalton, den salvadoranske poeten och revolutionären. Vi blev snabbt vänner. Han hade också två barn, och jag minns att han hade med sig en väska full med leksaker till Marcello och Eduardo.

Marta Solís, en mexikansk journalist som arbetade för Revista Siempre, var ett annat fantastiskt möte. Två veckor efter min ankomst bjöd hon in mig till sitt hem. Hon bodde i en lägenhet nära Capri. När jag kom öppnade en stor svart man dörren med ett stort leende. Han talade inte portugisiska och jag talade inte spanska. Han visste att jag var ”kvinnan på planet med de två små barnen”. Han berättade att han älskade den brasilianska sångerskan Elis Regina. Det var Pablo Milanés.

SL: Berätta för oss om Pablo Milanés.

MG: Vi talade mycket om musik när vi träffades första gången. När vi skulle säga adjö sa Pablo till mig: ”Jag är den förste som anmäler mig till den brasilianska gerillarörelsen. Sätt upp mig på listan”. Från den stunden uppstod en stor vänskap mellan oss som varade fram till hans död nyligen.

Jag kallade honom alltid Pablito. Han hjälpte mig mycket med barnen. Han hämtade dem från skolan. Han gjorde i ordning deras flaskor. Han tog hand om dem när de var sjuka. Han var en familjemedlem. Vi var tillsammans hela tiden.

Han var ingen rebellisk person, men han var medveten om världens realiteter. Han var kritisk till Kubas kulturpolitik, och han tvekade inte att göra det känt personligen. Han skrev några av de vackraste sångerna i Nueva Trova. Han spred den kubanska musiken över hela världen och fick revolutionen att lysa. Hans låt Yolanda är nu en internationell hymn. Han spelade en grundläggande roll för att öppna upp sitt land. Han hade en stor kärlek till Kuba.

SL: Du kände också Silvio Rodríguez, som till och med tillägnade dig en sång.

MG: Silvio har en helt annan personlighet än Pablito. Han är väldigt blyg. Han skriver underbara sånger. Hans hängivenhet till den kubanska revolutionen är oöverträffad. Jag är mycket förtjust i Silvio. Han är som en bror för mig.

När det gäller låten om mig, här är historien: Silvio och Vicente Feliú behövde komponera på en lugn plats eftersom de på grund av sin berömmelse ständigt belägrades av fans som bad om autografer. Så jag lånade regelbundet ut min lägenhet till dem. När de kom för att arbeta hos mig gick jag med mina barn hem till en annan mexikansk vän, Bertha, där jag hade ett rum till mitt förfogande.

En kväll när jag hade lämnat min lägenhet åt dem kom jag för att hämta några kläder. Jag kände mig nostalgisk och saknade Brasilien väldigt mycket. Silvio frågade mig vad som stod på och jag förklarade hur jag kände det. Även om jag var lycklig på Kuba och hade många vänner där, saknade jag mitt hemland. Jag minns att jag sa till Silvio: ”Din måne är annorlunda än min. Den är inte likadan. Min är större”. Silvio blev förvånad och svarade: ”Vad menar du med att din måne är större? Månen är likadan överallt!” Jag kunde inte argumentera. Det är en fråga om latitud. Denna skillnad i latitud påverkar kroppen. Lukten av havet var också annorlunda. Silvio fortsatte att säga till mig: ”Men Miriam, vad pratar du om?”

Mina sångarvänner gjorde allt för att göra mig lycklig. Till exempel lärde sig gruppen Manguaré dussintals brasilianska sånger, och varje gång jag gick på en av deras konserter sjöng de på portugisiska. Exilchilenarna på Kuba kunde inte tro sina ögon.

Så jag pratade en stund med Silvio och sångarna i min lägenhet, sedan bad han mig att gå och vila lite: ”Gå och lägg dig, annars kommer du att prata med oss om månen och havet hela natten”. Nästa dag låg jag fortfarande och sov när jag kände att någon rörde vid min fot. Det var Silvio: ”Vakna, jag ska sjunga något för dig”. Det var Pequeña serenata diurna, en vacker sång med en samba-canção rytm.

Jag minns också att Silvio för några år sedan anordnade en konsert i San Antonio de los Baños, staden där han föddes, och jag var där. Han sjöng alla mina favoritlåtar. Jag minns att det regnade kraftigt och att det var en utomhuskonsert. Den sista sången han sjöng var Pequeña serenata diurna, och han tog upp mig på scenen för att sjunga den med honom. Det var magnifikt.

Augusto Blanca tillägnade mig också en vacker sång med titeln No olvides que una vez tú fuiste sol. Om sanningen ska fram tycker jag inte att jag förtjänar en sådan ära.

SL: Du har träffat andra kubanska sångare.

MG: Jag träffade Noel Nicola och blev förälskad i honom. Jag blev inte kär i Pablito, som var mycket stilig, utan i Noel Nicola, som inte var särskilt stilig, för att uttrycka det milt. Faktum är att folk kallade honom ”Dracula”. Men han spelade gitarr som ingen annan och vi var förälskade under en lång tid.

Senare lärde jag känna alla Nueva Trovas sångare, antingen hos Marta eller på ICAIC. Jag lärde känna Sara Gonzalez, Sergio Vitier och Leo Brower eftersom de alla ingick i en ljudexperimentgrupp. Jag kom in i Nueva Trovas värld trots att jag inte spelar några instrument och sjunger falskt. Det är jag mycket stolt över.

Dessa unga människor har spelat en grundläggande roll på Kuba. Som ni vet lider ön av en brutal och omänsklig blockad som påverkar alla samhällssektorer, inklusive kulturen. Från 1970-talet och framåt började trovadores bjudas in över hela världen, i Frankrike, Italien och Sovjetunionen, och detta bidrog till att öppna upp Kuba.

På 1960-talet hade Fidel sagt att Kuba med nödvändighet skulle bli ett land med kunskap, tankar och kultur. Det var därför vi skapade Kubanska institutet för konst och filmindustri, Casa de las Américas, Kubas nationella författar- och konstnärsförbund, Kubas journalistförbund, samtidigt som vi byggde upp ett nytt samhälle.

SL: Hur såg livet ut på Kuba?

MG: Jämfört med de kapitalistiska länderna låg Kuba lite efter i materiellt hänseende. Men till exempel inom utbildningsområdet var Kuba en mycket avancerad nation. Jag upptäckte ett helt annat samhälle, med det frivilliga arbete som Che skapade. Volontärarbetet skedde på helgerna, efter en hel veckas vanligt arbete. Jag minns hur folk sjöng när de på söndagarna staplades in i lastbilar för att skära sockerrör. Det var tiden för ”10 miljoner”-skörden 1970. Målet var att producera 10 miljoner ton socker.

Jag åtnjöt total frihet på Kuba. Jag ville till exempel att barn på daghem skulle kunna lyssna på klassisk musik vid måltiderna och strax före siestan. Det var min stora strävan. Jag ville att barn i förskolor, grundskolor och gymnasier skulle ha tillgång till musik. Så jag gick till utbildningsministeriet och bad om ett möte med ministern, som var José Ramón Fernández, Gallego, som han kallades. Han tog emot mig och jag förklarade mitt projekt. Han svarade att Kuba inte hade resurser att erbjuda klassisk musik i alla landets förskolor. Jag föreslog att han skulle göra ett experiment på det daghem där Marcello och Eduardo gick. Det blev en stor framgång. Därefter gav Silvio, Pablito, Nicola, Sara och de andra sångarna musiklektioner i skolorna.

SL: Kuba var en fristad för revolutionärer och politiska flyktingar från hela världen. Vilka träffade du på ön?

MG: Jag träffade många kamrater från hela världen. Mitt möte med Amílcar Cabral och Luís Cabral, de revolutionära ledarna i Guinea Bissau och Kap Verde, gjorde ett djupt intryck på mig. Jag träffade Amílcar Cabral i cafeterian på Hotel Capri under mitt första år på Kuba. Jag visste inte vem han var. Han stirrade på mig så hårt att jag blev rädd. Jag hade precis kommit till ön, fortfarande märkt av mitt år som gömd, och jag undrade om han var en agent under täckmantel. Jag såg fiender överallt.

Så jag lämnade snabbt cafeterian för att ta hissen upp till mitt rum. Men han följde efter mig och tog hissen också! Han frågade mig på portugisiska: ”Var kommer du ifrån? Jag svarade: ”Från Portugal”, med min brasilianska accent! Han fortsatte: ”Känner du till Santa Maria-sjukhuset?” Jag började få panik inombords. Jag hade ingen portugisisk accent och jag kände inte till Portugal. Så jag svarade: ”Nej, jag har bott i Brasilien sedan jag var en liten flicka”. Så snart hissdörrarna öppnades flydde jag snabbt till mitt rum. Men han bodde på samma våning som jag! Och han gick in i rummet precis bredvid mitt! Jag tänkte för mig själv: ”Herregud, den här killen är ute efter oss, och han kommer att skada mina barn. Vi är vilsna.”

Jag gick fram och tillbaka i mitt rum och funderade på vad jag skulle göra, när telefonen plötsligt ringde. Det var José Ibrahim. Han bad mig komma ner för att han ville presentera mig för någon. Jag gick in i hotellets lounge och hittade honom med… Amílcar Cabral!

När presentationerna var gjorda berättade jag hela historien för dem och Amílcar skrattade hjärtligt. Tänk att missta den här revolutionära ledaren för en CIA-agent! Det var verkligen roligt. Vi omfamnade varandra och blev goda vänner. Jag minns att han gav mig ett råd: ”Säg aldrig mer att du kommer från en plats som du inte känner till”.

Han återvände sedan till Afrika och vi höll regelbunden kontakt fram till dess att han mördades av den portugisiska underrättelsetjänsten 1973. Vi tillbringade hela nätter tillsammans och pratade om revolution, antikolonialism, afrikansk befrielse och hur vi skulle kunna förändra världen. Jag lärde mig att tala kapverdiska. Jag lärde mig många sånger från hans hemland. Det var ett oförglömligt möte.

SL: Berätta om Luís Cabral, Guinea Bissaus och Kap Verdes förste president.

MG: Luís var journalist och arbetade för UPEC. Han anslöt sig sedan till gerillarörelsen i Guinea-Bissau. En dag, under ett av våra möten, berättade jag för honom att han skulle bli republikens president. Han skrattade mycket och replikerade: ”Ni brasilianare har den här vanan att alltid försöka förutspå framtiden”. Och han fortsatte med att säga att om så någonsin skulle bli fallet, skulle han ringa mig strax innan han tog över och komma och träffa mig på Kuba. Den antikoloniala kampen mot Portugal pågick för fullt vid den här tiden och utsikterna till befrielse var långt ifrån självklara.

En dag 1973 ringde telefonen och det var Luís. Jag kände genast igen honom på hans accent. Jag trodde att han var i Havanna och ville träffa mig. Men han sa att han var hemma och att han snart skulle bli utnämnd till president. ”Jag höll mitt ord”, sa han.

Ungefär två år senare kom han till Havanna. Jag var i min lägenhet när Marcello och Eduardo kom fram till mig och meddelade att det fanns många svarta bilar framför byggnaden. Det var Luís. Vi tillbringade flera timmar med att prata och skratta. Det var ett extraordinärt ögonblick.

SL: På Kuba träffade du också Rogério Paulo, den store regissören och grundaren av Portugals kommunistiska parti.

MG: Rogério Paulo hade gått i exil på Kuba eftersom han förföljdes av Salazars diktatur i Portugal. Han bodde på samma hotell som jag. Han hade två söner. Sju eller åtta år senare gifte jag mig med en av hans söner, Rui Ferreira. Jag minns att min mor var emot vår union. Men vi har förblivit nära vänner ända fram till idag.

SL: Du var medlem i de revolutionära försvarskommittéerna. [CDR kommittéerna. Grannskapskommittéer], Kan du berätta om dina aktiviteter inom denna organisation?

MG: CDR är organiserade i varje stadsdel på Kuba. De bildades i början av 1960-talet som ett svar på de terroristattacker som organiserades av regeringsmotståndare med stöd av CIA. Inom denna struktur finns en ordförande, en hälsosamordnare och en ideologisk samordnare, som väljs varje år.

Under många år var jag hälsosamordnare för min lokala CDR. Min roll var att kontrollera att alla invånare var ordentligt vaccinerade, att gravida kvinnor övervakades ordentligt och att utsatta människor fick den uppmärksamhet och vård de behövde. Min roll var också att lansera förebyggande kampanjer om hälsofrågor och skydda de mest utsatta grupperna. Jag var också socialarbetare och psykolog. När en lokalinvånare upptäckte att han eller hon led av en allvarlig sjukdom hänvisade vi dem till specialister och gav moraliskt stöd.

Kuba har uppnått excellens på hälsoområdet, med exceptionella resultat för ett land i tredje världen under ekonomiska sanktioner. Den modell som bygger på förebyggande åtgärder är den bästa i världen.

Jag var också mycket engagerad i alla aspekter av utbildning. Vi såg också till att alla barn gick i skolan ordentligt, och vi ägnade stor uppmärksamhet åt frågan om frånvaro. Jag grundade faktiskt Föräldraskolan för att öka vuxnas medvetenhet om nya former av utbildning. Det fanns till exempel föräldrar som var våldsamma mot sina barn och trodde att kroppslig bestraffning var en del av uppfostran. De hade själva blivit uppfostrade på det sättet. Vi fick därför arbeta hårt för att övertyga dem om att våld var traumatiskt och kontraproduktivt. Barn föds för att vara lyckliga, som José Marti sa, och barndomen måste vara en fristad. Det var inte en lätt uppgift. Det var en långsiktig uppgift. I dag har Kuba löst detta problem, och utbildningen håller också en mycket hög standard i alla avseenden.

SL: Du skapade också professuren i portugisiska vid Havannas universitet.

MG: Eftersom jag var lärare i portugisiska skapade jag denna professur, som inte fanns på Kuba. Det fanns professorer från Frankrike, Italien och andra länder som gjorde samma sak med sina respektive språk.

Jag har en rolig anekdot om detta ämne. Den officiella översättaren för det kubanska kommunistpartiets centralkommitté var min elev. Varje gång jag stöter på Pulgaron, ger han mig en tuff tid. Pulgaron är enorm. Han är till och med längre än Fidel. I dag är han president Miguel Diaz-Canels tolk. Han är polyglott och talar sex språk. Jag såg honom vid mitt senaste besök på Kuba. Vi var flera stycken och Pulgaron utbrast: ”Miriam är den bästa lärare jag någonsin haft. Jag kommer aldrig att glömma henne. Vet du varför jag aldrig missade någon av hennes lektioner? Om du hade sett hennes ben!” Eftersom jag var brasilianare bar jag ofta minikjol. Det var ett mycket roligt ögonblick.

SL: Du arbetade också på Radio Havanna som speaker.

MG: Den portugisiska speakern på Radio Havanna, som var gift med en kubansk diplomat, hade hälsoproblem och var tvungen att konvalescera i sex månader. Så jag kallades in för att ersätta henne. Jag hade ingen erfarenhet av detta område, men jag fick höra att det var en revolutionär uppgift. Så jag tog jobbet, och lyckligtvis, trots att min röst inte lämpade sig för radio, löste sig allt till det bästa. Jag var alltså journalist i tre månader, och sedan blev jag utbytt. Radio Havanna var mycket populär i norra Brasilien.

SL: Efter några år på ön bestämde sig några av dina kamrater för att resa till Europa, särskilt Paris, och bad dig att följa med dem. Varför valde du att stanna kvar på Kuba?

MG: Det var inte meningsfullt för mig att åka till Paris. Jag hade faktiskt en mycket god vän, Sergio Lara, som jag kände från Brasilien, och som bodde i den franska huvudstaden. Han var rådgivare till César Lattes, en av Brasiliens ledande kärnfysiker. Efter statskuppen hade han flyttat till Paris, där han hade en mycket bekväm arbetssituation. Han kontaktade mig för att be mig följa med honom. Han åtog sig att betala för barnens skola och berättade att jag skulle få studera under utmärkta förhållanden. Det var ett mycket generöst erbjudande från hans sida, men jag tackade nej eftersom jag fortfarande hade mycket kvar att göra på Kuba.

När jag ser tillbaka var det ett av de bästa beslut jag någonsin fattat. Jag kunde göra en massa saker på ön och ge tillbaka en del av det som Kuba hade gett mig. Jag tillbringade de bästa åren i mitt liv på Kuba. Jag var verkligen lycklig där. Mina barn var också lyckliga på Kuba. Det fanns ingen anledning att lämna ön för Paris.

SL: I ditt grannskap bodde en ung flicka som hette Hilda Guevara, som var dotter till Che. Berätta om ert möte.

MG: Min son Marcello var fem år gammal. Jag gick för att hämta honom från skolan och fann honom sittande i knäet på en flicka som måste ha varit 17 år vid den tiden. Han sa till mig: ”Det här är min flickvän”. Vi blev vänner och jag hade ingen aning om vem hon var. För mig var hon en granne. Hon kom till huset regelbundet. Hon övernattade ibland. Hon avslöjade aldrig sin sanna identitet för mig.

Sex månader senare bjöd hon hem mig till sig och bad mig förlåta henne: ”Jag ljög för dig och jag vill att du ska förlåta mig”. Hon berättade att hon var Ches dotter. Det var en chock för mig, men jag dolde mina känslor då. Vi var alla passionerade för Che. Hon ville att folk skulle älska henne för hennes egen skull, inte som Ches dotter.

Vår vänskap växte sig starkare och hon presenterade mig för sin mor, Hilda Gadea. Då förstod jag varför Che hade gift sig med henne, för hon var en fantastisk kvinna. Hildita hade visat mig alla de brev som hennes far hade skrivit till henne. En dag sa hon till oss: ”Nu går vi och sover i min fars säng”. Vi gick med Marcello och Eduardo. De somnade alla i Ches säng, men jag kunde inte sova en blund på hela natten. Känslorna var för starka.

Jag har träffat många underbara människor på Kuba, för människor där är tillgängliga. Revolutionen har fört människor närmare varandra. Det finns en solidaritet, en mänsklighet, som förenar folket.

SL: När träffade du Fidel Castro för första gången?

MG: Jag träffade Fidel kort efter att jag anlänt till Kuba. Jag hade ett hälsoproblem med min sköldkörtel. Jag var inlagd på sjukhus ett tag. En dag, när jag hade blivit friskförklarad, åkte jag till sjukhuset med chefen för endokrinologiavdelningen. Jag var med honom och väntade på hissen. Det fanns folk bakom oss, men jag brydde mig inte så mycket om det. Väl i hissen blev jag förvånad när jag upptäckte att det var Fidel. Människor som träffar Fidel för första gången blir alltid mycket imponerade, eftersom han är en så stor personlighet.

Fidel kände igen mig och frågade den person som följde med mig: ”Det är flickan från planet, eller hur? Jag kunde inte prata för känslorna var för starka. Han strök sin hand över mitt huvud och frågade: ”Varför färgar du ditt hår? Allt jag kunde säga var: ”Befälhavare, jag färgar inte mitt hår. Det är min naturliga färg”. Att träffa Fidel är en mycket speciell upplevelse. Tänk dig att befinna sig i en hiss med honom.

Efteråt träffade jag honom vid flera tillfällen och vi hade tid att prata mer ingående. Vi talade om Kuba, Brasilien och den internationella situationen. Som ni vet kunde Fidel tala om vad som helst. Han hade en överlägsen intelligens och en enorm kunskap om många frågor. Man kunde diskutera vilket ämne som helst med honom och han hade alltid ett svar.

En dag var jag på den mexikanska ambassaden när president Luis Echeverría besökte ön 1975. Fidel lade sin arm runt min axel och ställde en fråga till mig: ”Låt oss se, ryssarna dricker vodka. Japanerna dricker saqué. Mexikanerna dricker tequila. Vad dricker brasilianarna?”. Jag svarade: ”Det kan jag inte berätta för dig, chefen”. Ulises Estrada, en medlem av centralkommittén som var närvarande, skrattade och viskade till mig: ”Berätta för honom”. I Brasilien dricker vi en alkoholhaltig dryck som kallas ”pinga”. Men på Kuba syftar denna term på det manliga könsorganet i folkmun. Det är en ganska vulgär svordom. Till slut, inför Ulises insisterande, bestämde jag mig för att berätta för honom vad vår dryck hette. Han var mycket road.

SL: På tal om Fidel Castro finns det en skulptur av den brasilianske arkitekten Oscar Niemeyer som pryder ett torg vid Havannas universitet för datavetenskap. Berätta om tillkomsten av detta konstverk.

MG: Oscar Niemeyer hade gett Fidel en liten skulptur. Den föreställde en enorm drake som kämpade mot en liten man som bar en kubansk flagga. Den var avsedd att pryda en möbel. Fidel tyckte mycket om den. En dag frågade Niemeyer mig om Fidel skulle gå med på att ställa upp skulpturen på ett torg. Fidel var mycket entusiastisk. Så under flera veckor agerade jag mellanhand mellan Fidel och Niemeyer, med hjälp av Abel Prieto, som var Kubas kulturminister.

Dessutom hade Niemeyer bestämt att jag skulle vara chefsingenjör på platsen, trots att jag inte hade någon kunskap om arkitektur. Tänk att vara mellanhanden mellan Niemeyer och Fidel! Niemeyer tyckte att det skulle räcka med en åtta meter hög skulptur, men Fidel ville ha något större. Det slutade med att den blev 16 meter. Niemeyer var då 90 år och Fidel 80 år. Torget är magnifikt.

Sista gången jag såg Fidel var vid mötet med de intellektuella i Palais des Conventions 2012.

SL: I augusti 1979 undertecknade president Figueiredo en amnestilag som gjorde det möjligt för politiska exilbrasilianare att återvända till Brasilien. Efter att ha bott tio år på Kuba fick du äntligen chansen att återvända till ditt hemland.

MG: Det var Rui, min dåvarande man, som i tidningen upptäckte mitt namn på listan över personer som genom dekret fått amnesti och tillstånd att återvända till Brasilien. Det var ett stort ögonblick av glädje. Äntligen kunde vi återvända hem och se Corcovado, havet och bergen igen.

Men när vi kom till flygplatsen i Brasilien, efter en mellanlandning i Panama, skiljdes vi tre från Marcello och Eduardo i flera timmar för förhör, eftersom vi just hade kommit från Kuba. De ville veta om mina barn hade fått militär träning, trots att de knappt var tonåringar. En medpassagerare på samma flyg larmade pressen om min närvaro. Detta tvingade myndigheterna att släppa oss. Vi kunde återvända till vårt hemland.

SL: Lula är återigen Brasiliens president. När träffade du honom och hur ser er relation ut idag?

MG: Jag träffade honom samma år som jag återvände till Brasilien, 1979. Ibrahim, min före detta man, är en av grundarna av Arbetarpartiet. Jag var själv medlem i PT. Jag var PT:s nationella kultursamordnare. Så jag åkte för att träffa Ibrahim i Sao Paulo och lärde känna Lula. Vi har varit vänner ända sedan dess.

Jag var mycket engagerad i kampen för Lulas frihet när han var orättvist fängslad. Vi lanserade kampanjen ”Lula Livre”. Jag är en av grundarna av ”Lava Jato”-museet, som samlar jurister, journalister och historiker för att bevara det historiska minnet av den orättvisa som ledde till att en oskyldig fängslades av politiska skäl, för att hindra honom från att ställa upp i presidentvalet. Det som gjordes mot Lula är obeskrivligt. Det är en skandal bortom all fattningsförmåga.

Men Lula kom ut ur det starkare. Han är tillbaka och han kommer att göra mycket gott för Brasilien. Det brasilianska folket led mycket under Bolsonaro. Tack vare en stor koalition kunde vi vinna väljarnas röster. Lula är en stor karismatisk ledare som vill sätta folket, de fattiga, de som lider, i centrum för sitt projekt.

SL: Vad har du för relation till Kuba idag?

MG: Jag har fortfarande en mycket stark relation till Kuba, och jag besöker landet ofta och regelbundet med samma förnyade glädje. Jag publicerar mina verk där. Det utrymme som ges åt kulturen är lika viktigt som någonsin, trots de ekonomiska och materiella svårigheterna. Jag har många vänner där. Jag har en oändlig passion för det kubanska folket, och jag kommer aldrig att glömma att de öppnade sina armar för mig och välkomnade mig under en kritisk period i mitt revolutionära liv.

ZNet 240611 (ZT)

“I Spent the Best Years of My Life in Cuba”