Extremhögerns raketuppgång – Crack of 2008: Allt började här
En kubansk analytiker dissekerar orsakerna till extremhögerns uppgång. Observera att artikeln är från augusti 2023, men faktiskt fått ökad aktualitet i och med valet till EU-parlamentet.
Året var 2012. Den ekonomiska krisen till följd av den stora recessionen rasade i Europa. De folkliga mobiliseringarna i Spanien och de våldsamma protesterna i Grekland hade smittat av sig på hela västvärlden. De nådde imperiets hjärta: i New York demonstrerade medborgarna på Wall Street genom Occupy. Det fanns knappt ett spår av extremhögern någonstans. Inte ens i Frankrike lyckades nykomlingen Marine Le Pen ta sig till den andra omgången i presidentvalet, som skulle avgöras mellan Sarkozy och Hollande, med en socialistisk seger.
En fas av ideologisk och organisk nedbrytning av nyliberalismen var på gång. Globaliseringens ekonomiska konsensus, efter Sovjetunionens fall, hade krossats för alltid. Den smekmånad som varade mellan 1991 och 2008, då den vilda kapitalismen lyckades införliva alla länder i det forna Sovjetunionen i sin logik, var över. Det formella och materiella undertryckandet av hela planeten hade nått sitt slut.
Detta gav upphov till en stor hegemonikris som spred sig till alla maktskikt. Ingen undgick således utmaningen: representationens kris, som ledde till de traditionella partiernas kris och möjligheten för nya politiska krafter att växa fram. Kris för medierna, som försökte försvara det oförsvarbara och förlorade allmänhetens tillit. Detta banade väg för de falska nyheter som extremhögern kom att utnyttja maximalt, och för framväxten av nya medier. Det var också en kris för den vetenskapliga institutionen som förknippades med allmänheten och det officiella, vilket senare skulle öppna fältet för den konspirationspsykos som skulle nå sin höjdpunkt med covid-19-pandemin.
Kapitalets organiska kris utgjorde grunden för ultrahögerns intåg, som till fullo skulle utnyttja alla derivat av den ideologiska kollapsen av den nyliberala byggnaden. Men det var först den populära vänstern som tog tillfället i akt.
”En fas av ideologisk och organisk nedbrytning av nyliberalismen var på gång. Globaliseringens ekonomiska konsensus, efter Sovjetunionens fall, hade krossats för alltid.”
År 2012, efter två decennier av utmattning och smältande av Sovjetunionens historiska nederlag, tog vänstern ledningen. Den såg ögonblicket och visste hur man skulle få kontakt med både gatans puls och de förslag som följde av detta. Lärdomar drogs, manualer förnyades och en period av djupgående reflektion inleddes som gjorde att det nya scenariot kunde mötas med garantier.
År 2015 vann Alexis Tsipras presidentposten i den grekiska regeringen, i en ofattbar valseger efter årtionden av tvåpartisamarbete. I Spanien fick Pablo Iglesias och Podemos mer än fem miljoner röster (20,2% av rösterna), vilket tillsammans med Izquierda Unidas miljoner röster för första gången placerade PSOE:s vänster över socialdemokratin (6 miljoner röster jämfört med 5,5). Bernie Sanders skakade det amerikanska demokratiska partiets grundvalar: Hillary Clinton var tvungen att använda alla apparatens resurser för att stoppa honom. I Italien och Frankrike började både Femstjärnerörelsen och Mélenchon att stiga i opinionsmätningarna. Det fanns ett vänsterlett folkligt momentum i hela västvärlden.
Två år senare hade dock allt förändrats. Skörheten i vänsterns folkliga momentum skakade om några själar, som återvände till sina klassiska komfortzoner, kanske imponerade eller skrämda av sin egen väljarstyrka. Från diskurser som drack ur den latinamerikanska nationalpopulära hypotesen (folklig suveränitet, demokratisering av ekonomin och tvisten om nationens universalitet), gick de över till den klassiska axeln för medelklassens upplysta vänster (miljö, minoritetsrättigheter, europeism). Tsipras nederlag mot EU efter folkomröstningen mot drakoniska åtstramningsåtgärder var ett slag som han kämpade för att återhämta sig från.
2017 blev Donald Trump USA:s president efter att ha besegrat Hillary Clinton. Marine Le Pen tog sig till andra omgången i det franska presidentvalet, i en första omgång mot Emmanuel Macron som skulle upprepas 2022. I Italien fick Lega sitt bästa resultat någonsin (16%, grunden till det som senare skulle bli Fratelli d’Italia) och i Spanien började fenomenet VOX ta form, som skulle vakna med kraft 2018 (i valet i Andalusien). Den italienska erfarenheten kvarstod, med Femstjärnerörelsen som ledde en regeringskoalition med det populistiska Lega, efter en stor valseger som byggde på utmaningen mot de gamla ekonomiska och politiska eliterna.
Kartan hade redan förändrats. Nu, knappt in på det nya året 2023, regerar extremhögern i Italien efter en jordskredsseger, den har på nytt bekräftat det ungerska presidentskapet med Orban, liksom det polska med partiet Lag och rättvisa, VOX ligger runt 15 procent av rösterna i Spanien, Le Pen har lyckats nå över 41 procent i Frankrike och förbereder sig för en attack mot Elysée 2027, precis som Trump förbereder sig för Vita huset 2024.
Återigen, precis som under årtiondet 2000-2010, är det bara Latinamerika som står som vänsterns nya ledstjärna i världen. Precis som då vann flera populära ledare presidentskapet i sina respektive länder under en tydlig vänstersatsning, inte i linje med någon stor västmakt, men nu lite mer defensivt och åtföljt av en kraftfull upprustning av sina respektive nationella högerflyglar.
Vad har hänt för att extremhögern skall ta över ledarskapet för högern i väst? Rädsla är den dominerande känslan i lågkonjunkturen.
Krisen 2008 förändrade allt. Kollapsen av det amerikanska finansiella systemet drog med sig alla makter som var knutna till USA, medan världens periferi (Kina, Ryssland, Brasilien, Indien) avancerade och drog nytta av västvärldens svaghet för att fortsätta växa och ta nya marknader. En global omorientering började ta form till följd av USA:s svaghet och tillväxtländernas styrka. En ny arkitektur höll på att byggas upp, där nya makter skulle inta en ledande roll, kapabla att utforma sin egen modell med stor förhandlingsförmåga.
Civilisatoriska nedgångar sker aldrig över en natt. Det tar decennier innan de materialiseras. Slutet på det nyliberala samförståndet innebar i själva verket slutet på själva tron på det västerländska systemets överlägsenhet över andra ekonomiska system i världen. Den västerländska vänstern kunde läsa detta väl vid den tidpunkten, och därför uppstod det radikala budet om ett rättvisare system som skulle fördela rikedomarna och ändra spelreglerna i samband med detta ögonblick av misär. Det fanns fortfarande hopp om att makten skulle kunna gripas för att förändra dominansförhållandena.
Men de gamla spökena tenderar att dyka upp när allt verkar vara på rätt spår. Det var statsvetaren Dominique Moïsi som föreslog ett nytt sätt att förstå geopolitik bortom de ekonomiska relationerna mellan länder. Enligt detta sätt att tänka finns det, bortom kollektiva värderingar, berättelser som formar nationernas stämningar. Dominique Moïsi föreslår därför att man talar om en ”känslornas geopolitik”, där de olika makterna agerar under inflytande av olika känslor: rädsla skulle vara den dominerande känslan i väst, förödmjukelse i den islamiska världen och hopp i Asien.
Detta sätt att se på de huvudsakliga stämningar som motiverar olika regeringar är ganska förklarande för vårt sätt att närma oss globala frågor. Rädslan i västvärlden driver den i riktning mot en mer säkerhetsfokuserad politik och leder till att den ständigt är på defensiven ideologiskt sett. Om vi jämför detta med den kinesiska regeringens inställning, till exempel, drivs de av tilltro till en lovande framtid. De är på offensiven, drivna av hopp om sina egna värderingar, sitt eget system och sitt eget ledarskap.
I väst finns det rädsla: rädsla för flyktingar och för en omvärld som varje dag på ett tragiskt sätt angriper Medelhavets vatten. Rädsla för Ryssland och de nya framväxande makterna. Rädsla för klimatförändringar, rädsla för sociala protester som inte längre kan hanteras effektivt, rädsla för falska nyheter och populism. Kort sagt, rädsla för framtiden. Denna rädsla är den huvudsakliga ingrediensen som extremhögern livnär sig på och erbjuder mer lugnande diskurser, strukturerade kring återkomsten av starka värderingar och stater, redo att bekämpa turbulensen under vårt århundrade.
Extremhögern är inte längre futuristisk som den gamla italienska fascismen eller den tyska nazismen, som utlovade ett tredje rike. Extremhögern är reaktiv och försöker först och främst dämpa den rädsla som uppstår ur den existentiella ångest som sveper över hela västvärlden. Utan en vänster som kan ta itu med denna existentiella oro kommer marken att vara bördig för dess successiva valsegrar.
Extremhögern uppstod inte mot den ”borgerliga” eller liberala demokratin. De överger inte något skepp, utan tar över kontrollen av dem. Giulia Melonis kompatibilitet med Europeiska unionen och Nato visar att extremhögern inte är motståndare till de europeiska eliterna, utan är deras mest överhettade uttryck. De strävar efter att ta sig an de rädslor som den gamla liberala högern inte längre kan hantera. De strävar efter att återskapa Europa i en kristen och civiliserande anda, för att skydda det från de hot som skulle ödelägga det.
Det är här de finner stor dragningskraft bland väljarna och stor styrka i sina postulat. Till skillnad från många vänsterpopulister har extremhögerns uttryck knappt minskat i väljarstöd sedan de dök upp på den politiska scenen, eftersom de är inskrivna i en tidsanda: de är det tydligaste uttrycket för den civilisatoriska kollaps som blev följden av krisen 2008 och västvärldens förlorade position i världen.
Den första stora knuten för att lösa upp extremhögerns politiska och diskursiva kraft ligger i dessa geopolitiska, känslomässiga och politiska element. Men det är inte den enda knuten. Det finns en annan knut som måste hanteras som en prioritet: uttrycket för de folkliga klasser som uteslutits från den offentliga diskursen.
Vänsterns sentimentala avstånd till folket. När de gula västarna, en omfattande social protest, uppstod i Frankrike kände många vänstermänniskor en intuitiv misstro mot dessa ”män” från ”provinserna” som mobiliserade sig mot dieselskatten. Samma misstro kände man när spanska lastbilschaufförer i mars 2022 genomförde en walkout mot koalitionsregeringen på grund av höjda bensinpriser. De anklagades för att vara utnyttjade av extremhögern, snarare än att få en känslomässig koppling till sina krav (ett rättvist krav mot en omöjlig upptrappning av priserna).
Under det senaste decenniet har ett växande hat mot arbetarklassen införts i västvärlden. Denna stigmatisering, som beskrivs perfekt i Owen Jones fenomenala bok Chavs, har övergått i regelrätt demonisering. Arbetare framställs som ett gäng sexister och rasister. Långt ifrån att bekämpa dessa arketyper har en stor del av vänstern tagit upp dessa klichéer.
Globaliseringen har skapat vinnare och förlorare. Idag befinner vi oss i en fas som Esteban Hernández beskriver som avglobalisering, accentuerad av kriget i Ukraina, men det finns en del av eliten och medelklassen som fortsätter att stödja upplösningen av nationella suveräniteter, övertygade om att Europeiska unionen är den bästa möjliga horisonten. En upplyst fraktion av medelklassen (journalister, akademiker, personer inom liberala yrken och delar av den offentliga förvaltningen) tror alltså på en allians med de globalistiska eliterna. Den blickar uppåt på grund av den svindel den känner när den blickar nedåt, mot otrygghetens och fattigdomens avgrund, som mer än 35 procent av Spanien är en del av. Denna flyktiga fraktion av medelklassen litar på att den ingår i elitens söta framsteg och är alltför rädd för att bli lämnad utanför, i periferin av framstegen. Vem tar till sig missnöjet, längtan och rösterna från dem som befinner sig på botten, om den upplysta medelklassen vägrar att alliera sig med dem? Jo, det är ultrahögern som utnyttjar flanken. Ultrahögern lyckas förena de uteslutna i toppen (de nationella eliter som har uteslutits från globalismen) och de uteslutna i botten (globaliseringens förlorare) under samma axel.
Som den franske geografen och essäisten Christophe Guilluy förklarar postuleras de härskande klasserna som framstegets positiva kraft, de enda arvtagarna till den västerländska kulturens bästa tradition och de folkliga klasserna upphör att vara en positiv kulturell referens, som de var före 1980-talet, för att bli systemets förlorare och misslyckanden, skyldiga till sin egen misär och politisk-moraliska efterblivenhet. För den franske författaren innebär medelklassens försvinnande att en ny era inleds, där de som befinner sig på toppen ställs mot de som befinner sig på botten, vilka är dömda till kulturell och moralisk utfrysning. Arbetarklassen utesluts därmed som aktiva subjekt med en egen röst.
Denna brytning mellan världen ovanför och världen nedanför leder samtidigt till att de som fördrivits från samhället (de folkliga klasserna) konstruerar sina egna berättelser som är ogenomträngliga för de dominerande klassernas berättelser. Populismen växer fram ur detta, som en återgång till folket, ett försök att återuppbygga det samhälle som splittrats av elitens splittring. Denna populism kan dock pendla mellan auktoritär spänning (ultrahöger) och demokratisk öppenhet (republik).
Om det folkliga uttrycket inte ska monopoliseras av extremhögern och omdirigeras till mörka platser, är det nödvändigt att åter sätta det gemensamma bästa och folkets idé i centrum för politiken och diskursen. Återta folkets språk och sätt samhällets värderingar i centrum för politiken och debatten. En viktig uppgift är att komma bort från det moralistiska spel som eliterna använder för att stigmatisera de folkliga klasserna, att omplacera den kulturella referensen i de uttryck som kommer underifrån. Att bekräfta ett eget projekt, som varken underordnar sig de gamla nationella eliterna eller de nya globala eliterna, utan tar kommandot över allianser mellan klasserna.
Ultrahögern är ett uttryck för västvärldens kollaps. I dag är det nödvändigt att ta hänsyn till denna kollaps för att finna en demokratisk och folklig lösning på de kriser som kommer att följa. På samma sätt är det nödvändigt att ta hänsyn till den existentiella oro som denna kollaps framkallar bland de sociala majoriteterna (djup rädsla och obehag), och positivt anta en ny uttrycksförmåga som strävar efter att återgrunda idén om folket inför den fragmentering och upplösning av det sociala som eliterna föreslår. Annars kommer ultrahögern att fortsätta att erövra politiska, sociala och kulturella utrymmen och samla på sig fler valsegrar. Det ligger i våra händer att inte låta detta ske.
Alejandro Pérez Polo, Cubadebate 230814 (ZT:s fetstilmarkeringar)
