Spanske journalisten Luis Abascal skriver om årets ”Fredspris”
”FREDENS PRIS – TILL KRIGETS BUDBÄRARE
Så kom den igen, årets stora absurditet: Fredens Nobelpris går till ännu en person som hellre viftar med kuppflaggan än fredsduvan.
Denna gång till María Corina Machado – kvinnan som talar om demokrati med samma trovärdighet som en pyroman predikar brandsäkerhet.
Hon, som har gjort karriär på att förneka sitt eget folks val, undergräva parlamentet, och drömma högt om att USA:s marinkår ska befria Venezuela – som om Washington någonsin haft för vana att befria något annat än olja och inflytande.
Nobelkommittén, dessa ständiga illusionens ingenjörer, har ännu en gång lyckats förvandla ordet ”fred” till ett diplomatiskt vapen.
I sin eviga iver att blidka världens makter, tycks de nu ha slagit en symbolisk deal med Donald Trump, han som ville bygga murar mot latinamerikaner men nu får sina händer tvättade i Oslos heliga vatten.
Ett fredspris som luktar geopolitiskt parfym, med stänk av amerikansk olja.
Det sägs att Nobelpriset ska gå till den som gör mest för mänskligheten. Men tydligen räcker det numera att man gör mest för den amerikanska hegemonin.
Machado är ingen frihetskämpe – hon är imperiets taleskvinna, en kolonn i den västliga propagandans tempel.
Hon ropar ”frihet!”, men menar ”privatisering”, ”dollarisering” och ”intervention”.
Om Alfred Nobel visste hur hans pris används idag, hade han nog fyllt sina dynamitgömmor igen.
För inget spränger begreppet ”fred” lika effektivt som när det används som belöning för lydnad.
Kanske är det dags att lägga ner Fredspriset – eller åtminstone döpa om det till ”Natos hedersutmärkelse för strategisk destabilisering”.
Det vore åtminstone ärligare.
För i denna tid där bomber döps till “humanitära insatser” och sanktioner till “demokratiskt tryck”
är fred inte längre ett mål — det är en marknadsföringsstrategi.
Luis Abascal 251010
