1492 kom Christofer Columbus till Kuba i sin jakt på sjövägen till Indien och på jakt efter guld. Hans ankomst blev inledningen till den spanska koloniseringen av Kuba, där urinvånarna ”indianerna” utnyttjades hänsynslöst som slavarbetskraft. Redan på 1500-talet hade de utplånats som en följd av den omänskliga behandlingen. Många av dem dukade under av de sjukdomar som spanjorerna förde in i landet.
För att ersätta urinvånarna började en import av slavar från Afrika. Denna import blev med tiden mycket omfattande. Vid mitten av 1800-talet var mer än hälften av befolkningen slavar eller slavättlingar. Slavarna fick slita som djur på kolonisatörernas plantager. Flera gånger gjorde de uppror som slogs ner grymt. Efter ett slavuppror på grannön Haiti 1791 flyttade många av Haitis sockerplantageägare till Kuba där såväl sockerproduktionen som slavimporten ökade.
Kuba var kvar under hela 1800-talet som spansk koloni. Kuba var den sista av de spanska kolonierna i Latinamerika, Men USA hade tidigt ögonen på Kuba. Monroedoktrinen från 1825 visade att USA såg hela Latinamerika som sin intressesfär – sin ”bakgård” – och, att Kuba skulle tillfalla USA med naturlagens kraft, såsom äpplet faller till marken.
Kubanernas missnöje med den spanska överhögheten växte. De protesterade mot höga skatter som gick till ”moderlandet” och mot de höga tullarna som hämmade Kubas egen export. Sockerplantageägarna började orientera sig mot USA för att därifrån få bättre skydd mot slavuppror. Andra jordbrukare och boskapsuppfödare som inte var lika beroende av slavarbete ville att Kuba skulle utveckla sin egen självständighet. De fick stöd från småföretagare, affärsidkare och hantverkare.
1868 började Kubas första befrielsekrig mot Spanien. Det var kaffeodlare och andra mindre plantageägare som engagerade sig i kriget, medan ägarna till de stora sockerplantagerna, som inte vill riskera slaveriets avskaffande, var lojala mot Spanien. De som fick dra det tyngsta lasset i kriget var småbönder, hantverkare och frigivna slavar. Men Spaniens militära makt var överlägsen och de upproriska tvingades till fred 1878. Men freden var skenbar. Motsättningarna mellan Spanien och Kubas nationella krafter fanns kvar.
USA:s avsikt att ta över Kuba började märkas allt tydligare. USA gav flera bud till Spanien för att köpa kolonin. Kubas ekonomiska beroende av USA var redan stort. 1877 gick 82 procent av Kubas export till USA. USA-bolag började köpa upp sockerbruk i Kuba. De införde modern teknik i sockernäringen, som började drivas i stor skala. Slaveriet blev mindre lönsamt, och avskaffades helt 1886.
1895 började Kubas andra befrielsekrig. Den ekonomiska koncentrationen med allt färre och större gods, tillsammans med slaveriets avskaffande, gjorde att antalet egendomslösa och fattiga ökade. Dessa allt bredare skikt i de framväxande arbetar- och medelklasserna utgjorde grunden till Kubas självständighetssträvanden. Kampen leddes av Kubanska Revolutionära Partiet grundat av José Martí.
