Högern, Trump och nyliberalismen ställs mot väggen i Honduras där presidenten är på fallrepet efter massmobilisering.
Efter den USA-stödda militärkuppen 2009 har Honduras fallit sönder alltmer. Två tredjedelar av befolkningen lever i fattigdom och närmare halva befolkningen lever i extrem fattigdom. Mord på journalister, sociala aktivister och andra meningsmotståndare hör till vardagen. Våldet är utbrett. Tusentals flyr våld och fattigdom för att försöka hitta en bättre framtid utanför landet. Honduras är i djup kris.
I dag genomfördes en av de största demonstrationerna i Honduras moderna historia. Bara folkmobiliseringen av en halv miljon honduraner som slöt upp den 5 juli 2009 vid Tegucigalpas internationella flygplats Toncontin för att ta emot sin president som hade störtats i en militär statskupp den 28 juni 2009, var större. Det är lärare och läkare som sedan en vecka befinner sig i en strejk på obestämd tid med målet att förhindra vad Internationella Valutafonden har krävt när den besökte Honduras för tre veckor sedan; privatisering av de kanske två mest vitala samhällssektorerna som utbildning och hälsovård utgör, men i allmän regi!
Och läkarna och lärarna har fått med sig patienter och föräldrar till skolbarnen, de har fått med sig betongarbetare och ingenjörer, hemmafruar i bostadsområdena med en extrem fattigdom. Det var de som i dag slöt upp för att med kraft säga ifrån mot dekreten som vill överlämna skolor och sjukhus till de kapitalistiska transnationella trusterna i det land där 46 procent av människor lever i misär, i extrem fattigdom där de överlever på mindre än två dollar om dagen i ett land där fyra av fem (4 av 5) arbetar inom den informella sektorn, som i praktiken är en undersysselsatt samhällsmajoritet som tidigare har haft ett arbete men som nu överlever genom att sälja vad som helst på gator och i byar. Många äter bara ett mål om dagen. Men för den USA- och EU-dominerade Internationella Valutafonden spelar det ingen roll, ”receptet” och reglerna för att få nya lån måste följas.
I dag fick resenärer som landade med Delta eller American Airlines erfara att det honduranska folket är på krigsstigen. När dessa resenärer skulle gå ut från flygplatsen tvingades de retirera till landningsbanan för kravallpolisens peppargas penetrerade alla porer, ögon, öron, och näsborrar vilket fick mången att kräkas av andningsproblem. Till och med den avskydde katolske kardinalen i Honduras fick ingen hjälp av ”högre makter” när han också gick över till flygvapnets bas på samma flygplats. Honduras är isolerat från omvärlden och sedan middagstid i dag, torsdag den 30 maj är Toncontin stängd även i morgon fredag efter att beslut om nya demonstrationer och förstärkta strejkinsatser har tagits.
Gränsstationerna mot Nicaragua, El Salvador och Guatemala är blockerade av folket och arbetsgivarföreningen Cohep träffade i dag de bägge facken och erbjöd sig medla med regimen. Men facken svarade att de privata företagarnas organisation borde uppmana kongressen och regimen att upphäva dekreten om att stympa fackföreningarna och överlämnandet av hälsovård och utbildning i händerna på giriga parasiter inom den kapitalistiska internationella världen. Här finns det ingen reträtt, var det klara svaret.
Regimen å sin sida vacklar, medan president Juan Orlando Hernandez (JOH) i dag talade i FN där han upprepade sin ”oro för de mänskliga rättigheterna i Venezuela och Nicaragua”. Honduranerna är kanske det mest solidariska folket med de två nämnda länderna som i likhet med Kuba har stött Honduras såväl under den liberala regeringen Manuel Zelaya som Motståndsfronten som växte fram efter militärkuppen 2009. Allt annat är hyckleri, säger folket.
Och president Hernandez har inga lätta dagar. I december greps hans bror i Miami och i dag kräver åklagaren i målet som öppnades mot Antonio ”Tony Montana” Hernandez 40 års fängelse för att ha medverkat till att leverera tonvis med colombianskt kokain till USA.
Samma dag som JOH talade i FN publicerade Washington Post uppgiften om att en domare i USA förbereder ett mål mot JOH för samma anklagelser som brorsan. Till råga på allt uppgav i veckan en utlämnad honduransk Capo, ”El Negro Lobo” (den svarta vargen), att han finansierade JOH:s valkampanj med 250.000 dollar. Själv uppgav en pressad JOH i en CNN-intervju för fyra år sedan att han hade tagit emot 275.000 dollar i den största stölden i modern honduransk historia när JOH:s sjukvårdsminister plundrade sjukvårdssystemet på 350 miljoner dollar som påstås ha gått till en chilensk vendetta samt till regeringspartiets valkampanjkassa som just då handlade om att späda på JOH:s valkampanj.
Men oavsett om JOH är nära att störtas av det honduranska folkets massmobilisering handlar allt i denna som jänkarna föraktfullt kallar för ”bananrepublik” om just vilka order som USA-ambassaden får från den förre CIA-chefen Mike Pompeo, dagens utrikesminister i tjänst hos Donald Trump, som i likhet med JOH oroas över Venezuela, Kuba och Nicaragua och nu även Bolivia där vänstern sopar hem ännu en seger i presidentvalet i oktober i år. För till syvende och sist är USA-ambassadören den starke mannen eller kvinnan i denna centralamerikanska nation. Allt annat är nys. När Vita Huset, som följer sin egen gamla devis från 1827 om att ”USA har inga vänner, bara intressen”, anser att JOH inte längre är gångbar, kastar de honom på Historiens Soptipp, då är han förbrukad. Frågan som alla i Honduras ställer är; hur länge kan de ha nytta av honom?
Dick & Miriam Emanuelsson 190530
USA-ambassaden i lågor
Ingången till den vanligtvis välbevakade USA-ambassaden i Honduras´ huvudstad Tegucigalpa står i dag, fredag den 31 maj 2019, i lågor. I april 1988 brändes USA:s konsulat och tre människor dödades av ambassadens krypskyttar. Hatet mot USA:s användning av honduranskt territorium i sitt krig mot sandinistregeringen i Nicaragua och USA:s stöd till diktaturen i El Salvador mot vänstergerillan FMLN samt dess permanenta inblandning i Honduras´ inre angelägenheter fick droppen att rinna över bägaren. Flera av de inblandade, så som vänsterledaren Roger Gonzalez, ”försvann” senare, ett av 200 offer för den statsterrorism som USA instruerade och tränade via honduranska militärer och poliser. Dödsskvadronen ”Bataljon 3-16” var ett sådant illustrativt exempel.
Vid lunchtid i dag fredag 31 maj, andra dagen av generalstrejk och protester med vägblockeringar på ett 30-tal platser i den centralamerikanska nationen, placerade ett antal maskerade män helt lugnt 6-7 bildäck vid den tillfälligt obevakade ingången till USA:s ambassad i huvudstaden Tegucigalpa och tände på. På taket rörde sig ambassadens krypskyttar oroligt men hade förmodligen problem att se något för den täta röken som steg mot dem. Under hela eftermiddagen har det spekulerats om det är en grupp infiltratörer från den honduranska regimen eller en autentisk vrede mot USA:s politik mot Honduras som föranlett attacken. Den rubriceras som mordbrand och är ett allvarligt brott eftersom det riktades mot en diplomatisk legation som regleras enligt Wienkonventionen.
Att USA bryr sig minimalt om internationella regler och konventioner bekräftades efter att Trump tillät hans självutnämnde ”interimspresident” i Venezuela, Juan Guaidó att ta över, helt i strid mot Wienkonventionen, Venezuelas ambassad i Washington. I FN är det president Nicolas Maduros regering som är den legitime medlemmen och har plats och där mer än 150 stater har diplomatiska förbindelser med Venezuelas regering, inte med Nickedockan Guaidó.
I dag har den andra dagen av generalstrejk mötts med en repression utav sällan skådat slag och i huvudstaden har regelrätta slag genomförts mellan demonstranter som, när de attackerats med tårgas, har besvarat repressionen med det till buds enda vapnen, stenar. Det är uppenbart att regimen förlorar allt mer kontroll över situationen i landet som till stora delar är paralyserat på grund av vägblockaderna.
Det är denna situation som fick en oroad USA-ambassad att i morse publicera ett pressmeddelande som möttes med en autentisk vrede, en kommuniké som förlöjligades i de sociala nätverken. Det är mycket svårt att hitta någon som ser med sympati på den direkta permanenta inblandningen från USA:s sida i Honduras där de ser på honduranerna som om de inte vore vuxna självständigt tänkande människor.
Honduranerna har gott minne och minns när den t.f. USA-ambassadören, överstelöjtnanten och reservisten i USA:s marinkårsstyrkor, Heidi Fulton sammankallade pressen i Valtribunalens högkvarter och förklarade att State Departement ansåg att valet den 26 november 2017 hade gått rätt till och att ”USA:s man i Honduras”, Juan Orlando Hernandez är president för de kommande fyra åren. Det var den 30 november 2017 då valsammanräkningen från valet den 26 november hade avbrutits och valservern stod still i 36 timmar medan hårddisken formaterades och all information från valsammanräkningen raderades. Vid avbrottet ledde oppositionens presidentkandidat med ointagliga fem procent efter att 61 procent av rösterna hade räknats. Efter att valservern hade ”reparerats” kom de första siffrorna som visade att den sittande presidenten ledde med 1,5 procent efter att ”rösterna från landsbygden” hade räknats.
Oppositionen anklagade både Valtribunalen som USA-ambassaden som delaktiga i vad de ansåg vara ett ”flagrant valfusk”. Och protesterna blev våldsamma och arméns säkerhetsstyrkor sköt ihjäl 22 människor under de två månader protesterna pågick. USA-ambassadens kameror ”neutraliserades” innan ingången antändes.
I USA-ambassadens pressmeddelande [1] denna fredagsmorgon understryker Heidi Fulton: ”Som vän och allierade till Honduras´ folk och regering gör USA:s ambassad en uppmaning till alla honduraner att avstå från våldsaktioner. Vi understryker nödvändigheten av att lösa meningsskiljaktigheter under fredliga former och med respekt för den allmänna ordningen”. Hur tolka detta första stycke i uttalandet?
För det första markerar USA-ambassaden att den fortfarande har förtroende för regeringen JOH och ser den som sin allierade. Det är ett viktigt uttalande för regimen eftersom motsatsen skulle innebära att regimen faller som ett korthus. Det totala beroende till USA är historiskt sett ett faktum, med undantag för regeringen Manuel Zelaya som också kom att störtas under överinseende av Hillary Clinton, den 28 juni 2009.
För det andra är USA-ambassaden mycket oroad över att protesterna mot regimen och dess lagdekret om att privatisera utbildning och sjukvård har antagit proportioner som har överraskat majoriteten av medier och politisk elit, i och utanför Honduras. Men, som honduranerna själva säger; ”Vi står inte ut längre, det finns varken arbete eller social säkerhet, folk hungrar och terrorn från ordningsmakt och organiserad brottslighet spiller över alla bräddar”. Det spelar ingen roll hur många uppfordrande pressmeddelanden USA-ambassaden publicerar, honduranens förakt mot grannen i Norr ökar för varje pressmeddelande.
”Framgången för landet är avhängigt i hur man lyckas utveckla demokratin via samtal baserade på ömsesidig respekt. Även om skillnaderna i uppfattningar kan tyckas vara stora, kan Honduras´ regering, civilsamhället (tala om ett slitet uttryck för det innefattar alla utom de uniformerade!!), den privata företagssektorn och Honduras´ folk lyckas via en konsensusdialog som gynnar alla”. “Bullshit”! Sammanfattar den honduranska oppositionen USA-ambassadens försök att behandla honduranerna som skolbarn via dessa rekommendationer. USA-ambassadens har gett sitt erkännande till den man som anklagas för att via administrativa beslut ha tagit kontroll över och ha placerat sitt folk i Högsta Domstolen, Författningsdomstolen, Åklagarämbetet, att via Kongressen genomfört kuppartade beslut där oppositionens ledamöter inte ens kallats.
En skattereform har genomförts där alla finansiella ärenden eller bankuttag pungslås med fyra procent som är en ”säkerhetsskatt” för militarisering av samhället. Dessa pengar redovisas inte. Det vill säga, det finns ingen demokratisk kontroll över dessa miljonsummor. Inte ens parlamentsledamöterna vet hur mycket av denna skatt som går in i den budget som finansierar presidentens egna beslut.
Regimen betraktas av historiker och sociologer som den mest odemokratiska och despotiska regim som Honduras, med undantag för ett par av de militärjuntor som styrt efter respektive militärkupp, har haft sedan självständigheten från den spanska kolonialmakten.
USA-ambassadens förslag om ”konsensusdialog” med regimen bemöts därför av honduranerna med ett gapskratt, totalt verklighetsfrämmande, anser de. ”Alla vill vi se en lovande framtid för detta land. Nu har ögonblicket infunnit sig att tänka på välstånd för alla barn och ungdomar, att arbeta gemensamt för att förverkliga denna lovande demokratiska och förenade framtid som alla honduraner förtjänar”. Detta stycke anses direkt patetiskt och är kanske det som mest retat och gjort honduranerna ursinniga. Honduras är det näst fattigaste landet på den amerikanska kontinenten. Enligt det ekonomiska FN-organet Cepal är 46 procent av honduranerna extremt fattiga och 68 procent lever i fattigdom.
Ni kanske minns vad Donald Trump, USA-ambassadens arbetsgivare, sa i januari 2018? Trump sa att han betraktade Honduras, El Salvador och Haiti som ”rövhålsländer” varifrån immigrantkaravaner ”med tjuvar, knarklangare och våldtäktsmän kommer”. Det är den man som är ytterst ansvarig för en immigrationspolitik som lett till att sex barn från Guatemala och Honduras under de senaste månaderna har dött i de läger som står under kontroll av USA:s immigrationsmyndigheter. Men USA-ambassadens pressmeddelande uttrycker såååååå stark oro för Honduras ”alla barn och ungdomar”.
Om det är reella protesterande honduraner som antände ingången till USA-ambassaden vid middagstid i dag, fredag, det vet vi ännu inte. Men att aktionen applåderades är ingen hemlighet.
Miriam och Dick Emanuelsson 190531
Noter:
[1] USA-ambassadens pressmeddelande
Protester mot högerregeringen
Anhöriga i Kommittén för de Försvunna under 1980-talet, då den starke mannen i Honduras var USA-ambassadören John Dimitri Negroponte, protesterar framför USA-ambassaden i Tegucigalpa då Negroponte kom på ett besök för några år sedan. På banderollen: ”143 försvunna”.
