Venezuela: Samma gamla visa eller värre?
Medan CNN å ena sidan överraskande medger att Nicolas Maduro kan vinna valet i Venezuela utan fusk, skriver å andra sidan den politiska analytikern Jessica Dos Santos i Venezuelanalysis nedan att valutgången är oviss.
När Hugo Chávez först vann presidentposten 1998 var jag bara 9 år gammal. Ändå minns jag tydligt hans seger, och ännu mer den episka känslan kring hans kampanj.På den tiden bodde jag i centrala Caracas, bara åtta kvarter från presidentpalatset Miraflores, och från mitt fönster såg jag en gång Chávez huvudrival, Henrique Salas Romer, passera på ”Frijolito”, en vit häst som påstods likna den som självständighetshjälten Simón Bolívar red. Inte de mest inspirerande upptågen…
På östra sidan av staden försökte Irene Sáenz, en stilig före detta Miss Venezuela och Miss Universum, att använda framgången som borgmästare i medelklasskommunen Chacao som en plattform. Hon gjorde dock det fatala misstaget att gå samman med de socialkristna COPEI och det blev slutet på en lovande politisk karriär.
Hursomhelst var varken Sáenz eller Salas Romer någon match för den orkan som Chávez representerade. ”Vi är en folklig lavin som inte kommer att stoppas!” ropade han efter att hans triumf tillkännagivits i december 1998.
Det här var tider då politiken verkligen var äkta. Jag minns att många Chávez-sympatisörer började ta på sig en röd basker, symbolen för den fallskärmsjägarbataljon som gick i spetsen för det misslyckade upproret den 4 februari 1992. Chávez, som då var en ung löjtnant, fick beröm för att han tog sitt ansvar och avslöjade den fjärde republikens ruttna natur.
Väl vid makten producerade Chavismo kampanjer som fascinerade alla som intresserade sig för politisk kommunikation. Med små resurser och stor kreativitet skapade engagerade aktivister sånger, slogans och mycket annat för att driva projektet framåt. Jag hade förmånen att få arbeta med personerna bakom några av de största hitsen.
Även oppositionen hade sina inspirerade ögonblick, som det minnesvärda mottot ”djävulen har alltid varit röd” under folkomröstningen 2004, men det räckte inte eftersom det venezuelanska folket visade sitt överväldigande stöd för revolutionen. Inte nog med det, det pågick en kamp mellan traditionella medier och nya kommunikationsinitiativ som växte fram med Chávez, liksom en ständig strävan att hitta nya sätt att nå ut till folket, att stimulera folkets engagemang.
I dag, 25 år och mer än 30 valprocesser senare, har mycket förändrats. Inför det kommande presidentvalet den 28 juli inledde alla kandidater sina kampanjer långt före de datum som fastställts av valmyndigheterna, utan att någon höjde på ögonlocken. Sociala medier spelar nu också en avgörande roll. Men i centrum av allt detta finns en hel del buller och betoning på ytliga aspekter (t.ex. att se till att valmötena ser imponerande ut på kameran), mycket lite vikt på det faktiska budskapet.
Kampanjdiskurserna låter också slitna. Maduro ondgör sig över kapitalismens ”gamla skröpliga spöke” och talar uppenbarligen om Edmundo González, vars största problem inte är hans ålder utan snarare hans roll som marionett. På den andra sidan lovar María Corina Machado att fängsla (eller ännu värre…) de ”skyldiga”, med hänvisning till regeringen. [Eftersom Machado efter domstolsbeslut 2015 inte får ställa upp i val har hon skakat fram Edmundo González som sin stand in. Hon förbjuds att ställa upp eftersom hon en tid arbetade som diplomat för Panama och i OAS krävde en intervention mot sitt hemland.]
Båda är mer inriktade på att skapa rädsla i händelse av att de förlorar. Maduro har varnat för ett domedagsscenario om extremhögern skulle komma till makten. Machado & co. hotar med att ekonomin kommer att skadas igen, att det kommer att bli internationell isolering och mer migration.
Det är ett välbekant manus där oppositionen inte lyfter fram sin kandidat utan bara uppmanar anhängarna att rösta ”mot Chavismo”, resten får man reda ut senare. Det finns inget konkret förslag för landet. Eller åtminstone ett som de vågar presentera offentligt och som inte utlovar alla möjliga strukturella justeringar.
Maduros läger tar upp de skador som orsakats av USA-ledda sanktioner närhelst människor klagar på brist på vatten, el eller matlagningsgas. Presidenten har återgått till att bedriva kampanj på gatorna efter att ha undvikit det i flera år i kölvattnet av mordförsöket 2018. Och han har på nära håll bevittnat problem, inte bara inom den offentliga servicen utan även när det gäller vägar i dåligt skick, bränslebrist, belysningsproblem etc., och krävt ”omedelbara lösningar” från sina ministrar även om problemen kräver långsiktiga planer.
Oppositionen, eller snarare Machado, har också gått ut på gatorna. Hon har inte tagit efter Salas Romers vita häst, men hennes anhängare försäkrar att hon rör sig som en Targaryen på en drake. Ja, det är lika löjligt som det låter…Hur kan det inte vara löjligt när det är en kvinna som leker buktalare och bär runt på en affisch av den faktiska kandidaten Edmundo González? Då och då går hon utanför manus och talar om vad hon ska göra ”när hon är president…” vilket alltid är lite mer än ”bringa frihet”. González sa i en intervju att Machado kan ha ”vilken roll hon vill” i regeringen, vilket inte inger något större förtroende. När González tvingas delta är det omöjligt att dölja det uppenbara: han har svårt att röra sig och ännu svårare att klättra upp på scenerna. En influensa slog ut honom så pass att han var tvungen att avbryta sitt deltagande i kampanjen bara 10 dagar före valet.
I sina videor och tal ekar han bara vad Machado än säger och har en tydlig ”få mig härifrån”-blick i ögonen. Jag kan inte låta bli att minnas den tidigare presidenten Rafael Caldera på 1990-talet när han somnade under tv-sändningar och kamerateamet inte gjorde något för att skona hans rodnad.
Till skillnad från de nya Chávez-kampanjerna verkar de nuvarande oinspirerade. Inte bara det, utan man kunde ha trott att detta var en tid för strama och transparenta kampanjer. Men nej, det är det inte.
Högerns opinionsbildare påpekar att regeringens kampanj finansieras med offentliga medel, men ignorerar helt de resurser som de har stulit under de senaste åren, ända sedan deras löjliga ”interimsregering” under låtsaspresidenten Juan Guaidó bildades för att ta över resurser som har finansierat politisk verksamhet … och kuppförsök.
Sammantaget är folk inte entusiastiska, åtminstone inte utanför ekokamrarna. Det finns dussintals opinionsundersökningar som gynnar den som beställt dem, och alla gör det. De har dock något gemensamt: många av de tillfrågade vet inte eller vägrar att uppge vem de röstar på. Det finns en osäkerhet i luften och den är påtaglig.
Om Maduro vinner förbereder sig människor på skärpta sanktioner, en strypt ekonomi och internationella tvister, särskilt med tanke på Donald Trumps mer än sannolika seger i november mot en motståndare som ser ut att vara i ännu sämre skick än Edmundo González. Med detta i åtanke fortsätter chavisterna att göra uppror mot ett imperium som vill underkuva dem.
Om González vinner kommer det att markera högerextremismens ankomst. Oavsett hur mycket han talar om fred, dialog, ordnad övergång etc., avslöjar hans partner in crime (Machado) omedelbart att så inte kommer att bli fallet. Och vår region har gott om prejudikat när det gäller förtryck och förföljelse av folkrörelser.
När jag nu avslutar den här krönikan återvänder jag till den bortglömda Irene Sáenz och något hon sa under den historiskt omvälvande valkampanjen 1998. ”Varför tvingas vi välja mellan den farliga vägen och den gamla vanliga vägen? En ny generation borde få sin tur.” På den tiden var högern ”samma gamla” och Chávez var ”faran”. Han visade sig vara en fara för eliterna och de globala supermakterna, i god bemärkelse.
I dag har regeringen, efter 25 år vid makten, ackumulerat slitage och behöver en jätteinsats för att lova ”omvandlingar”. Vare sig man vill det eller inte har det blivit ”samma gamla”. Men på den andra sidan är det ”farliga” alternativet verkligen farligt: uppkomsten av den yttersta högern under en harmlös gammal mans fåraull och med törst efter hämnd.
The ‘Same Old’ Path and the ‘Dangerous’ One
Jessica Dos Santos, Venezuelanalysis 240721 (ZT)
Jessica Dos Santos är en venezuelansk universitetsprofessor, journalist och författare vars arbete har publicerats i bland annat RT, Épale CCS magazine och Investig’Action. Hon är författare till boken ”Caracas en Alpargatas” (2018). Hon har vunnit Aníbal Nazoa Journalism Prize 2014 och fått hedersomnämnanden i Simón Bolívar National Journalism Prize 2016 och 2018.
