Journalisters tystnad och terrorism 2.0 mot Kuba
I den här artikeln analyserar författaren den senaste tidens försök att destabilisera och terrorisera Kuba och hur det alltmer handlar om en digital, psykologisk krigföring organiserad från Miami – som i stort sett har misslyckats.
När några personer organiserar sig och skickar någon att utföra terroristdåd i sitt eget land eller utomlands, då brukar dessa dåd när de genomförs uppmärksammas i nyhetsförmedlingen. Du har förmodligen hört talas om det när det har skett i Paris, Bryssel, Madrid, Boston eller New York.
Det är händelser som, när de har inträffat, har varit förstasidesnyheter, och vissa har lett till åratal av bombningar tusentals kilometer bort (till exempel i Afghanistan), utomrättsliga avrättningar med drönare (268 sådana godkändes av Barack Obama innan New York Times avslöjade honom som både domare och bödel), eller kidnappningen, mordet på och sedemera försvinnandet av den före detta CIA-medarbetaren Osama Bin Ladens kropp, för att bara nämna några exempel. Det finns också de som misstänks för dylika brott, som anklagas utan att bevisas skyldiga, som kan ha överlevt utan att avrättas… och som har hållits fängslade i nästan två decennier i det laglösa fängelse som drivs av USAs försvarsdepartement i Guantánamo, detta kubanska territorium som USA olagligen ockuperar.
Men om dylika händelser förbereds och finansieras i en stad i USA som heter Miami i stället för i länder i Asien eller Mellanöstern, och de troliga offren kan befinna sig på en kubansk ambassad eller i en butik i Havanna, då kommer ni inte att få höra talas om det. Än mindre kommer hjärnorna bakom och finansiärerna av sådana handlingar att fördömas i media, bli nyhetsprogrammens svarta får och brutalt förföljas av den härskande politiska, mediala och militära apparaten. Ännu mindre kommer regeringen i det land där Miami ligger, vars utrikesdepartement årligen upprättar en lista över länder som ”sponsrar terrorism”, att placera sig själv på listan.
Fidel Castro brukade kalla dessa extremistgrupper för ”Miamis terroristmaffia”, och andra kallar dem för ”anti-Castro-industrin”. Maffia, eftersom det är en grupp människor som genom utpressning, som blivit extremt våldsam, har lyckats kontrollera den politiska ståndpunkten i stadens kubanska befolkning, hur representanter väljs (borgmästare, lokala och federala kongressledamöter) och vad som sägs i stadens media vars inställning till Kuba är praktiskt taget enhällig. Industri, eftersom en sådan verksamhet är mycket lönsam. Liksom alla företag som står utanför lagen måste maffiaindustrin räkna med myndigheternas medverkan för att kunna blomstra. Denna terrorism har kostat ön 3 478 människoliv och 2 099 skadade. Förövarna var inblandade i Watergate och Iran-Contrasaffären och har alltid haft kopplingar till de övre skikten i USAs politik och underrättelseapparater. Det är endast dessa kopplingar som kan förklara den straffrihet som de åtnjuter.
Med internet och dess webb 2.0, har en ny sorts produkt uppstått inom denna industri: anti-Castro influencern eller youtubern som, i likhet med CIAs påverkansgrupper på 1960- och 1970-talen eller de legosoldater som skickades från Centralamerika på 1990-talet, uppmuntrar människor att komma till Kuba för att utföra terroristdåd, som t.ex. den nyligen inträffade händelsen i stadsdelen Lawton i Havanna. Eller så betalar de människor som bor på ön direkt med digitala medel för att utföra sådana handlingar, vilket skedde mot en butik i stadsdelen Vedado efter de i media så uppmärksammade händelserna utanför Kubas kulturministerium i november 2020.
Men den psykologiska krigföringen kräver bildbevis, utbetalning sker först när utförarna skickar sina finansiärer/influencers i Miami bilderna av resultatet på Facebook, som sedan ska få händelserna att se ut som ett internt uppror mot den ”kubanska diktaturen”. Detta har påvisats mer än en gång i kubansk tv, utan att västmedia, som alltid uppmärksammar terrorismen när den förekommer i Europa och USA, ägnat detta det minsta utrymme.
Orsaken till ett sådant uppror skulle vara den varubrist och de strömavbrott som kubanerna upplever, som den västerländska pressen ständigt hänvisar till. Det man inte nämner är att samma terroristmaffia sedan Trump-administrationen skapade dessa brister när den uppmanade till att stoppa resandet, penningöverföringar och att skära av alla inkomstmöjligheter för den kubanska ekonomin. Som förevändning uppgavs utrikesdepartementets rapporter om ”akustiska attacker” mot USA-diplomater i Havanna, vilket till och med CIA nu förnekar, och att det fanns 20 000 kubanska militärer i Venezuela, som endast Miami-pressen kunde se… och räkna.
Sanningen är den att stödet för sådana terroristhandlingar på Kuba är så stort att människor måste få betalt och skickas hit från utlandet för att utföra dem. Och oavsett hur mycket pengar och entusiasm som spenderas, som alltid kommer från Onkel Sams kassa, så fortsätter Havanna och hela Kuba att uppvisa ett lugn och en trygghet som Miami och de flesta latinamerikanska städer avundas.
Tack vare finansiärernas mod och oduglighet är terrorismen mer virtuell än reell, men ingenting rättfärdigar medias tystnad om den, än mindre toleransen från regeringen i Vita huset, som utger sig för att vara den globala säkerhetens beskyddare.
Iroel Sánchez, Al Mayadeen 220815
(Övers: CV)
El silencio de los reporteros y el terrorismo 2.0 contra Cuba
