Det är känt att vi blev våldsamt attackerade i en offensiv som var nära att sätta landet i brand, i en aktion som var en slags allmän guarimba [beteckning på de högerextrema och våldsutövande huliganerna i Venezuela, som för ett år sedan attackerade offentliga inrättningar och regeringssympatisörer].
I motsats till Venezuela så begränsade sig inte de våldsamma protesterna till vissa bestämda områden, utan de förerkom överallt, mer i likhet med resningarna de senaste åren i Mellanöstern.
Högerpartierna i Nicaragua är inte i närheten av den styrka och organisatoriska kapacitet som krävs för att framkalla en sådan situation, men uppenbart har de utnyttjat och profiterat på den när den väl uppkommit, för att göra politiska vinster.
Innan vi fortsätter ska vi titta till botten på frågan. [Det som utlöste demonstrationerna var ett förslag till pensionsreform] Den sociala tryggheten är en av de saker som vi lyckats bäst med för att förbättra folkets levnadsvillkor. Antalet förmånstagare och ökningen av dessa förmåner till befolkningen ökade exponentiellt när Sandinisterna återfick makten 2007. Samtidigt har det medfört en ekonomisk krissituation i Instituto Nicaragüense de Seguridad Social (INSS) [typ Socialförsäkringsverket], som är den statliga myndighet som är ansvarig för området.
Inför denna ekonomiska krissituation uppmande Interntionella Valutafonden IMF och privatföretagen organiserade i COSEP, att använda de vanliga nyliberal recepten: höja pensionsåldern från dagens 60 år, och antalet veckor man måste ha arbetat för att få pension. (Idag är det 750 veckor för en normal pension. 250 veckor gäller för dem som når pensionsåldern men inte kommit upp i den först nämnda siffran. Detta fanns inte innan Sandinisterna återfick makten 2007. De mest fanatiska nyliberalerna vill avskaffa pensionern helt och hållet).
Regeringen svarade med ett totalt förkastande av förslagen från IMF och COSEP. Istället ville man höja bidragen från anställda och företagare och skapa en fond för pensionärer, inklusive dem som får en reducerad pension. Detta beslut togs och regeringen bröt därmed för första gången samförståndet med privtföretagen och den modell som man skapat med enhet och allians mellan regering, anställda och företagare.
Enligt reformerna som regeringen beslutade ökar de anställdas bidrag från 6,25 % till 7%, företagarnas från 19 % till 22,5% och pensionärernas från 0 till 5 %, det sista det mest kontroversiella förslaget. Men denna grupp skulle fortsätta att vara de som bidrog minst, och istället skulle omfattningen av hälsovård och andra förmåner öka för dem.
En annan åtgärd var att avskaffa det övre taket för avgiften för socialförsäkringen om inkomsten var mer än 85 953 cordobas. Som det är nu bidrar inte de som tjänar mer än den summan proportionellt lika mycket till avgifterna. Med dessa förslag skulle alla betala utifrån sina totala inkomster. Detta är särskilt känsligt för företagarna. De har satt i system att få ut mer ur INSS genom att de ger sig själva och sina familjemedlemmar svindlande löner för att få stora förmåner och höga pensioner när de når pensionsåldern. Nu skulle de i princip behöva skatta på hela den höga lönen, istället för bara en mindre del av den.
Reaktionerna bland de som protesterade från början mot reformerna var som om det hade handlat om de typiska nyliberala reformerna som tillämpas i andra länder, och något som vi kategoriskt hade avvisat.
Protesterna initierades och fördes av studenter, framförallt från privata, religiösa universitet som har stöd från staten. Efter en tid fick protesterna en våldsam karaktär med avspärrningar på hvudmotorvägen och liknande aktioner. När polisen försökte återställa ordningen så attackerades den med hemmagjorda eldkastare, något som var vanligt i Nicaragua under befrielsekampen.
Det bör framhållas att de mest krigiska universiteten var jesuiternas Universidad Centroamericana (UCA) och Universidad Politécnica (UPOLI), som ägs av en protestantisk kyrka i USA.
Som en motreaktion mot det ökande våldet så mobiliserades Sandinisternas Ungdom, organiserade i de folkliga stadsdelarna och i statens institutioner. Det kom till flera våldsamma sammandrabbningar. Våldet eskalerade och, förvånande nog, så anslöt sig invånarna i de folkliga stadsdelarna.
Nästa nivå var protester på olika punkter i olika städer. De följdes av attacker och man satte eld på lokaler tillhörande sandinisterna och statliga institutioner. Hus där sandinister bodde attackerades och plundring av varuhus och butiker skedde, bland dem den där all medicin till försäkringstagarna förvarades. Det fanns de som samlade personer till dessa brottsliga handlingar i fattiga stadsdelar och uppmanade dem till plundring.
De statligt anställda mobiliserades för att försvara sina arbetsplatser och gick nattvakt. Detta gick utmärkt och visade modet hos de anställda på INSS, dit de inte släppte in någon av de våldsamma demonstranterna som var emot reformen.
Polisen agerade försiktigt, men det var omöjligt att undvika repression vid denna typ av aktioner och man kan inte tillåta att landet förstörs. När händelserna kulminerade så mobiliserades armén för att skydda institutionerna.
Som ett resultat av sammanstötningarna, framförallt mellan demonstranter för- och mot reformen, dog runt 25 personer. Bland dem finns poliser, en journalist från canal 6 (sandinist), flera ungdomar från Sandinisternas ungdom och studenter som deltog i protesterna. Som i andra liknande fall (se på Venezuela) använder sig högern av dessa döda för att skapa hat mot regeringen och polisen.
Ingen politisk, social eller företagsorganisation säger sig ha lett protesterna, även om de öppet stöddes av COSEP, några i den katolska kyrkans ledning och högerpartier (samma partier som nekade arbetarna deras rättigheter när de satt vid makten).
Trots den uppenbara bristen på ledning av protesterna så är det uppseendeväckande att det förekom en perfekt koordination, synkroniserade aktioner på många platser samtidigt, som om allt var förberett och klart för att aktiveras. Detta har delvis att göra med den militära kulturen i det nicaraguanska samhället, men utan tvivel fanns förberedelser. Dessa framstår som särskilt aggressiva, kanske för att vårt sandinistiska projekt fram tills nu kännetecknats av stabilitet, som nu håller på att återställas.
Vid sitt första framträdande annonserade president Daniel Ortega att samtalen mellan de tre parterna skulle återupptas för att se över reformerna. Vid sitt andra framträdande annonserade han att reformerna dras tillbaka för att skapa förhållanden som är mer fördelaktiga för dialog. Något som påbörjas idag med deltagande av regeringen, de anställda, privatföretagen och katolska kyrkan. Det sistnämnda krävdes av såväl företagarna som studenterna.
Det är ett viktigt faktum att Ortega vid sitt andra framträdande gjorde det i sällskap av företagare som representerar utländska investerare i Nicaragua. Det gav en signal om stabilitet till nationella och internationella ekonomiska aktörer.
Nu har våldet upphört och det förekommer bara mindre skärmytslingar utan större betydelse. De sandinistiska styrkorna är på offensiven. Folk har, oavsett politisk uppfattning, spontant organiserat sig för att stoppa plundringarna.
Resumenlatinoamericano 180424, ZonaFranK 180426
http://www.resumenlatinoamericano.org/wp-content/uploads/2018/04/FSLN-640×300-620×300.png
Kommentar från Latinamerikaexperten Dick Emanuelsson i Honduras
Centrum för protesterna var två religiösa universitet, som framgår av FSLN:s uttalande ovan. På UPOLI, det USA-ägda universitetet, befinner sig också den internationella pressen, med colombianskan Patricia Janiot, tidigare chef på spanska CNN i spetsen.
Aldrig kom hon och hennes kollegor till Honduras´ Nationella Autonoma Universitet, som kämpat och tagits över av sina 80 000 studenter vid flera tillfällen i protest mot arméns och specialstyrkornas förtryck. Militariserade poliser som undertryckt de folkliga protesterna i Honduras sedan statskuppen i juni 2009.
I Honduras har runt 40 personer mördats när de protesterat mot valfusket 26 november 2017. USA:s UD säger sig vara oroat över händelserna i Nicaragua. En talesperson deklarerade att USA ska intensifiera sina sanktioner mot Nicaragua. Samma UD som var det första att erkänna resultatet av valfusket i grannlandet Honduras.
Kommunikén från FSLN gör klart att protesterna från UPOLI och UCA stöddes av företagarna som vägrade att gå med på ett avtal med fackföreningar och regeringen som gynnade pensionärer och ökade det sociala skyddet. Företagarna ville stödja IMF och eliminera möjligheten att få pension över huvud taget. Var detta studenternas krav? Som övergick, helt enligt CIA:s instruktionsbok, från att kräva stopp för reformerna, till kravet på att Daniel Ortega och den valda regeringen ska avgå.
Dick Emanuelsson 180426
https://zonafrank.wordpress.com/2018/04/26/nicaragua-comunicado-del-frente-sandinista-poco-a-poco-se-aclara-la-pelicula-y-los-que-halan-los-hilos/
