Kuba är det land i världen som gått längst och på kortast tid, från ett konventionellt och industriellt jordbruk, till organisk odling. Detta har uppmärksammats, hyllats och dokumenterats av ett stort antal experter och observatörer inklusive landreformforskaren Peter Rosset och agroekologen Miguel Altieri, akademiska institutioner som Latin American Scientific Society of Agroecology (SOCLA), och NGO-er som Food First och Worldwatch Institute. Det har också varit ämnet för en dokumentär ”The Power of Community: How Cuba Survived Peak Oil” från 2006.
Landet befann sig i en kritisk situation i början på 1990-talet. I och med Sovjetblockets implodering upphörde tillförseln av insatsvaror till jordbruket över en natt, vilket skapade en unik kris. USA skärpte blockaden med nya lagar 1992 och 1996 och gjorde en svår situation än värre. Men den karibiska ön tog sig igenom krisen genom en rad framgångsrika omvandlingar av jordbruket i riktning mot agroekologisk produktion huvudsakligen baserad på små familjejordbruk.
I Colombia hade jag för några månader sedan nöjet att tillbringa tid med de kubanska professorerna Fernando Funes och Luis Vasquez, båda internationellt erkända forskare.
Funes säger att när Sovjets stöd upphörde så ”krävde den kritiska situationen en transformering av den agrara strukturen och ny teknologisk, ekonomisk, ekologisk och social dimension med syftet att uppnå livsmedelssäkerhet med nya metoder och strategier.”
Men innan man försöker applicera de kubanska erfarenheterna i andra länder är det nödvändigt att beakta landets unika och exceptionella omständigheter. Revolutionen 1959 och den följande jordreformen var en unik händelse i Latinamerikansk historia. Jordägarklassen besegrades och gick i exil. Landets rikedomar och jord omfördelades. Som ett resultat är tillgång på jord inget problem. Dessutom har alla tillgång till förstklassig gratis undervisning och hälsovård. Latinamerikas jordägareliter, med stöd av USAs dödsbringande upprorsbekämpning, har inte sparat några resurser, varken finansiella, ideologiska eller militära för att hindra en annan liknande revolution som den kubanska på Västra halvklotet.
Trots det kan många länder lära sig av Kubas erfarenheter. Ett nyckelelement för att lyckas med agroekologi och livsmedelsoberoende har varit statligt stöd. Den kubanska erfarenheten visar att en framgångsrik övergång till agroekologi kräver stor inblandning av den offentliga sektorn. Landets organiska revolution motsäger den vanliga bilden av byråkrati, brist på kreativitet och uppfinningsrikedom. Om den kubanska staten vore så rigid och ineffektiv som revolutionens kritiker påstår, så hade den inte vidtagit de rätta åtgärderna så snabbt och beslutsamt för att undvika en fatal livsmedelsbrist.
Bland de konkreta stegen som regeringen vidtog finns etableringen 276 centra för reproduktion av organismer (entomophages och entomopathogens) som är naturliga fiender till växtsjukdomar; skapandet av ett Nationellt Jordbruksprogram med 26 underprogram som spänner från odling av grönsaker, medicinalväxter, kryddor, spannmål, frukt och uppfödning av hönor, kaniner, får, getter, grisar, bin och fisk; ett program för att främja ekologiskt jordbruk genom småbondeföreningen ANAP.
Funes förklarar grunderna i denna ekologiska agrara revolution: ”Framstegen innefattade användning av biologiska bekämpningsmedel, biologisk gödning, kompost, kompostmask, biojord, dragdjur i stor skala och snabbt.” Här finns också polyodling, rotation, användning av kvävebindande grödor och ett urval ekologiska bekämpningsmedel mot sjukdomar och ogräs.
Till detta fogades användning av traditionell odling: ”En blandning av traditionella vanor i jordbruket och organisk gödning som introducerades av spanska immigranter för flera hundra år sedan tillsammans med ´bondförnuft´ bidrog utan tvekan till att jordbrukssektorn visade en snabb och övertygande återhämtning från krisen.”
Men att det inte räcker med att staten agerar visas i Venezuela, Bolivia och Ecuador där progressiva regeringar strävar efter livsmedelsoberoende och ekologiskt jordbruk och gjort det till officiell statlig politik. Dessa länders regeringar utfärdade direktiv till universitet och jordbruksinstitut men inget hände. Byråkrater, agronomer och experter som utbildats och formats enligt USA-modellen för den gröna revolutionen med industriell, mekaniserad och omfattande användning av kemikalier brydde sig helt enkelt inte om direktiven uppifrån utan fortsatte med vad de alltid gjort: att främja monokulturer och bekämpningsmedel samtidigt som man ignorerade de nya metoderna från ekologisk och gräsrotsmobilisering.
Därmed inte sagt att inget hände där. Anderna är ett av de viktigaste områdena för innovationer inom agroekologi och Venezuela är värd för Paulo Freire Latin American Institute of Agroecology (IALA). Men byråkratiskt motstånd från mellanskikten i administrationen har hindrat en riktig förändring. Det som dessa länder uppnått är bara en skugga av Kubas ekologiska revolution.
Kuba hindrade att byråkratin tog död på den agroekologiska revolutionen genom en kombination av decentralisering och deltagande. Statsjordbruken bröts upp i Basic Units of Cooperative Production (UBPC). Det har enligt Funes givit bönderna känslan av att äga jorden de brukar genom att de fått beslutanderätt över den. Det har medfört ökad produktivitet.
Ett av kännetecknen är utvecklingen av deltagandemetoder i forskning med horisontella processer med diskussion, utvärdering och anpassning till nya idéer och förslag. Mycket av metodiken kommer från Pualo Freires pedagogik. Enligt en nyutkommen bok, Revolución Agroecológica en Cuba av Peter Rosset et al, har ”agroekologi på lite mer än tio år åstadkommit vad den konventionella modellen aldrig klarat varken i Kuba eller någon annanstans: att producera mer med mindre (valuta, insatsvaror, investeringar).
Enligt ANAP:s ordförande Orlando Lugo-Fonte är den viktigaste framgångsfaktorn ”revolutionen, som gav oss och tillförsäkrade oss jord; som utbildade oss tekniskt och socialt; som gav oss värderingar för kollektivism, samarbete och solidaritet. Men framförallt, det gav män och kvinnor på landet värdighet och gjorde dem till ägare och ansvariga för mycket mer än sin lilla jordplätt. Det har gjort män och kvinnor medvetna om deras ansvar: att föda befolkningen och skydda miljön så att framtida generationer av kubaner också ska kunna äta och ha en ren och hälsosam miljö att leva i.”
MST, de jordlösas ledare i Brasilien, Joao Pedro Stedile säger att ”tack vare sin revolutionära historia har de kubanska jordbrukarna samlat på sig många erfarenheter. De har hållit folkets revolution levande och i 50 år har de stått emot aggression från imperialismen. Därför är jordbrukssektorn ideologiskt och vetenskapligt i stånd att hjälpa bönder i hela världen inför de utmaningar som kapitalet påtvingar oss.”
Samtidigt ska man inte romantisera Kubas verklighet. Agroekologin står inför allvarliga utmaningar och motsägelser. Regeringen tänker inte avskaffa konventionellt industriellt jordbruk och utvecklar GMO-grödor. Det är något som Funes och andra kubanska agroekologer motsätter sig. Några på toppnivå i Kommunistpartiet ser ekologisk odling som en tillfällig lösning som kan avskaffas när resurserna finns. Men Funes, Vasquez och många andra kubanska jordbrukare är övertygade om att ekologisk odling är framgångsmetoden i dag och också i morgon. Som Funes säger. ”Låt oss odla ekologiskt, inte av nödvändighet, utan för att det är den rätta vägen.”
Progreso Semanal (USA) Carmelo Ruiz Marrero, forskare och journalist Puerto Rico 130612 (nedkortad version)
Foto: Cubadebate, Alejandro Ramírez Anderson
Översättning: Zoltan Tiroler
