Vad är det Kuba röstar för? (del I)
De allmänna valen på Kuba har föregåtts av händelser och åtgärder som har plågat hela samhället, men som vi inte har gett efter för, trots förutsägelserna från vissa profeter inom den psykologiska krigföringen.
Kuba år 2023 kanske inte har det bästa läget för ett val. Man har pekat på en rad olika orsaker till vår situation i dag. De mest citerade är: den aldrig tidigare skådade skärpningen av USAs blockad; effekterna av covid-19-pandemin på landets ekonomiska aktivitet i allmänhet och på turismen i synnerhet; den globala ekonomiska krisen, som är en blandning av effekterna av pandemin plus prisökningar till följd av kriget i Europa; att det tog så lång tid att genomföra de ekonomiska reformer som godkändes på Kubas kommunistpartis 6:e kongress 2011 och en monetär omorganisering, som inte räknade med Delta-varianten av covid-19-viruset eller president Bidens lojalitet till Trumps Kubapolitik.
För att få en fullständig måste man gå längre tillbaka och titta på vad som hände i Kubas ekonomi innan de första synliga effekterna av dessa processer började märkas i början av 2020.
En tillbakablick
En detalj som inte ofta nämns är Kubas viktigaste ekonomiska och politiska allierade – Venezuela. Reaktionen från vissa är förutsägbar: ”Hur kan vi vara beroende av vad som händer i ett annat land, Kina, Venezuela eller Ryssland?”
Så här ligger det till: Kuba belägras av ett land som skulle kunna vara dess närmaste och mest naturliga marknad, som har en 30 gånger större befolkning, som använder hela sin enorma diplomatiska, mediala och ekonomiska makt för att täppa till varje andrum för Kubas inkomster eller transaktioner. Och varför kan inte ett land som inte har stora resurser i form av olja, som inte har särskilt bördiga marker, som är fattigt på vattenresurser och där intensiva orkaner är vanliga, försöka kompensera denna enorma asymmetri medelst ömsesidigt fördelaktiga förbindelser med andra länder som inte heller underkastar sig USAs herravälde?
Bortsett från geopolitiken, finns det något enda tropiskt land, oljeproducerande eller inte, som har uppnått någon nivå av utveckling utan utländska investeringar, utan asymmetriska handelsförbindelser med den utvecklade världen, eller utan en öppen ekonomi? Har detta uppnåtts utan förbindelser med USAs ekonomi och utan lån från enheter som Internationella valutafonden och Världsbanken, som kontrolleras av USA och är förbjudna för Kuba? Har något land gjort det med lagar som Helms-Burton och Torricelli emot sig? Det påminner alltför mycket om historien om boxaren som uppmanas att slåss rent efter att ha bundits till händer och fötter.
Hur USAs agerande mot Venezuela ses av dem som driver på som ett sätt att förhindra ekonomiska framsteg på Kuba framgår av den besatthet som sedan 2014 råder bland dessa aktörer. Till exempel USAs statliga radio- och tv-bolag Radio y Televisión Martí och den spanska dagstidningen El País med sina profetior som de försöker få att gå i uppfyllelse.
Jag citerar några texter, av många möjliga, i en snabb rundtur som exempel: ”Kubas ekonomi utan Venezuela” – El País, 21 februari 2014; ”Kuba kommer att uppleva en allvarlig kris om Venezuelas bistånd upphör” – El País, 9 december 2015; ”Kuba drabbas av ’venezuelansk chock’ på grund av långsamma reformer” – Radio/TV Martí, 27 juli 2016.
Det är också sant, men nämns inte så ofta, att efter Hugo Chávez död i mars 2013, startade Barack Obamas regering ett ekonomiskt krig mot Venezuela, där en av deras milstolpar var att landet 2015 förklarades vara ett ”ovanligt och extraordinärt hot mot USAs nationella säkerhet”.
Och, som El País förebådade, denna attack mot Venezuela kände vi av på Kuba.
I juni 2016 var den kubanska regeringen tvungen att vidta åtgärder för att hantera konsekvenserna av kraftigt minskade bränsleleveranser från Venezuela, som ön enligt bilaterala avtal betalade med hälsovårdstjänster.
I en analys från Kubas kommunistpartis centralkommitté, som 2016 utvärderade den politik som förts sedan 2011, erkände man bland annat ”fel i planeringen av processerna och kontrollen av dem”.
I april 2016 besökte Barack Obama Havanna. Hans kommunikationsstrategi hade två mål: att utplåna föreställningen om USA som kubanernas motståndare och att betona de interna hindren som orsak till vardagens svårigheter. Men han yttrade inte ett enda ord om USAs fortsatta blockad, och än mindre om hans administrations växande politiska, ekonomiska och militära aggressivitet mot det land som då hade det största utbytet med Kuba – nämligen Venezuela.
Den privata pressen, betald med pengar från USA som skapades på Kuba under Obamas andra mandatperiod, förutspådde att massiva strömavbrott åter skulle bli vanliga, en tvåsiffrig nedgång i bruttonationalprodukten och en återgång till den varubrist som kubanerna upplevde på 1990-talet, efter Sovjetunionens fall.
Men den svåra situation som förutspåddes av analytiker med koppling till George Soros Open Society Foundation och tidskrifter som betalades av Miami hade ännu inte uppstått; alltså måste aggressionen mot både Kuba och Venezuela skärpas ytterligare.
I mitten av 2017 började Donald Trumps regering att bombardera Kuba med ytterligare 243 åtgärder utöver blockaden, i genomsnitt en i veckan, men på Kuba rådde ännu inte den varubrist eller de strömavbrott som aviserats från Miami och Madrid.
I februari 2019, under en destabiliseringsoperation vid Colombias gräns mot Venezuela, twittrade den kubansk-amerikanske senatorn Marco Rubio, [drivande bakom alla dessa åtgärder mot Kuba], på ett rått, euforiskt och hotfullt sätt, till den kubanske presidenten: ”Vi ses snart”. Vi väntar fortfarande på honom i Havanna.
Kort därefter, i april samma år, klargjorde en högt uppsatt tjänsteman i Washington målet med påtryckningarna mot Venezuela, det som El País och Radio/TV Martí-medarbetare hade krävt sedan Obamas tid och som Trump fortfarande eftersträvade: ”Även om vi inte förväntar oss någon omedelbar politisk förändring på Kuba på grund av våra direkta sanktioner mot Venezuela och direkta och indirekta sanktioner mot Kuba, tror vi att åtminstone ett resultat kommer att bli förändringar i Kubas ekonomi. Detta på grund av det som Juan Guaidós administration gör när det gäller oljeexporten till Kuba, och vi hjälper interimspresident Guaidó att nå sitt mål att inte längre subventionera den kubanska regimen. Kuba måste anpassa sig till att förlora 30 procent eller mer av sin kraftigt subventionerade oljeimport, och det innebär att tillåta en mer marknadsbaserad ekonomi.”
Ett annat slag mot den kubanska ekonomin hade kort dessförinnan kommit från Brasilien, när Jair Bolsonaros regering i slutet av 2018 upphävde ett avtal enligt vilket 11 000 kubanska läkare arbetade i landet, vilket gav Kuba uppskattningsvis 400 miljoner dollar per år.
I juni 2019 hade man i Kuba ännu inte anpassat sig till Trump-regeringens avsikter. Miguel Díaz-Canels nya regering höjde pensioner och löner inom den statliga sektorn, och det trots att man nu drabbades av sanktionerna mot rederier som transporterade bränsle till Kuba, vilket orsakade problem i försörjningen till bensinstationer och transporter under andra halvåret. Men Kuba lyckades på kort tid lindra effekterna på kollektivtrafiken. Ett annat bevis på motståndskraft är att det skapades nya kollektiva taxitjänster i Havanna, och järnvägstrafiken. Och i slutet av året firade den kubanska huvudstaden sitt 500-årsjubileum med stora festligheter.
På grund av sanktionerna tvingades Kuba satsa en stor del av sin utländska valuta i inköp av det bränsle som landet brukade få från Venezuela. Inte heller detta fick den kubanska ekonomin att kollapsa.
Fem år efter den dubbla aggressionen med ”direkta sanktioner” (mot Kuba) och ”indirekta sanktioner” (via Venezuela), förblev det som Trumps tjänstemän sagt, och som hade tillkännagivits av El País och Radio/TV Martí, ouppfyllt – eller var kanske dessa profeter en del av det psykologiska kriget?
Iroel Sánchez, Granma 230312 /cv
(nedkortat, fortsättning följer)
