Läget i Kuba inför parlamentsvalet (2)

Kandidater till Nationalförsamlingen träffar väljare. Foto: Endrys Correa Vaillant

Vad är det Kuba röstar för? (del 2)

Inte förrän efter 243 åtgärder från Trump-administrationen, inklusive hinder för resor av USA-medborgare till Kuba, nya hinder för penningöverföringar och sanktioner av rederier som transporterar bränsle till Kuba, toppat med den falska utnämningen av Kuba som ett land som sponsrar terrorism – med allt vad det innebär för internationella finansiella transaktioner – skulle tillkännagivandena 2014 visa sig i enlighet med önskemålen i deras förutsägelser… sex år senare! (Se del 1 om valet)

I början av andra halvåret 2021, med Biden i Vita huset men med samma trumpistiska politik gentemot ön, kombinationen av en pandemitopp med Deltavarianten av covid-19, el- och vattenbrist, en redan mycket märkbar varubrist, samt effekterna av en monetär omorganisering som hade räknat med en pandemi  under kontroll och en förändring i USAs politik som inte inträffade, förde den 11 juli samma år den på sociala medier förgiftade irritationen ut på gatorna, vilket i många fall resulterade i vandalisering.

Samtidigt sköt USAs utrikesminister Antony Blinken upp sin utlovade ”översyn av Kubapolitiken”.

Tidigare, i november 2020, utnyttjade personer drillade i USA-regimens förändringsstrategi, effekten av en provokation maskerad som ett försvar av konstnärlig frihet.

Förklädda till försvarare av yttrandefriheten lyckades de blanda riktiga konstnärer som sökte dialog, med tränade provokatörer. I en manöver framför landets kulturministerium, precis innan Biden flyttade in i Vita huset, fick dessa de värsta extremisterna i Miami att kräva ett militärt ingripande i Kuba och göra president Biden, som skulle tillträda i januari 2021, till deras snällaste och mest fogliga tjänare, tvärtemot hans kampanjlöften.

Demokratiska partiets totala nederlag i södra Florida nyligen har visat hur fel det var att försöka konkurrera med den politiska ultrahögern, som kontrollerar denna delstat, om vem som är hårdast mot Kuba; men man kan ännu inte säga att USAs utrikespolitiska beslutsfattare övervunnit det som [den högerextreme senatorn och Kubafienden] Marco Rubio öppet kallar ”rädslan för den kubanska exilen”.

Endast det ständigt ökande antalet kubanska migranter som anländer till USAs gränser, pådrivna av den ekonomiska krisen på Kuba, fick Washington att återuppta samtalen med Kubas regering och åter öppna konsulatet på sin ambassad i Havanna, samtidigt som mer än 90 procent av Trumps sanktioner bibehölls.

Att upprepade gånger gå till val – sex gånger på sex år – i den svåra situation som Kuba genomgått och fortfarande genomgår, är en modig handling som visar på en djup tilltro till folkets medvetenhet. Vardagslivet har drabbats hårt av varubristen, på både mediciner och livsmedel, svåra nedskärningar i kollektivtrafiken och återkommande strömavbrott.

De flesta kubaner är nog tillräckligt politiskt medvetna för att förstå att vi är utsatta för ett brutalt ekonomiskt krig och en mediekampanj för att föra oss tillbaka till den proimperialistiska och beroende kapitalismens fålla vi befann oss i före 1959.

Den liberala demokrati man vill sälja oss är avsedd att säkra det kapitalistiska systemet. När så ett alternativ som skulle kunna utgöra ett hot mot oligarkins intressen trots allt kommer i regeringsställning, just på grund av systemets urholkning och den därav följande folkliga mobiliseringen, finns de andra makterna där för att slå till med rättsliga, mediala, parlamentariska och till och med militära åtgärder för att försvara det som de anser vara den naturliga ordningen.

Man försöker med allt: mord på en kandidat, ogrundat fängslande av en annan, militär intervention eller hot från bankerna, om man inte lyckas hindra vänstern från att regera och föra den vänsterpolitik som den utlovat.

För kapitalet är demokrati endast val där pengar och medier, som alltid är beroende av annonsörer och aktieägare, spelar en avgörande roll. Dessa val äger rum mitt i enorma ekonomiska, utbildningsmässiga, kulturella och kommunikativa ojämlikheter, där företrädare för de ekonomiska eliterna, som är organiserade i politiska partier, löser sina meningsskiljaktigheter i ett stort mediespektakel för att först erhålla finansiering och sedan röster.

De som motsätter sig vår demokrati döljer det faktum att på Kuba är det medborgarna, organiserade i grannskapsförsamlingar, som utan inblandning av pengar eller politiska partier nominerar kandidater. Upp till åtta av dessa i varje distrikt går sedan vidare och i hemliga val utser medborgarna en delegat till kommunfullmäktige, som är det högsta lokala maktorganet. Varför vinner inte kontrarevolutionens och den liberala demokratins kandidater där? Varför är de inte i majoritet, eller åtminstone en liten minoritet, i kommunförsamlingen, som väljs direkt av folket? Har vi eller har vi inte sett hur våra massorganisationer på alla nivåer föreslår kandidater, som folket återigen måste rösta på i direkta och hemliga val för att utgöra Nationalförsamlingen?

Det är ett system som kan förbättras, men det är ett system för ett land utan analfabetism, med nioårig obligatorisk skola, där hälsovård och utbildning är garanterade – och där medborgarna inte behöver betala politiker med sina röster för att få tillgång till dessa tjänster, som fallet var före 1959 och fortfarande är i många länder.

Kubas valsystem ligger närmare det demokratiska ideal som förespråkas men inte praktiseras av dem som attackerar Kuba.

Utöver valen har det kubanska samhället många andra former av demokratiskt deltagande som bättre än i kapitalistiska länder försvarar arbetarnas, studenternas och samhällsinvånarnas rättigheter.

Detta deltagande, som visserligen kan vara behäftat med avvikelser, har inget att göra med de deformationer som orsakas av de ekonomiska intressen som korrumperar och dominerar politiken i de flesta kapitalistiska länder.

Andra kommer att i valet den 26 mars följa uppmaningen från hatarna, Marco Rubio och hans gelikar, och på så sätt, medvetet eller omedvetet, underlätta arbetet för dem som införde de 243 nya sanktionerna mot oss. Det är deras rätt och ingen kommer att besvära dem för att de utövar den rätten. Även om den ensidiga press som attackerar oss inte kommer att påpeka det, så kommer dessa medborgare, som inte röstar eller röstar blankt, att vara en rungande dementi till dem som hävdar att förtryck och social kontroll på Kuba tvingar människor att uppträda på ett eller annat sätt och att lyda uppmaningar som den att gå och rösta.

Men för oss som vill ha ett suveränt Kuba, ett Kuba som mot alla odds fortsätter att kämpa för social rättvisa, är det dags att höja oss över alla tvivel, misstag och brister och sända ett budskap om styrka, enighet och framtid.

Det värsta misstag man kan begå är att göra det fienden vill. Att rösta och rösta enhetligt är det energiska svaret för att rädda fosterlandet från dem som drömmer om att här – genom blodsutgjutelse – införa politiker i maffians och lobbyisters tjänst, likt dem som kontrollerar Miami och kontrollerade Kuba fram till 1959. För Kuba och mot detta kommer vi att rösta den 26:e.

Iroel Sánchez, Granma 230313 /cv (redigerat och nedkortat)

¿Por qué votamos?