Lögner om presidentvalet i Venezuela

Om de mördande sanktionerna och den öppna inblandningen i Venezuela för att störta landets regering sägs inget i media. Foto: Alba Ciudad, teleSUR

Lögner och sanningar om presidentvalet i Venezuela

Medierna och politikerna ljuger ständigt om Venezuela. När nästa venezuelanska presidentval närmar sig i slutet av juli har det förekommit en uppsjö av ogrundade anklagelser om bedrägeri, utan några som helst bevis. Steve Ellner, professor emeritus vid University of Oriente, Venezuela, kommenterar medias spärreld mot Venezuela: ”Sin vana trogen har bolagsmedierna helt utelämnat viktiga frågor i sin rapportering om Venezuelas kommande val … Den största överträdaren av demokratins själva väsen är inte Maduro, utan USA. Washington kommer att straffa venezuelanerna om de inte väljer den kandidat som USA öppet stöder.”

Men precis som varje gång Venezuela har haft val sedan Hugo Chávez valdes 1999, har medierna avsiktligt förvrängt situationen för att gynna Washingtons kandidat. Man kan döma en sak efter dess fiender, och en mängd globala högerextremister har ställt upp för att förringa det utmärkta valsystemet i Venezuela. Den kanske mest graverande lögnen på senare tid är att venezuelanerna ”äntligen” kommer att kunna rösta – utan att ta hänsyn till att det kommande valet kommer att vara det 25:e valet under 24 år av bolivarianskt styre. Venezuelanerna älskar att rösta, och valdeltagandet har alltid varit betydande.

Så den 28 juli 2024 kommer det att hållas presidentval i Venezuela. Alla president-, kommunal- och regionalval i landet genomförs med ett sömlöst, transparent och rättvist valsystem som USA:s före detta president Jimmy Carter uttalade sig om: ”Faktum är att av de 92 val som vi har övervakat skulle jag säga att valprocessen i Venezuela är den bästa i världen.” Carter Group är en av de internationella observatörerna för det kommande valet, tillsammans med FN:s valobservatörer och hundratals andra oberoende internationella observatörer.

Ansvaret för valen ligger hos det nationella valrådet, en oberoende statlig myndighet. De har fem viktiga garantier för sanningsenlighet, rättvisa och transparens:

+ Helt automatiserad elektronisk röstning, med maskiner som inte kan nås av någon utomstående dator; och Pappersvalkontroll av elektroniska röster

+ Pappersverifiering av den elektroniska rösten: 2004 blev Venezuela den första nationen att lägga till ett pappersspår till det elektroniska röstningssystemet

+ Väljar-ID med väljarens fingeravtryck för att verifiera väljarens identitet

+ Oberoende granskningar av programvaran och maskinerna före omröstningen, under omröstningen och efter att resultaten har presenterats

+ Hundratals internationella observatörer har varit närvarande vid alla val

Den venezuelanska extremhögern har neurotiskt och irrationellt skrikit om valfusk varje gång de förlorat. I rättvisans namn ska dock sägas att denna ”strategi” helt enkelt var att lyda order från Washington, eftersom Washington är den extrema oppositionens verkliga hemvist. De har dock accepterat resultaten i val där deras medlemmar har vunnit platser som borgmästare, guvernörer eller suppleanter i nationalförsamlingen (2015), och de vann till och med en folkomröstning (2007). Valmyndigheten, förordningarna, lagarna och processerna har varit desamma, oavsett om  oppositionen vunnit eller förlorat.

För närvarande är nio av de tio kandidater som kandiderar till presidentposten ledare för oppositionspartier. Nicolás Maduro, som representerar Chavismo-styrkorna, ställer upp för omval och opinionsundersökningarna visar att han har ett stort övertag (55,6%) över alla andra kandidater.

Den extremistiska delen av oppositionen leds av en välkänd agent för Washington, Maria Corina Machado, som är ättling till överklassfamiljer i den rika, privilegierade eliten. År 2014 befanns hon skyldig till tjänstefel av det venezuelanska rättsväsendet och diskvalificerades från att kandidera till offentliga ämbeten. Hennes diskvalificering bekräftades nyligen av Högsta domstolen. Machado har varit en konsekvent anhängare av de ekonomiska sanktionerna mot Venezuela och har upprepade gånger uppmanat USA att ingripa militärt mot hennes eget land för att avsätta president Maduro. Förvånansvärt nog har hon till och med skrivit till Israels ledare Netanyahu och bett honom att ingripa militärt i Venezuela för att störta Maduro. Att säga att hon är en av de mest föraktade personerna i venezuelansk politik är en underdrift. 72% av venezuelanerna anser att hon, och alla de oppositionsledare som har bett om ett militärt ingripande från USA:s sida, bör åtalas.

Trots att Machado inte kan vara kandidat driver hon kampanjen för en Edmundo González, som är en stand-in för henne, och hon kampanjar som om hon vore kandidaten. Machado och hennes gelikar förespråkade i det senaste presidentvalet (2018) att människor skulle avstå från att rösta och stödde helhjärtat de våldsamma gatustriderna 2014 och 2017 som orsakade många dödsfall, skador och egendomsskador. En ung man brändes levande eftersom de ansåg att hans mörka hudfärg var ett bevis på att han var chavist. Många gatuhundar brändes också levande för skojs skull, och tusentals träd i Caracas förstördes. Venezuela hade aldrig i hela sitt moderna politiska liv bevittnat något liknande. González å sin sida rekryterades av CIA och deltog, som anställd på Venezuelas ambassad i El Salvador, i finansieringen och logistiken för de dödspatruller som plågade landet under 1980-talet. Både Machado och González har blodiga händer.

Risken för våld i Venezuela förvärras ytterligare av att två kandidater, Edmundo González och Enrique Márquez, en annan kandidat från yttersta högern, vägrat underteckna en deklaration som begärts av valmyndigheten, där de lovar att respektera valresultatet och avstå från allt våld i dess efterdyningar. Scenen är satt. Denna vägran att acceptera resultatet av den demokratiska process genom vilken presidenten väljs är ett förebud om social oro som är typisk för högerextremister. President Maduro har offentligt fördömt högerextremisternas planer på att skapa social oro efter valet, men han har också varnat: ”Fascister, vi kommer inte att tillåta detta, i Venezuela kommer freden att triumfera, före, under och efter den 28 juli.”

I veckan kom den fantastiska nyheten att Julian Assange befriades från det fängelse han suttit i för att han vågade avslöja de lögner som världen matades med om krigen i Irak och Afghanistan. Han berättade om den tortyr som fångar ofta utsattes för och om USA:s och dess allierades urskillningslösa dödande av civila. För att ha agerat som en professionell, principfast journalist utsattes han för ett extraordinärt individuellt straff: fängslad i en cell på 2×3 meter, isolerad 23 timmar om dygnet, i mer än 5 år, efter 9 års fångenskap på Ecuadors ambassad i London.

Venezuelas folk har stått emot kollektiv bestraffning. Precis som Assange har de också straffats, men under tjugofyra år har sanningen om att deras regering är demokratisk på ett illvilligt sätt framställts som auktoritär runt om i världen.  Venezuela har inte haft någon förkämpe som Assange som kan ta sig an världsmedierna och det krigiska imperiet i norr.  Däremot har landet miljontals venezuelaner som har riskerat sina liv, sitt uppehälle, sin fred och sitt välstånd för att rösta på och stödja den regering de föredrar och deras socialistiska och demokratiska livsstil. Det finns tusentals kommunala råd och kommuner och andra gräsrotsorganisationer som blomstrar i hela landet, som deltar i det politiska livet och som är vittnen till Venezuelas deltagardemokrati som upphäver auktoritära tendenser.

Venezuelanerna har tvingats utstå försök till statskupper, gatuvåld som dödat, lemlästat och förstört egendom, sabotage av el- och vattensystem, invasion av legosoldater, planer på att engagera kriminella fångar i politiska oroligheter och upplopp, anlagda bränder i oljeinstallationer, mordförsök på presidenten, mord på ledare på landsbygden och politiska ledare och till och med en fem dagar lång cyberattack som lämnade landet helt utan elektricitet. Vissa har varit tvungna att gå till vallokalerna och ducka för kulor från högerextrema ligister som ville hindra dem.  Dessutom har de tvingats utstå den avsiktliga, obevekliga, internationella smutskastningen av deras land och livsstil i en ström av långsökta lögner som matats av mainstream-media, som har spridit dessa falska påståenden med fullständigt förakt för grundläggande journalistiska principer om verifiering och balans.

Följden av denna förföljelse har varit de olagliga, ensidiga sanktioner som USA har infört mot Venezuela, samtliga 930 sanktioner. Det uppskattas att de har orsakat landet en förlust i BNP på 232 miljarder dollar. Endast Ryssland [och Kuba] har utsatts för fler sanktioner än Venezuela. Sanktionerna har fördömts av två FN-rapportörer för mänskliga rättigheter som orättvisa, olagliga och utgörande kollektiv bestraffning. På grund av de olagliga sanktionerna har Venezuela hindrats från att producera och sälja sin olja, och från att handla på internationella marknader, inklusive livsmedel och mediciner. Det uppskattas att mer än 100.000 venezuelaner har dött på grund av dessa sanktioner. Machado och González hävdar båda på att sanktionerna inte har skadat Venezuela, och ignorerar alla bevis på motsatsen.

För att dölja sina blodiga spår och sin lögnaktighet talar USA, EU och Kanada om att ”skydda den venezolanska demokratin” och kräver ”rena” val. Och de som fängslade den oskyldige Assange och som driver hemliga fängelser som Guantanamo och Abu Ghraib, vågar kräva av Venezuelas rättsliga myndigheter att människor som fängslats, inte för sina idéer utan för att de dömts för faktiska brott som mord och försök att döda presidenten och störta regeringen, ska friges. När det gäller den kanadensiska regeringen, som gång på gång upprepar ett mantra om att försvara ”rättsstatsprincipen”, är hyckleriet skriande. Kanada är landet som skapade och ledde Limagruppen, en sammanslutning av högerextrema regeringar med tvivelaktig legitimitet, med det uttryckliga målet att åstadkomma ”regimskifte” i Venezuela. När Limagruppen kollapsade under trycket av den politiska korruptionen i just dessa regeringar sades knappt ett ord om det i de kanadensiska medierna.

All denna förföljelse av Venezuela syftar till att lägga beslag på landets enorma oljereserver, för att inte tala om dess guld och andra åtråvärda naturresurser. Landet har redan blivit bestulet på miljarder av sina utländska tillgångar, inklusive bankkonton, sitt enorma USA-baserade oljebolag CITGO (värderat till 13 miljarder dollar) och centralbankens guldreserver i Bank of England (31 ton guld). Till råga på allt överlämnades huvuddelen av de venezuelanska tillgångarna till den falska ”regering” som USA trollade fram i form av Juan Guaido, som tillsammans med sin kabal av internationella brottslingar anstiftade och hjälpte till att plundra Venezuela och har använt dessa tillgångar för att finansiera den extrema oppositionen och för sin egen personliga vinning och sitt utsvävande liv.

Vad USA vill är att fullständigt kontrollera Venezuelas oljereserver, som är de största i världen. Dessutom är det oacceptabelt för denna kapitalismens nordliga mastodont att en så liten nation, i vad de nedlåtande betraktar som sin egen ”bakgård”, vågar trotsa dem genom att hävda sin suveränitet och välja socialism som regeringssystem.

Venezuelas folk kommer den 28 juli att besluta om de vill ha en regering bestående av människor som förnekar vad de har lidit, deras döda och lemlästade, som såg sina barn och gamla föräldrar gå hungriga, som var ansvariga för att tusentals medicinska behandlingar ställdes in och som uppmanade till att covidvacciner inte skulle säljas till Venezuela och som allierade sig med band av vanliga brottslingar och narkotikaband för att skapa kaos på gatorna i deras städer.

Eller så kanske de vill rösta på Nicolás Maduro, som med ett utomordentligt kompetent regeringsteam, i samarbete med tusentals gräsrotsorganisationer, har väckt liv i den venezuelanska ekonomin i en sådan utsträckning att inflationen är den lägsta på många decennier. Trots blockaden och sanktioner har hans ekonomiska politik uppnått en ekonomisk tillväxttakt som saknar motstycke i regionen (7% BNP-tillväxt i år), har uppnått livsmedelssäkerhet genom att göra landet självförsörjande på livsmedel. Hans regering har byggt 5 miljoner allmännyttiga bostäder under de senaste 7 åren. Det mest häpnadsväckande är att Maduros regering, trots att den nekats västerländska vacciner, skyddade sitt folk från en covid-19-pandemi i en sådan utsträckning att Venezuela hade ett av de lägsta dödstalen på kontinenten. Framför allt har Nicolás Maduro fört fred och säkerhet till Venezuela.

María Páez Victor, Orinoco Tribune 240703, med källhänvisningar i originalet (ZT)

Lies and Damned Lies About Venezuela’s Presidential Elections