Är Biden en Trumkopia?

Veckotidskriften Newsweek i USA sällar sig till de liberala röster som ifrågasätter Bidens Kubapolitik

Mitt i den pågående uppståndelsen över president Joe Bidens hantering av migrantkrisen vid USAs södra gräns meddelade hans administration nyligen att man åter öppnat visum- och konsulära tjänster på USAs ambassad i Havanna. Migrationstjänstemännen rapporteras vara överhopade med kubanska flyktingar som hoppas ta sig in i USA, och den samstämmiga övertygelsen är att landets ”korrupta” kommunistiska regim är den drivande kraften bakom tillströmningen.

Under julhelgen var ledande människorättsexperter upptagna med att slå vad om den kubanska regeringens nära förestående fall. En skenande inflation, livsmedelsbrist och en krisande infrastruktur har gjort att den hårt ansatta ekonomin ringt i dödsklockan för ytterligare finansiering av investeringar och resurser. Det är föga förvånande att den politiska diskussionen om Kuba inte nämner att ön i årtionden varit fjättrad av en förtryckande handelsblockad från USA. Biden må ha öppnat ambassaden på nytt, vilket signalerar en förändring i USAs urgamla imperialistiska hållning, men landets roll i Kubas förvärrade kriser är oförsonlig.

Diplomater världen över drog en lättnadens suck när Biden svors in. Som tidigare vicepresident under Barack Obama hade han den önskvärda meritlistan för att mildra den fientlighet som blottats i Donald Trumps krigiska utrikespolitiska interventioner, vare sig det gäller Nordkorea eller Iran. Men efterträdaren till den splittrande MAGA-eran, som hyllar progressivt inspirerad politik för att lindra de problem som upplevs på hemmaplan, väljer att vara fortsatt skeptisk när det gäller Kuba. Det är som om den tidigare lättnaden i spänningarna mellan Obama och Raúl Castro, som känns som århundraden sedan i USA-politiken, nu lämnats åt historieböckerna.

Obama medförde nya kommunikationskanaler färre reserestriktioner, att Kuba avklassificerades som terroristnation och att ambassader i respektive länder därefter åter öppnades. Detta omintetgjordes senare av Trumpismens motsägelsefulla natur, som stärkte den blockad som kastar sin skugga över Kubas alltmer förfallna ekonomi.

I vanlig ordning införde Trump hårdare åtgärder genom att begränsa handel och ekonomiskt stöd till Kuba. 2017 drog han tillbaka Obama-erans policy som tillät resor till ön, förbjöd handel med företag som hade kopplingar till landet och tog hem större delen av ambassadpersonalen på grund av rädslan kring det mystiska Havannasyndromet. Senare hanterade Kuba ett stort antal covid-19-fall som blev katastrofalt på grund av restriktionerna och landets pariastatus på världsscenen. Sammantaget var Trumps manövrer för att frysa ute Kuba delvis en irrationell rädsla för kommunism och motstånd mot högerextremistisk populism.

Så varför följer Biden i Trumps fotspår när det gäller förbindelserna med Kuba? Svaret är enkelt. USAs skändliga exceptionalism används för att ta ett strypgrepp på dem som äventyrar den nyliberala ortodoxin. Kuba må vara under kommunistiskt styre, men kärnan i befrielsen ligger i dess vägran att böja sig för USAs värderingar. Biden lovade under valkampanjen att lindra sanktionerna från Trump-eran, men har hittills bara lättat på flygningarna till och från ön. Det råder ingen tvekan om att en autokratisk stat bara 90 sjömil från Floridas kust är det som får Bidens oro att blossa upp, eftersom hans rykte som liberal internationalist är det som är allestädes närvarande i Vita huset.

Förbittring kan också vara en viktig motivationsfaktor, särskilt när USA som 1800-talets supermakt tvingade bort det spanska imperiet i en brådskande konflikt, vilket ledde till att Kuba blev ett USA-protektorat. Den förre presidenten William McKinley undertecknade 1903 Platt-tillägget, som tvingade Kuba att överge sina militära och ekonomiska ambitioner mot att USA-trupperna avlägsnades, vilket gav Kuba den informella titeln ockuperat territorium. Tillägget var ett tydligt exempel på USAs oproportionerliga makt över en liten önation. När den kapitalistiska Fulgencio Batista-diktaturen kollapsade många år senare kränktes USAs kapitalstarka intressen i kubansk infrastruktur och sockerproduktion av Castros revolutionärer.

Att hämnas för händelserna 1959 är det som ligger bakom förtalet av Kuba som en tyrannisk och despotisk ö – trots att Kubas covid-vaccinering är ett föredöme i hela världen, att landets läs- och skrivkunnighet ligger över sina nyliberala motsvarigheter och att de senaste protesterna mot regeringen överdrivits av dem som vill att landet ska gå under.

Bidens progressiva referenser och ansträngningar att lösa utländska konflikter undergrävs av att han fortsätter Trumps katastrof. Sammanlagt 185 länder röstade i november för en FN-stödd resolution om att häva blockaden mot Kuba, med USA och Israel som de enda två staterna som röstade emot. Biden fortsätter att hålla kommunismen ansvarig men utelämnar förbittringen över historiska maktkamper och Kubas framgångsrika försök att hålla sin ö oberoende från imperialistiskt styre.

Om kommunismen nu är så dålig borde Biden lätta på sanktionerna och låta det kubanska folket ta reda på det själva.

Liam Barrett, Newsweek 230120
/cv

Why Is Biden Pursuing a Trump-Lite Approach With Cuba?

Liam Barrett är frilansskribent inom politik och kultur i London. Twitter @LiamMBarrett.