Nicaragua: försoning innebär inte att glömma
Hybridkrigstaktik, inklusive informationskrigföring och att blanda in människorättsgrupper, gör det svårt att skilja de goda från de onda i det USA-stödda kuppförsöket i Nicaragua 2018. Men det är viktigt att notera de avslöjande tecknen på klassförtryck och terroristtaktik för att förstå sanningen om de 222 personer som nyligen släpptes till USA efter att ha dömts för förräderi i Nicaragua för brutala våldshandlingar mot sitt folk. De hade fått amnesti 2019, men bröt mot dess villkor genom att delta i en ny kupplan 2020 och 2021. Genom att släppa de 222 till USA benådade Nicaraguas myndigheter dem i praktiken en andra gång, för att åstadkomma ytterligare försoning i samhället. Men för det historiska minnets skull och för att undvika upprepning är det viktigt att minnas deras brott.
Jag såg nyligen filmen ”Argentina, 1985”, en stark kandidat till årets Oscar för bästa internationella långfilm. Den berättar om ett modigt team av åklagare som söker rättvisa för sina landsmäns räkning för de brott som begicks av Videlas militärdiktatur, som införde ett skräckvälde i Argentina 1976–1983. Tittarna ser hur en befolkning som skrämdes till tystnad om de grymheter den bevittnade, lockas ut ur skuggorna för att vittna mot förövarna i en öppen domstol. Ungdomar blev modiga nog att kalla sina fiender för vad de var: fascister. ”Facho” sa de till dem som var medskyldiga till den tidens fasor. I reklamen för filmen talas det om hur fascismen fortsätter att vara ett hot idag. Jag håller verkligen med.
När jag såg och hyllade filmens slutliga seger för det goda över det onda kunde jag inte låta bli att beklaga hur mycket gränserna mellan gott och ont har suddats ut sedan dess. På 1980-talet var det lättare att avgöra vilka som var de goda och vilka som var de onda. Reaganadministrationen var USA-imperiets fula ansikte. Människorättsgrupper, medlemmar av USAs kongress och europeiska regeringar talade ibland till försvar för imperiets offer innan allt var över. Och ingen var förvirrad över vem som stod till vänster och vem som stod till höger.
I början av 1980-talet blev man mer skeptisk till de officiella berättelserna efter att Church-kommittén avslöjat CIAs spionage mot USA-medborgare, infiltration av politiska rörelser och plantering av historier i medierna. Sedan bytte Reaganadministrationen taktik genom att inrätta National Endowment for Democracy (NED) för att sköta psykologiska operationer åt CIA, men med mindre insyn. Nu finansierar NED lokala medier för att förmedla USAs version av händelserna till internationella medier. Och som vi har sett sedan förföljelsen av Julian Assange och i rapporteringen om kriget i Ukraina är reportrarna mer respektfulla än någonsin för den officiella berättelsen. Sociala medier suddar ut verkligheten ännu mer, eftersom troll, botar och falska nyhetsbilder kan övertyga en befolkning om att uppåt är nedåt och nedåt är uppåt. Och förrädare av ett lands folkliga revolution kan använda NEDs imageskapare för att framställa sig själva som ”de sanna revolutionärerna”, medan de själva terroriserar befolkningen, vilket de gjorde mot Nicaraguas folk från april till juli 2018.
Nicaraguas folk betalar fortfarande för konsekvenserna av fem år sedan, då protesterna mot en blygsam pensionsreform användes för att inleda ett våldsamt kuppförsök, samtidigt som människor lockades ut på gatorna med bedrägliga bilder i sina mobiler. Våldsamma demonstranter anklagade polisen för förtryck medan de själva brände ner servicekontor för den fattiga majoriteten som gynnas av regeringens sociala program. Farliga vägspärrar upprättades runt om i landet där betalda ”fredliga demonstranter” inte bara utövade utpressning mot befolkningen, utan våldtog, torterade och dödade, till och med brände vissa levande, och sökte särskilt upp dem som hade någon koppling till den sandinistiska rörelsen – studentledare, journalister, till och med kommunala tjänstemän – och lade ut hemska bilder av sina offer på sociala medier för att ytterligare terrorisera befolkningen.
Jag var en av många som naivt hoppades att Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter skulle genomföra en undersökning för att klargöra vad som hände. Men när kommissionen anlände var det enda bevismaterial som den tog emot från uppenbart partiska oppositionella medier, som vägrade att höra dem vars vittnesmål inte stämde överens med den förutbestämda slutsatsen. Kommissionen underlät att svara på klagomål om sin rapport som manipulerade fakta i ett specifikt fall för att lägga skulden på fel ställe. Amnesty International bekräftade också sin plats i det industriella komplexet för mänskliga rättigheter som tjänar USAs geopolitiska intressen och svarade inte på denna väldokumenterade vederläggning av sin rapport.
Medan det bland arbetarklassen i Nicaragua knappast råder några tvivel om vem som var ansvarig för alla skador på landet 2018, och vem som försökte göra detsamma 2021, råder det tyvärr stor förvirring utanför landet. De utomlands som bryr sig om Nicaraguas folk skulle göra klokt i att besöka landet. De skulle finna en befolkning som lever i säkerhet, med tryggad livsmedelsförsörjning och som åtnjuter allt fler förmåner inom utbildning, hälsa, boende och rekreation. Och om besökarna frågar om händelserna 2018 får de veta att precis som under Contra-kriget på 1980-talet är den fysiska infrastruktur som gör dessa framsteg möjliga just det som det våldsamma kuppförsöket riktade in sig på – vårdmottagningar, ambulanser, lokala myndigheter och offentliga universitet. Medan varenda dator vid Nicaraguas nationella autonoma universitet (UNAN) förstördes och dess barndaghem brändes ner under en våldsam veckolång ockupation av dess campus i Managua, lämnades de privata universiteten intakta medan undervisningen fortsatte på nätet. Ingen av borgarklassens söner eller döttrar skadades eller dödades, inte heller några framstående oppositionsaktivister.
Utanför Nicaragua bombarderas vi med berättelser om ”politiska fångar”, ”sanna revolutionärer” och en ”diktatur”. Detta ignorerar inte bara det faktum att vanliga arbetande människor – inte de rika familjerna i Nicaraguas historia – styr och skyddar sin regering och sin revolution, utan också det faktum att de ”hjältar” som paraderar i USAs media övergav sin revolution för länge sedan. Eftersom de saknade något betydande politiskt stöd från lokalbefolkningen tog de emot pengar från USAs regering för att sprida desinformation och till och med samordna våld. Alla påståenden om att de är ”progressiva” motbevisas om man tittar på det högerextrema sällskap de håller, det faktum att de omedelbart hejade på den rasistiska kuppen mot Evo Morales i Bolivia, och denna bild som de publicerade för att fira Fidel Castros och Hugo Chávez död:
Framgångsrika högerkupper hör inte bara till det förflutna, som nyligen bevittnats i Honduras, Bolivia och nu Peru. I alla dessa fall släpptes våldsam rasism lös mot den fattiga majoriteten. I Venezuela, Nicaragua och Bolivia valdes anhängare av en progressiv regering ut för offentlig förnedring genom att kläs av och målas, vilket framgår av fotot nedan och videon i slutet [se originalartikeln] – en taktik som onekligen påminner om fascism. Som tur var lyckades inte kuppförsöket 2018 i Nicaragua (inte heller guarimbas i Venezuela). Men den avsiktliga störtskuren av desinformation kan lura tillfälliga observatörer att tro att arbetarklassens regering var ansvarig för våldet. Om vi ser till vem som gynnades av våldet och störningarna (NED och de på dess lönelista) och vem som led av dem (den nicaraguanska majoriteten och deras regering och blomstrande ekonomi), får vi viktiga ledtrådar om vem som var ansvarig. Människor i länder som håller på att återuppbygga sina demokratier bör notera detta. Precis som den argentinska diktaturens taktik exporterades till Centralamerika på 1980-talet kommer hybridkrigstaktik som tillämpas i ett land säkert att tillämpas i ett annat.
Precis som det argentinska folket 1985 fick det nicaraguanska folket en katharsis 2018 när de insåg att de inte var ensamma om att möta det fascistiska hotet. Så som Yorlis Gabriela Luna på ett gripande sätt beskriver i prologen till Live from Nicaragua: Uprising or Coup, återfick folket sin styrka när de gick samman med sina grannar för att riva ner ”dödens vägspärrar”. Den här videon ger en glimt av vad de tyckte om ”studentprotesterna”. De 222 fångar som nyligen släpptes gynnades av en amnesti 2019 och en frigivning 2023 – i praktiken släpptes de två gånger för upprepade brott. Men vi får inte glömma vad de gjorde. Det här faktabladet hjälper oss att minnas.
Som Malcolm X sa: ”Om du inte är försiktig kommer tidningarna att få dig att hata de människor som förtrycks och älska de som utövar förtrycket” … eller älska fachos. Kolla in denna video av Paul Baker för ytterligare bevis på den grymhet som iscensattes av dem som nyligen återvänt till USA.
Jill Clark-Gollub, Counterpunch 230303 /cv
Jill Clark-Gollub organiserar studieresor till Nicaragua och har publicerat sig i bland annat COHA, Popular Resistance och afgj.org.
Reconciliation Does Not Mean Forgetting in Nicaragua
Den deporterade gruppen togs förstås emot på högsta nivå i USA. Utrikesminister Blinken var i spetsen för det varma mottagandet för sina agenter.
