Olympiska Flyktinglaget får inte manipuleras

En så ädel tanke som Olympiska Flyktinglaget får inte manipuleras

Som så mycket annat så manipuleras Olympiska Flyktinglaget i politiska syften. Medan exempelvis inga palestinier är med, inkluderas två kubaner som lämnat Kuba och flyttat utomlands. En kanotist och en tyngdlyftare. Flyktingar? Knappast. De har varken varit utsatta för krig eller politisk förföljelse. De faktorer som Flyktinglaget bygger på. 

Idag blandar IOK och FNs flyktingorgan UNHCR ihop äpplen och päron. För att uttrycka det mer rakt på sak är de medskyldiga till USAs aggressiva och brottsliga politik mot Kuba.

Demografiska trender, väpnade konflikter, naturkatastrofer, strukturella brister i utvecklingen, ojämlikheter i länders ekonomier, fattigdom inom breda sektorer, orättvisor i en ojämlik och rovgirig världsordning, brist på arbetstillfällen och rent allmänt den växande klyftan mellan fattiga och rika driver människor att migrera.

Dr Antonio Díaz Aja, chef för Centrum för demografiska studier vid Havannas universitet, sade för några år sedan att ”migrationens dysfunktionalitet är en produkt av de grundläggande motsägelserna i den värld vi lever i”. Idrotten är inget undantag. Den har blivit ett sätt att från den rika Västvärlden stjäla det Globala Syds främsta talanger, många av dem tidigare kolonier till dagens mottagande länder.

Fram till april 2019 var Brasilien, med 1 330 spelare, den största exportören inom fotboll, med närvaro i 147 turneringar. Argentina hade då mer än 800 spelare i de engelska och italienska ligorna. I MLB fanns det den säsongen 256 spelare födda utanför USA (28 procent), och 228 av dem var latinamerikaner. I basket hade NBA 116 spelare av andra nationaliteter.

En studie från University of Maryland visade att vid OS 2000, 2004 och 2008 vann mer än 300 invandrare medaljer eller var med i ett lag som vann medaljer. I vinter-OS i PyeongChang i Sydkorea 2018 deltog 178 idrottare för länder där de inte var födda.

Kuba har redan haft olympiska mästare som tävlat under en flagga som inte är deras egen, som till exempel Pedro Pablo Pichardo i tresteg i Tokyo-2020. I Paris-2024 kommer den numera portugisiska idrottaren att som rival ha sin landsman Andy Díaz, nu spanjor. År 2016 såg vi Osmani Juantorena i den italienska volleybollsextetten, och i juli kommer detsamma att hända med ”Pole” Wilfredo León. Vid Panamerikanska Spelen i Santiago de Chile var det flera dueller mellan kubaner som representerade sitt eget land och de som representerade ett annat.

Men kubanernas ”historia” på den idrottsliga världskartan är längre än så. Det finns otaliga exempel på basebollspelare som har fallit offer för människohandel. Kampanjer har organiserats för att misskreditera och uppmana hela lag att desertera, även genom att begå brott. Det skedde i samband med Centralamerikanska (Ponce-1993), Panamerikanska (Indianapolis-1987 och Winnipeg-1999) och Olympiska (Rio de Janeiro-2016), utan att Internationella olympiska kommittén (IOK) har visat några tecken på en etisk hållning.

Idag blandar IOK och FNs flyktingorgan UNHCR ihop äpplen och päron. För att uttrycka det mer rakt på sak är de medskyldiga till USAs aggressiva och kriminella politik mot Kuba, som har använt sig av stöld av talanger och organiserad irreguljär migration – med alla dess mänskliga kostnader, eftersom liv inte spelar dem någon roll – i syfte att misskreditera Kuba och angripa en av landets stora framgångar: dess idrottsrörelse.

I ett vackert och humant initiativ skapade IOK 2016 det Olympiska flyktinglaget, Refugee Olympic Team. Den första delegationen deltog det året i Rio de Janeiro, den andra i Tokyo 2020, och Paris kommer att vara värd för den tredje. Det är en delegation som huvudsakligen består av ungdomar som tvingats lämna sina hemländer på grund av krig eller som förföljs på grund av etnisk tillhörighet, religion, nationalitet, tillhörighet av en viss samhällsgrupp eller politisk åsikt.

Sedan mer än 75 år är det palestinska folket offer för sådan förföljelse, våld och död. Det som händer i Gaza idag sker inför världens ögon, och de fördrivna människorna i Rafah utgör hälften av befolkningen i den regionen. Men inte i någon av de tre upplagorna har någon palestinier varit med i Flyktingteamet.

I de tre flyktingteamtrupperna, inklusive den som kommer att delta i Paris, finns 75 idrottare. 58 av dem, 77 procent, bor i rika västländer, endast tre i utvecklingsländer.

Därför är närvaron av två kubanska idrottare i teamet inte seriöst, eftersom den bygger på en lögn: Fernando Dayán Jorge, olympisk mästare i kanot i Tokyo 2020, och Ramiro Mora Romero i tyngdlyftning.

Kan man, enligt FNs definition, vara flykting och vid 22 års ålder vara olympisk mästare, världsmästare, panamerikansk mästare, centralamerikansk mästare och karibisk mästare samtidigt som man är förföljd eller har ryckts upp med rötterna av krig? Nej, IOK och UNHCR har fel eller låter sig luras med i farsen mot Kuba. Kuba är ett land som försvarar det olympiska laget för flyktingar, eftersom det borde vara ett uttryck för fred genom idrott, en av de ädlaste tankarna mot den orättvisa som dessa människor lever under.

Kuba har inte protesterat när dess medborgare deltar i andra delegationer så länge de följer bestämmelserna i den olympiska stadgan. Inte nog med det, Kuba har, som det just gjort med det chilenska brottarlaget, hjälpt till att förbereda dem som är födda här och som nu tävlar för andra länder, som brottaren Yasmani Acosta. Kuba välkomnar med stolthet engagemanget hos dem som bor utomlands och bär nationströjan, precis som baseboll-laget Team Asere gjorde.

Vad Kuba inte accepterar, och därför fördömer det, är manipulation. Vi kubaner är inte förvånade över att kampanjer mot vårt land underblåses, men det faktum att Internationella olympiska kommittén och FNs flyktingkommissariat är inblandade i dessa smutsiga manövrer är upprörande.

Idalys Ortiz och Mijaín López. Foto: ACN

Det är inte Kuba som använder idrotten som ett politiskt verktyg, det gör det imperium som ogillar att en svart man som Mijaín López, eller en kvinna som Idalys Ortiz, står högst upp på det podium som är reserverat för den rika världen, för utsugarna. Det efter att man genom blockad har försökt svälta ett helt folk, se till att det står utan bränsle och spekulerar mot det med sina finanser.

Den olympiska stadgan slår fast: ”Då idrott är en verksamhet som är en del av samhället, måste idrottsorganisationerna inom den Olympiska rörelsen tillämpa principen om politisk neutralitet.” Men detta är den princip som kränks mest.

Oscar Sánchez Serra, Granma 240524 / cv

Una idea tan noble como el Equipo Olímpico de Refugiados…