”Petros regering gjorde på 48 timmar vad Duques regering inte gjorde på fyra år”
Den colombianske senatorn Iván Cepeda intervjuas om mötet på Kuba med ELN och planen för att uppnå total fred som inkluderar FARC-dissidenter och narkotikahandlare.
CAMBIO: Hur var mötet i Havanna med Kubas regering och ELN?
Iván Cepeda: Efter fyra år präglade av avsaknad av fredsansträngningar och fredsförsök anser jag att detta besök i Havanna visar på en helt annan modell och stil. För det första erkännandet av den roll som garantiländerna spelar, särskilt Kuba, som i mer än 40 år har bidragit till freden i Colombia. Detta innebär inte bara att de protokoll som fungerade som juridiskt stöd för Kubas och Norges agerande i fredsprocessen med ELN ska godkännas, utan också att den internationella rätt som öppet ignorerats av den tidigare regeringen ska erkännas. Och för det andra, inledningen av en viss och verklig möjlighet att återuppta fredssamtalen med den delegation som ELN utsett och möjligheten att dessa samtal kan återupptas inom en snar framtid. Kort sagt gjorde denna regering på 48 timmar vad den tidigare presidenten Iván Duques regering inte gjorde på fyra år.
Varför insistera på Kuba när omnämnandet av detta land väcker känslor inom stora politiska sektorer i USA? Vore det inte mer praktiskt att förhandla i t.ex. Norge, ett land som väcker färre farhågor?
Den här frågan, liksom många andra i samband med återupptagandet av samtalen, har inte behandlats bilateralt. Det innebär att det finns flera alternativ och förslag som ännu inte har beaktats. Men, och det är min personliga åsikt, ett övervägande som skulle motivera att fortsätta samtalen på Kuba är att erfarenheten visar att de samtal som har hållits under den kubanska regeringens värdskap har varit framgångsrika. Detta beror på ett antal omständigheter som jag inte tänker gå in på här. Jag vill tillägga att Kuba har fått internationellt erkännande för dessa insatser. Jag tror därför inte att beslutet att fortsätta dialogen på dess territorium skulle kunna ge upphov till konflikter eller reservationer.
Så vad pratade ni om?
Min erfarenhet av den här typen av frågor säger mig att det alltid är bäst att hålla sig till officiella uttalanden. Inte för att det handlade om konfidentiella saker, utan för att de ska vara exakta och noggranna. Men i korthet handlade det specifikt om viljan att återuppta processen i detta nya skede.
Betyder återuppta att man inte börjar om från början?
I en intervju med CM& [colombiansk nyhetskanal] nyligen erkände ELNs högsta ledare detta när han använde verbet ”återuppta” för att beteckna det som skulle reglera denna nya etapp av samtalen.
Det är goda nyheter att man kan utgå från det som redan har uppnåtts. I intervjun med CM& som du nämnde sade ELNs högsta ledare Antonio García att de inte är villiga att förhandla om något paketavtal som inkluderar narkotikahandlare.
Ja, det är en grundläggande skillnad som vi alltid varit tydliga med. Skillnaden mellan beväpnade rebellgrupper och organisationer som uteslutande är kopplade till illegal ekonomi inte bara bibehålls, utan är också ett kriterium för att fastställa vilken process som bör utvecklas i varje enskild situation. President Petros regering har föreslagit att återuppta förhandlingar och fredssamtal med ELN, vilket bör leda till en politisk överenskommelse. Med organisationer som den s.k. AGC (Autodefensas Gaitanistas de Colombia) eller Clan del Golfo har regeringen föreslagit en dialog som syftar till en process att acceptera rättvisan, vilket är en helt annan sak än en politisk överenskommelse.
Det är nog ordet ”acceptera” som skapar förvirring. Man brukar tala om att underkasta sig rättvisan och nu har utrikesminister Leyva börjat tala om att ”acceptera”. Betyder detta att narkotikahandlarna kommer att få politisk behandling?
Inte alls. Det innebär att det kommer att finnas dialoger eller strategier som leder till att dessa strukturer avvecklas eller inaktiveras inom ramen för ett normativt instrument som medger rättsliga förmåner, om en rad tydligt fastställda krav uppfylls. Sådana dialoger innebär inte att förhandla, utan snarare att finna ett sätt att göra ett sådant förfarande genomförbart. I dessa processer måste staten dessutom ta itu med situationen på de platser där dessa grupper har utövat sitt inflytande och sin närvaro. Dessa rättsliga åtgärder kommer alltså att åtföljas av andra åtgärder för att tillgodose befolkningens särskilda behov där, inte som en del av en förhandling, utan som en konstitutionell skyldighet.
Vad är skillnaden mellan acceptans och underkastelse?
Acceptans innebär detta närmande och de dialoger som jag nyss nämnde. Det gör inte underkastelse.
Kommer ni alltså att diskutera med narkotikagrupperna om vilken lag som gäller för dem?
Nej.
Så vad är det då?
Vi kommer att diskutera tidpunkter, operativa och logistiska detaljer för att genomföra denna uppgift, som vi har gjort vid andra tillfällen. Detta är inget nytt. Det finns tidigare erfarenheter, till exempel den som genomfördes under Uribe-regeringen.
Betyder det att ni uppskattar det som gjordes under Uribe-regeringen med de paramilitära grupperna?
All erfarenhet från fredsarbetet är användbar, även det som genomfördes på den tiden. Det är vad en statlig fredspolitik handlar om. I Colombia måste vi så snart som möjligt sluta se fred som en ideologisk eller partipolitisk fråga i stället för ett nationellt problem.
Det finns ju en annan historisk erfarenhet av att förhandla med narkotikasmugglare. Det är vad som hände under César Gavirias regering med de dekret som syftade till att ställa Medellínkartellen, och i synnerhet Pablo Escobar, inför rätta. Det blev nästan bra med Ochoa-familjen och fel med Pablo Escobar.
Jag vill mena att det är nödvändigt att ta till vara användbara och positiva erfarenheter.
I lagförslaget ställs tre kriterir för att kriminella organisationer ska anses berättigade till förmåner: att de är en organiserad kriminell struktur, att de har territoriell kontroll och att de har kapacitet att genomföra ihållande operationer mot myndigheterna. Tror ni inte att dessa villkor skulle kunna uppfyllas med våld? Är det inte ett perverst incitament?
Nej, det tror jag inte. Enligt min åsikt är det inte formlerna för att acceptera rättvisa som har stärkt narkotikanätverken och deras organisationer, utan snarare krigsmodellen mot narkotikahandeln och uteslutande polisiära och straffrättsliga åtgärder. Det är vad vi gjort i årtionden och som har visat sig vara ett totalt misslyckande.
Cambio Colombia 220815
(Övers: CV)
“El gobierno de Petro hizo en 48 horas lo que el de Duque no hizo en 4 años”: Iván Cepeda
Iván Cepeda Castro (1962) är en colombiansk politiker, människorättsförsvarare och filosof. Han var representant i deputeradekammaren 2010–2014 och är för närvarande omvald senator för Historiska Pakten.
