Saknaden efter Hugo Chávez
Tio år har redan gått utan Comandante Hugo Chávez och hans överväldigande vilja att förklara för folket vad den revolution som ska byggas upp handlar om. Ja, Revolutionen med stora bokstäver, vilket inte är samma sak som att vädja till de reformistiska eller socialdemokratiska genvägar som vissa försöker vänja oss vid. För om det är en sak som Chávez var tydlig med så är det att för att ett samhälle ska kunna växa på allvar, utvecklas och skapa ett värdigt liv för sitt folk räcker det inte med kylande omslag eller ”vad som är möjligt”-attityder, utan allt måste vändas upp och ner och en djupgående omvandling måste komma till stånd. Oavsett vad det kostar.
Om vi betänker vad som hänt på kontinenten sedan han lämnade oss för evigheten, skulle vi bli förvånade över att allt detta har hänt på så kort tid. Den nyliberalism som Chávez konfronterade med vapen i hand i två civil-militära uppror 1992, finns kvar i vissa länder mer än andra i Latinamerika. Detta har lett till bakslag ekonomiskt, politiskt, socialt, kulturellt och utrikespolitiskt, med framväxten av diktaturer av ny typ som Abdó Benítez (Paraguay), Dina Boluarte (Peru), Bukele (El Salvador), Giammatei (Guatemala) och Lasso (Ecuador), samt ljumma diktaturer som använder progressiva diskurser men som slutar med att lägga sig platt för IMF eller plundrande multinationella företag. Bland den uppmuntrande utvecklingen är det värt att nämna Lulas (Brasilien) återkomst, Lucho Arce och Choquehuanca i Bolivia och López Obrador (Mexiko), som nyligen sagt till imperiet vad Chávez brukade säga med än mer passion. Dessa senare erfarenheter innehåller den positiva laddningen att de, trots att de fortsatt att satsa på kapitalismen, lyckades sätta stopp för tidigare regeringars mycket destruktiva och förödande praxis.
Inför detta panorama är det bra för vårt kollektiva minne och vår hälsa att minnas Chávez, som i likhet med sin läromästare Fidel var en storm av passion och energi, stridbar förkämpe för etiken och det djärva modet hos dem som vill förändra allt och som helhjärtat satsar allt på varje initiativ som de ställs inför.
Han var kraftfull i beslutsfattandet, särskilt när det gällde hans älskade Venezuelas intressen. Passionerad och entusiastisk i försvaret av de svagaste, som han ägnade varje dag av sitt mandat åt. Han sökte enighet för att gemensamt slå tillbaka mot imperiet, något han visade inte bara i inrikespolitiken utan även på latinamerikansk och internationell nivå. Han var intelligent och jordnära när det gällde att öppna dörrarna för debatt – även med sina hårdaste kritiker – och när det gällde att formulera idéer som skulle kunna föra motsatta ståndpunkter närmare varandra. Sådan var Hugo Chávez.
Han smidde de mest kraftfulla vapnen för att möta Bushs och Obamas anstormning (för att inte tala om vad han skulle sagt till Trump eller Biden), vapen som inte är laddade med kulor utan med fast och livskraftig medvetenhet, som hämtats från våra folks kamphistoria. Endast han, och ingen annan, var klarsynt nog att inse att det var dags att styra kontinenten mot sitt Andra Oberoende som vi så länge har förvägrats och som fortfarande är ett oavslutat arbete. Han påminde oss om våra hjältar och heroiska handlingar, som Bolívar, San Martín, Sucre, Manuelita Sáenz, O’Higgins, Guaicaipuro, Túpac Amaru, Simón Rodríguez, Sandino, Evita Perón och naturligtvis Che Guevara. Med dem i bagaget krävde han att la Patria Grande, det stora fosterlandet, måste räddas från det brutala Nords klor. Han fördömde det svavel som Bush hävde ur sig i FN och gav honom en suverän spark i baken, under de härliga dagarna när ALCA (FTAA) (Ett frihandelsområde för hela Amerika, Nord- och Syd, som lanserades av USA) raserades av en grupp presidenter som stödde honom.
Chávez tänkte på barnen, de äldre, jordens fördömda (denna feministiska och antipatriarkaliska Comandante introducerade genusspråket i politiken som ingen tidigare hade gjort), han gav styrka åt Las Misiones, uppgifter, och gjorde dem oumbärliga i utvecklingen av hans administration. Han undvek byråkrati och som vore han en trollkarl gav han sitt folk möjlighet att bli fullt läs- och skrivkunniga, att få gratis sjukvård med Misión Milagro, hand i hand med det solidariska Kuba. För första gången på årtionden (eller århundraden) gav han de fattigaste av de fattiga tillgång till högre utbildning. Uppgifterna blev en flod och en fana för de stora majoriteterna: bostäder åt alla, livsmedelsmarknaden för att bryta kedjan av mellanhänder, musiken, kvinnobanken, idrott i stadsdelarna, forskningen, Che Guevara (för socialistisk utbildning), Negra Hipólita, Madres del Barrio… årets dagar skulle inte räcka till för att räkna upp dem alla. Han gav dem alla sin personliga drivkraft, sin visdom och sina sömnlösa timmar för att förverkliga dem. Vi minns Hugo Chávez Frías, Maisantas sonson, en gerillakämpe, med dessa korta och otillräckliga rader.
Han var fanbärare för de venezuelanska arbetarna som under de nyliberala regeringarna hade drabbats av att deras lönekrav upprepade gånger ignorerats. Från början av sin mandatperiod strävade Chávez efter att skapa en bolivariansk fackföreningscentral som skulle ställa den gamla fackföreningsstrukturens byråkratiska ledning åt sidan.
Han var en uttalad son till Fidel och tillsammans med honom blev de en orkan som svepte över kontinenten och spred idéer, styrka, visdom och det speciella sättet att återskapa politiken utan spekulationer av något slag. Till ljudet av en sådan duo föddes ALBA, som försåg Latinamerika och Karibien med ett effektivt verktyg. Men inte bara det, den visade världen att man kan tala med gringos som jämlikar, utan tvekan eller underkastelse, vilket hade varit fallet tills de afro-indoamerikanska nationerna återfick sin självkänsla. Detta var hans första bedrift, men sedan gick han vidare och hjälpte (med ovärderligt tålamod) till att skapa Celac och Unasur, där alla samlades – från höger till vänster – men utan USA. Chávez gjorde det, och i hans fotspår följde andra som föddes ur kampen i Bolivia, Nicaragua, Ecuador och på så många andra platser.
Oklanderlig när det gällde att säga sanningen till folket. Han förbannar yankee-styret eller skakar av sig de sionistiska diplomaterna, angriparna av det ockuperade Palestina. Med ett didaktiskt språk förklarade han för sitt eget folk att man måste vara på alerten mot kuppmakare både inifrån och utifrån. Han gjorde detta genom att påminna om sina egna erfarenheter från den ödesdigra massakern i Puente Llaguno 2002, kidnappningen av honom i La Orchila, räddningen av dem som kom ner från bergen för att visa honom sin kärlek och lojalitet, oljekuppen och hans eget beslut att bli så radikal som möjligt och inte vända andra kinden till för sina fiender. I äkta folkförsamlingar med nästan två miljoner själar visste han hur han skulle ge de exakta instruktionerna för att miliserna skulle börja inta ett nödvändigt utrymme, men han värderade också den förtjänstfulla roll som de väpnade styrkorna spelade i den revolutionära processen, som under hans befäl stod sida vid sida med de vanliga bolivarierna. Hugo Chávez har varit den grundläggande drivkraften bakom sådana bedrifter.
Nu när hans arv har tagits upp av miljontals människor runt om i världen, och hans partner i så många strider, Nicolás Maduro, leder landet med mod och obestridlig lojalitet, är det dags att fördubbla vår hyllning till den man som utan tvekan stupade i strid, i en ”seger eller död”-patriotism. Vad annat var de dagar då han kämpade med näbbar och klor mot den cancer som brände hans kropp men som inte fick honom att backa i sin ideologiska och diskursiva styrka. Vem minns inte, utan att få gåshud, den där eftermiddagen i Caracas den 4 oktober 2012, när han under ett veritabelt skyfall äntrade på scenen och inför en otrolig folkmassa ropade ”Länge leve revolutionen” och uppmanade till en sista ansträngning för att vinna det kommande valet. Vattnet som hamrade ner på hans enorma figur kunde inte avskräcka honom, inte heller den brutala smärtan som orsakades av den förbannade sjukdom som tog honom ifrån oss några månader senare. Chávez hämtade sin styrka från sin kärlek till den röda flodvåg som extatiskt lyssnade på honom, viftade med flaggor och skanderade slagord, och han talade för eftervärlden och proklamerade seger mot oligarkin och imperiet. Detta var hans stil och hans praxis. Att ge allt. Och det är därför, låt det inte råda något tvivel, som imperiet beslutade att mörda honom.
I dag, när vi minns honom på tioårsdagen av hans bortgång, förstärker den evige befälhavaren Hugo Chávez och det exempel han kunde ge oss behovet av att fördubbla vår solidaritet med det bolivarianska Venezuela, som är drabbat av ett ekonomiskt krig och i ett klimat av en latent statskupp av en opposition på tillbakagång som fortsätter att räkna med externt stöd. Framför allt från USAs ständiga inblandning. Men också, och vi kan inte vara tysta, från fiender som likt den trojanska hästen konspirerar och gör mycket skada från den interna korruptionens sfärer.
Låt oss alltid återvända till Chávez och hans idéer, låt oss inte slappna av i kampen, låt oss ansluta oss till folkens uppror, som i Peru, Ecuador, Haiti, Bashar al Assads Syrien, det antiimperialistiska Iran, Hizbollahs Libanon och alltid, absolut alltid, det upproriska Palestina mot den kriminella sionismen. Låt oss inte gå fel väg, och låt oss stödja Ryska federationens kampanj mot nazifiering och mot Nato. Låt oss inte överge gatorna för reformismens sirenesång, låt oss förstärka kampen mot imperiet och den patriarkala kapitalismen varhelst den försöker infiltrera sina dödsidéer, låt oss organisera oss för självbestämmande och självförvaltning som en formel för självförsvar. Låt oss omfamna den gemenskap som el Comandante förespråkade.
På så sätt kommer vi att fortsätta att uppfylla arvet från Chávez, som ber oss om handlingar och inte bara ord.
Carlos Aznarez, Resumen Latinoamericano 230303 /cv (nedkortat)
Argentinsk journalist; har skrivit flera böcker om internationell politik. Chef för webbtidningen Resumen Latinoamericano. Samordnare för Cátedras Bolivarianas, ett forum för reflektion och debatt om Latinamerika och tredje världen.
