Salsalegenden Issac Delgados konsert i Uppsala
Gammal är äldst. Det märks när Grammybelönade salsalegenden Issac Delgado med nästan 20 album bakom sig, med ett stort leende tillsammans med sin supertaggade 11-mannagrupp intar scenen på Uppsala kongress och konsertcenter, där stämningen är hög och publiken redan dansat några timmar till dj-musik. Men det är en spänstig yngling som hälsar publiken med ett stort leende, ”vi kommer direkt från Havanna, amigos”. Första stoppet på en Europa-turné, och man känner nästan den lena vinden från havsavenyn Malecón. ”Vamos”, säger Issac, och fyrar av ännu ett leende, man förstår att han kallas ”El Chevre de la Salsa”, allas avhållna bästis, en kompis – ”nu kör vi”.
Ett varmt lokomotiv av pulserande rytmer, sammanflätade instrument och ett bultande hjärta fyllt av glädje drar igång och får hela det stora huset att lyfta som om alla växlar öppnats och alla spår plötsligt ligger öppna, omöjligt att stoppa, och där allt annat än ögonblicket bleknar och glöms bort. Som om Issac, full av denna varma energi, är ute på sin första resa – trots att han befunnit sig i den absoluta toppen av kubansk musik i över 40 år! Nu är det fest, och hela världen dansar.
Keyboard, bas, trummis, fem blåsare, två slagverkare och en trummis, en körande sångerska som spelar guiro med en glöd om känns som en soluppgång. Bandet, tätt och jazzigt, spelar med den där suveräna, avundsvärda svikten som finns både i den kubanska musiken och i själva kynnet. Med salsans källa och den kubanska son-musik i botten, och med den distinkta claves-rytmen som förändrar allt som extra inramning, ovanpå och inuti allt, och som publiken får hjälpa till med. ”Donde está la clave”, undrar Issac, ”var är ni”, och räknar in oss i kompet.
Han har publiken i sitt grepp från första tonen – ledigt, hemtamt, utan stora åthävor eller gester, men ändå liksom ute på nya äventyr. Dansstegen avvägda, nästan omärkliga, men fortplantas ändå ut i folkhavet som en hemlig hälsning. Ordet ”suave”, smygs in lite här och var, det ska vara keligt och mjukt, samtidigt som den täta rytmen håller alla som i en omfamning. De första låtarna har den lite ruffigare ”timban” som utgångspunkt, men snyggt garnerad med hela den kubanska salsa-arsenalen från guanguancó och framåt, och Issac sjunger som alltid med ”liten” röst, men stort format; inte allt på en gång, men väldigt mycket när det kommer.
”Man kan ju inte stå och skrika för full hals en hel kväll. Det måste finnas nyanser” sa han när jag intervjuade honom i Havanna på 90-talet. Och så blir det. Alla får sitt – både vi som lyssnar och dansar för oss själva, och paren som snurrar runt i lyckliga piruetter och salsans alla vindlande steg.
Det är svårt att höra presentationen av låtarna – utom till megahiten La Sandunguita. Ibland bara fortsätter det, från en höjdpunkt till en annan, bara att följa med under stigande jubel. Inte heller några tidsödande presentation av bandmedlemmarna, alla verkar befinna sig på samma, sammansvetsade resa mot samma mål. Men när de två unga trumpetarna kallas fram för några solon sedan tempot mojnat ner mot ”Salsa Suave”, Issacs eget varumärke, smyger sig den kubanska världshiten från 30-talet, ”Mani” om den romantiske jordnötsförsäljaren in i musiken – och man hör vilka virtuosa jazzmusiker bandet består av.
Tåg att passa, musiken fortsätter, svårt att lämna detta varma hav innan det är slut. Kuba borde förse hela planeten med musiker som får oss att dansa och drömma om en annan värld än den vi tycks på väg emot. iViva Cuba, säger jag bara! Och – iViva Issac Delgado y su Orquesta!
Maria Sandblads recension av konserten 240605 i Uppsala
Denna text har också publicerats i Orkesterjournalen.
