Seminarium för att ”väcka Kuba” | Svensk-Kubanska Föreningen

Universidad de Alicante programblad — Foto: Universidad de Alicante

Än en gång är identitetsstöld en del av manipulationen mot Kuba. Fotografiet på annonsen för konferensen vid universitetet i Alicante ”Kuba: folkets uppvaknande”, med en tydlig politisk linje riktad mot den kubanska revolutionen, är typiskt nog från demonstranter som stöder den revolutionära regeringen.

Europeisk liberal akademi och nykolonialism 2.0: seminarium vid Alicantes universitet för att ”väcka Kuba”

Den 24 och 25 november äger det 9:e Permanenta Seminariet för Studier om Kuba rum. Det anordnas av Institutionen för statliga juridiska studier inom området Konstitutionell rätt vid universitetet i Alicante. Organisationens mål är att ”bidra till omdaningsprocessen på Kuba från universitetssfären, genom att definiera möjliga grunder eller modeller utifrån en idédebatt med samhällsvetenskapliga, juridiska och ekonomiska experter”.

Men konferensens titel, ”Kuba: folkets uppvaknande”, tillsammans med den absoluta majoriteten av talare och institutioner i panelen, samt de strategier och teman som tas upp, avslöjar dess verkliga avsikt: att slå fast att den kubanska socialismen har misslyckats och att Kuba därför måste gå mot en kapitalistisk ekonomi och borgerlig demokrati. Enligt konferensens innehåll är det kubanska folket inte i stånd att bestämma sitt eget öde och behöver den europeiska liberala akademin för att utarbeta en modell som kan leda dem på rätt väg.

Hur kan man anordna en konferens för att tala om Kuba utan kubanskt deltagande? Med vilken rätt? Vad vill de uppnå? Vem tjänar på detta? Att anordna en dag för att diskutera situationen på Kuba utan att ge Kuba en röst är minst sagt fräckt och vittnar om ren och skär nykolonialism. Man följer den åsiktsmatris som fastställts av bolagsmedia, som är emot det kubanska projektet, och man främjar aktörer som köpts upp med extern finansiering och som inte representerar vare sig kubaner, myndigheter eller det kubanska civilsamhället.

Förresten vill jag påpeka att det fotografi som används på broschyrens omslag visar en bild av demonstranter i Havanna som demonstrerar till stöd för den revolutionära regeringen, där även Gerardo Hernández Nordelo förekommer, en kubansk hjälte som fängslades i USA för att ha försvarat sitt folk mot terrorismen och som för närvarande är nationell samordnare för CDR (Kommittéerna för revolutionens försvar), en av de massorganisationer som representerar det kubanska civilsamhället.

Arrangörerna representerar europeisk nykolonialism 2.0 gentemot ön. Detta är en ny (gammal) inblandningspolitik som genomsyras av den första världens arrogans och som inte bygger på någon analys av Kubas objektiva verklighet, utan på en partisk och egennyttig berättelse. Konferensen väcker därför många allvarliga tvivel om dess trovärdighet, samtidigt som den får oss att fundera över vilken typ av akademiska förbindelser som bör upprättas mellan institutioner från båda parter.

En fundering gäller programmet och talarnas profil. Visserligen deltar specialister med erfarenhet av Kuba, men obalansen är klart till förmån för de teser som företräds av Natos tankesmedjor. Dessutom, hur kan USAs blockad, som är en massiv kränkning av de mänskliga rättigheterna och den främsta orsaken till Kubas ekonomiska kris, vara bara en anekdot i programmet, ett dekorativt penseldrag? Denna blockad har drabbat det kubanska folket i mer än 60 år, och har intensifierats de senaste åren vilket allvarligt har hindrat landets utveckling och försvårat det kubanska folkets vardag. Man kan inte ignorera denna krigspolitik mot ett helt folk. Att fördöma den borde vara en prioritet i alla samtal med och om Kuba, gärna tillsammans med t.ex. en analys av den kubanska socialismens potential, resultat och utmaningar vad gäller medborgardeltagande och direktdemokrati, dess vetenskapliga utveckling, eller den viktiga roll som ungdomar och kvinnor spelar för att upprätthålla och utveckla den kubanska ekonomiska, sociala och politiska modellen.

Vilket Kuba är det då de vill tala om? Det belägrade och blockerade revolutionära Kuba, med en historia av attentat och angrepp som fortsätter än idag, och som är utsatt för ett permanent bombardemang från media? Eller bara ett hypotetiskt framtida Kuba som enligt organisationen kommer att utvecklas naturligt mot kapitalism, enligt den nordamerikanska teorin om den mogna frukten [Kuba som faller ner i USA:s grepp] till 2000-talets europeiska nykoloniala tänkande?

Jag vill påminna om att det redan pågick en idéstrid på Kuba om Obamas (då) nya politik gentemot ön. Olika röster beskrev som centrism de Obama-teser som gick ut på att byta ut det kubanska socialistiska systemet mot en kapitalism med ett vänligt ansikte. Alltså att tillfälligt ersätta piskan med moroten, genom att skapa en rik medelklass som politisk bas, med starkt externt stöd och ett raffinerat och uppdaterat ekonomiskt, medialt och politiskt krig, för att få till de förändringar som USA önskar. Dessa Obama-teser fick inte gehör på Kuba, tvärtom.

Kuba uppdaterade efter en omfattande folklig debatt sin grundlag som fick den stora majoritetens stöd i en folkomröstning och som återigen bekräftar samförståndet kring det kubanska socialistiska projektet.

Sedan kom en ny president i USA och blockaden skärptes. Donald Trumps 243 nya sanktioner, tillsammans med pandemin, påverkade landets ekonomi allvarligt och fick förödande effekter för kubanska familjer. Det är denna kvävningspolitik som Joe Biden fortsätter att tillämpa, och som har skapat grogrunden för den verkliga ohälsan hos en del av det kubanska folket, och som används mot öns regering och gör den ansvarig för denna kris, hycklande nog av samma personer som försöker dränka den.

Även i denna för Kuba fientliga och svåra situation räddades landet tack vare socialistisk statlig företagsamhet och utvecklingen av den egna hälsovården och forskningen, och idag fortsätter Kuba att klara av svårigheterna med örat mot marken, utan att lämna någon utanför. Trots försöken till inblandning och kränkningarna av de mänskliga rättigheterna, såsom skärpningen av den ekonomiska blockaden och främjandet av mjuka statskupper, så fortsätter Kuba att existera och gå framåt.

Vilken roll vill universitetet i Alicante spela i detta? Det är sorgligt och oansvarigt om dess institutioner stöder projekt för en återkolonisering av Kuba. Det blir ännu tråkigare om det faller till föga för USAs intressen. Detta seminarium har varken akademisk eller moralisk auktoritet att kräva något av Kuba, och än mindre om de inte respekterar det kubanska folkets majoritetsvilja. Om det inte finns någon dialog, debatt, erfarenhetsutbyte som möjliggör ömsesidigt lärande, baserat på respekt för etablerad auktoritet, utan påtryckningar eller inblandning, är detta seminarium inte användbart för att upprätta några ömsesidigt fördelaktiga förbindelser. Det verkar som om de vill se Kuba skeppsbrutet i den nyliberala oceanen för att åter göra det till en exploaterad och misshandlad koloni. För vi får inte glömma att Kuba påverkas negativt av den vilda och perifera kapitalismen i dess omgivning.

Seminariet blir en sammansvärjning för att rättfärdiga den blockad som tjänar USAs försök att sätta stopp för revolutionen och förhindra att Kubas ”dåliga exempel” mångfaldigas. Det är imperialismens längtan sedan gammalt, nu utvecklad med nya metoder för icke-konventionell och mångfacetterad krigföring, utifrån de nyliberala tankesmedjornas arbete.

Genom politiska, fackliga och sociala representanter upprätthåller Valencia goda relationer av samarbete och utbyte som bygger på ömsesidig respekt. Dessutom har man upprepade gånger uttryckt sitt avståndstagande från USAs blockad och vid ett flertal tillfällen krävt att den ska avskaffas. Därigenom har man anslutit sig till det internationella samfundet som den 3 november för 30:e gången i rad röstade i FN för den kubanska resolutionen ”Nödvändigheten av att avbryta USAs ekonomiska, kommersiella och finansiella blockad mot Kuba”, med stöd av 185 länder, med USA och Israel som enda motståndare och Ukrainas och Brasiliens nedlagda röster.

Trots sina sorger, egna misstag, naturkatastrofer och yttre aggressioner fortsätter Kuba att ta itu med sin verklighet utan rädsla och utan att dölja något, för att fullborda sin egen socialism, med en häpnadsväckande förmåga till kreativt motstånd och som inte lämnar någon utanför. Ett exempel är den nyligen genomförda folkomröstningen som avslutades med godkännandet av Familjelagen, en mer inkluderande och avancerad lagstiftning än i många länder där det till och med försämrats när det gäller rättigheter. Eller den folkliga regeringens snabba agerande vid den sorgliga olyckan i Matanzas i augusti eller orkanen Ian som nyligen drog fram genom den västra delen av landet. Men så är det också dess försvar av Livet, dess engagemang för fred och dess uppriktiga solidaritet som bryter ner fördomar och tystar illvilliga kampanjer (vi har fortfarande bilderna av Henry Reeve-brigaderna i Andorra och Italien för att stödja kampen mot covid-19-pandemin och framgångarna med kubanska vacciner i minnet). Mänskligheten förlorar mycket på att Kuba är blockerat. Kuba och världen har rätt att leva utan blockad.

Vi behöver inget seminarium för att väcka Kuba. Kuba vaknade upp redan innan 1 januari 1959, efter nästan ett sekel av kamp mot Spaniens kolonialism och USAs imperialism. Det kubanska folket är fortfarande vaket och är samtidigt en referens för alla folk som kämpar. Kuba är faktiskt vaket även när det sover för man håller ögonen öppna för de ständiga aggressioner det utsätts för, samtidigt som man delar med sig i solidaritet. Därför rekommenderar jag att ni lyssnar på dess legitima företrädare. Och även att läsa Fidels reflektion, ”Brodern Obama”, skriven den 27 mars 2016, från vilken jag här återger avslutningen:

”Det finns saker som är viktiga:

Obama höll ett tal där han använder de mest sockersöta ord för att säga: ’Det är hög tid att vi glömmer det förflutna, att vi lämnar det förflutna bakom oss, låt oss blicka framåt tillsammans, till en framtid av hopp. Det kommer inte att bli lätt, det kommer att finnas utmaningar och vi ska ge dem tid, men mitt besök här ingjuter mer hopp om vad vi kan göra tillsammans som vänner, som familj, som grannar, tillsammans.’

Förmodligen kunde var och en av oss ha drabbats av en hjärtattack när vi hörde dessa ord från USAs president. Efter en hänsynslös blockad som nu har pågått i nästan 60 år, hur är det med dem som har dött i legoknektarnas attacker mot kubanska fartyg och hamnar, ett flygplan med passagerare som sprängdes uppe i luften, legoknektsinvasioner, otaliga våldshandlingar och övergrepp?

Ingen ska inbilla sig att detta lands ädla och självuppoffrande folk kommer att avstå från den ära och de rättigheter och den andliga rikedom som de vunnit genom utvecklingen av utbildning, vetenskap och kultur.

Jag vill också påpeka att vi kan producera den mat och de materiella tillgångar vi behöver med vårt folks ansträngningar och intelligens. Vi behöver inga gåvor från imperiet. Våra ansträngningar kommer att förbli lagenliga och fredliga, för det är vårt åtagande för fred och solidaritet för oss alla, vi människor som lever på denna planet.”

Konferensen äger rum vid en mycket komplicerad tid för världen och för Kuba, med brådskande utmaningar och faror för hela mänsklighetens framtid. Vad tjänar detta seminarium till, och för vem?

David Rodríguez Fernández, Cubainformación 221123
/cv. Nedkortat och redigerat