Uppkoppling, suveränitet och symboliskt krig
Vi fortsätter att publicera artiklar utifrån avgiftshöjningarna för IT-tjänster i Kuba. Det för att frågan blivit så mycket större. En avgiftshöjning i ett annat land hade behandlats annorlunda. I Kubas fall översvämmas medier från utlandet med kritik, fördömanden och uppmaningar till kravaller. Men frågan väcker också funderingar kring Kubas sätt att hantera meningsskiljaktigheter och diskussion.
Intensiv mediekampanj. ”En konstruerad verklighet”. Upp till i fotot visas en del av alla rubriker om påstådda protester (men inga foton eftersom de inte finns) mot Etecsas avghiftshöjningar. Här figurerar förstås El Pais. Financial Times, Wall Street Journal och andra språkrör för makteliten.
En ändring av ETECSA:s, Kubas statliga telekommunikationsföretags, prisplaner har de senaste dagarna utlöst en våg av reaktioner som inte bara rörde tekniska frågor utan även den politiska och sociala debatten. Åtgärden, som vidtogs mitt under en långvarig ekonomisk kris, syftade till att garantera en hållbar utveckling av IT-tjänster. Den sociala effekten var dock omedelbar och särskilt känslig bland ungdomar.
Det mest anmärkningsvärda var inte bara kritiken mot prishöjningen, utan också det sätt på vilket oroligheterna snabbt utnyttjades utifrån, togs ur sitt sammanhang och presenterades som bevis på en förmodad politisk kollaps. I själva verket bevittnade vi en välbekant operation: det opportunistiska utnyttjandet av interna meningsskiljaktigheter för att underblåsa en berättelse om destabilisering.
Detta är inte något nytt. Det följer mönstret för det som kallas fjärde generationens krigföring: en form av okonventionell aggression som ersätter stridsvagnar och bomber med manipulation, känslomässig kontroll och mediefabrikation av berättelsen. I detta scenario blir varje intern dissonans ett bevis på ett strukturellt misslyckande, särskilt om den förekommer i länder som inte anpassar sig till det hegemoniska nyliberala paradigmet.
Kuba har på grund av sin historia och sitt geopolitiska motstånd blivit ett prioriterat mål för denna typ av offensiv. Medan anpassningar inom transport, energi eller telekommunikation på andra breddgrader förklaras som ”oundvikliga reformer” eller ”tekniska åtgärder”, beskrivs de i det kubanska fallet som tecken på en nära förestående kollaps. Och kongressledamöter i USA kräver ytterligare sanktioner och nätet översvämmas av massiva hashtags som orkestreras för att förstärka konflikten.
En sådan dubbelmoral vittnar inte om en genuin oro för medborgarnas rättigheter, utan om en politisk bedömning av det system som fattar beslutet. Det som kritiseras är inte själva åtgärden, utan modellen bakom den.
Medan det på Kuba finns institutionella utrymmen för att kanalisera ungdomens missnöje, särskilt genom Federación Estudiantil Universitaria (FEU), aktiverades orkestrerade kampanjer utanför landet. Talesmän som Agustín Antonetti, knuten till Fundación Libertad och nära Argentinas president Javier Milei, spred förvrängt innehåll som framställde studentkritiken som en politisk revolt med kaos och destabilisering. Till detta anslöt sig personer som den US-amerikanska kongressledamoten María Elvira Salazar, som krävde åtgärder mot den kubanska regeringen. Långt ifrån att förstärka legitima röster försöker dessa operationer att kapa dem. De söker inte efter lösningar eller solidaritet, utan snarare efter att omvandla varje spricka till en fraktur, varje administrativt fel till en kris för regeringsdugligheten.
Kubanska ungdomar har givit en lektion i politisk mognad. Långt ifrån att underkasta sig binära logiker har de kunnat upprätthålla en klar och situationsanpassad kritik utan att ge efter för inblandningen utifrån. Deras inställning visar att utövandet av kritik, långt ifrån att försvaga omvandlingsprocesserna, snarare stärker dem. Revolutionen, förstådd som en process under ständig utveckling, bekräftas inte i doktrinär upprepning, utan i sin förmåga att lyssna, omformulera och omplacera sina principer i ljuset av samtida utmaningar.
Det kubanska projektets överlevnad beror inte bara på att det kan stå emot yttre belägring, utan också på dess förmåga att hantera inre obehag med stringens och känslighet. Försvaret av suveräniteten kan inte begränsas till ett avvisande av inblandning: det kräver också en ständig omvandling av de strukturer som skapar ojämlikhet och legitima frustrationer. Varje tomrum av deltagande, varje brist på lyssnande, kommer oundvikligen att fyllas av dem som inte söker lösningar utan Kubas kapitulation.
Mellan okritisk lydnad och extern manipulation fortsätter Kuba att staka ut sin egen väg. Och på denna resa framträder ungdomarna inte som åskådare, utan som fullvärdiga politiska subjekt. För att försvara revolutionen idag krävs det mer än någonsin att dessa former av samtida aggression avslöjas. Det räcker inte att lösa interna problem, utan det är nödvändigt att förstå hur de utnyttjas externt. Fjärde generationens krigföring söker inte sanning, utan erosion. Inför detta är utmaningen dubbel: att svara med strukturella förändringar som garanterar social rättvisa och att skydda sitt eget politiska utrymme från symbolisk manipulation. På den här vägen har kubanska ungdomar gett en lektion i kritisk medvetenhet och engagemang för ett projekt som fortfarande lever, just för att det vågar debattera sig självt.
Maria Teresa Felipe Sosa,(kubansk historiker) Diario Red 250607 (ZT)
Conectividad, soberanía y guerra simbólica: el doble rasero contra Cuba
Stöd Kubas matsuveränitet!
Nu är Svensk-Kubanska igång med stöd till ett agroekologiskt jordbruksprojekt! Bidra du också till den kubanska visionen för matsuveränitet, starka lokalsamhällen, och hållbart jordbruk!
Svensk-Kubanska ger stöd till ett småskaligt projekt till en agroekologisk gård i Las Lajas i provinsen Cienfuegos. I första hand gäller det att kunna köpa in bevattningsutrustning. Vi behöver få ihop 150 000 kr. Vill du bidra? Sätt in valfri summa på PG 23 57 15 – 0 ELLER Swish 123 182 37 72. Märk betalningen ”agroekologi”. Stort tack.
