Valskolk och påhitt mot kubansk feminism
Vilket valdeltagande skulle en folkomröstning om en familjelag, som den som nyligen godkänts på Kuba, ha i andra länder? Utan tvekan mycket lågt. I Schweiz, ett land med en lång tradition av direkta samråd, godkändes 2021 jämlika äktenskap med ett valdeltagande på 52 procent. I Italien fick den senaste folkomröstningen, som omfattade fem samråd, endast 20 procent av befolkningen till valurnorna.
Påstående nr ett: lågt valdeltagande
Det är därför smått komiskt att läsa att det 74-procentiga valdeltagandet i den kubanska folkomröstningen återspeglar ett ”lågt valdeltagande”. Argumentet: i den föregående folkomröstningen, den som godkände en ny grundlag, var valdeltagandet 84 procent. En demagogisk jämförelse med tanke på de olika frågorna: den ena handlade om en nations långsiktiga politiska framtid, den andra om en extraordinär breddning av rättigheter, men som för många människor – på Kuba och i alla andra länder – inte är en central fråga i deras liv. Än mindre med tanke på med de allvarliga ekonomiska problem som ön upplever.
Men medierna omvandlade inte bara det höga valdeltagandet till ett högt antal icke-röstande. En överväldigande seger för ja-sidan (66 procent, dubbelt så mycket som nej-rösterna) blev därmed ”ett högt antal röster mot regeringen”. ”En folkomröstning med ett historiskt stort antal nej-röster”, sade spansk tv. ”Om man lägger ihop valskolk, nej-röster, ogiltiga röster och blanka röster (…) så stödde mer än hälften av befolkningen inte” den ”lagstiftning som myndigheterna sponsrat”, sa El País. Detta är samma budskap som USAs regering sänder ut genom sitt nätverk av subventionerade medier. Som Diario de Cuba, som hade rubriken ”Mer än fyra miljoner kubaner säger nej till socialismen”.
Men låt oss analysera siffrorna. Redan vid de föregående folkliga samråden, där lagförslaget diskuterades i stadsdelar och fabriker, märktes en hög andel människor som visserligen stödde revolutionen men som utifrån konservativa moraliska ståndpunkter uttryckte sitt motstånd mot lagtexten. Det fanns därför en stor andel av nej-rösterna som inte var ett förkastande av systemet eller regeringen. Även om nej-röster naturligtvis också fick sällskap av kontrarevolutionära röster och en större andel ”proteströster”, som berodde på den extremt hårda ekonomiska situationen. I vilket fall som helst vann ja-sidan, som regeringen stödde, med en jordskredsseger, med dubbelt så många röster som nej-sidan.
Påstående nr två: surrogatmödraskap
Dessutom har medier som den spanska tidningen Público fungerat som en plattform för att angripa familjelagen från förment ”progressiva” ståndpunkter. ”Nu kan man få hyra en livmoder på Kuba”, var rubriken för en artikel av Cristina Fallarás, där hon ostraffat ljög: ”I paketet med denna lag ingår även godkännande av surrogatmödraskap”, stod det.
Falskt. ”Solidarisk graviditet”, som godkänns i den kubanska lagen, förbjuder all betalning eller förmåner, som är typiska för den så kallade ”livmoderuthyrningen”. Den är endast tillåten mellan släktingar och affektiva relationer, och måste genomgå en process av garantier och juridiskt godkännande. Man kan hålla med eller inte hålla med om detta, men man ska aldrig ljuga.
I ett reportage i samma tidning och i samma överlägsna ton beskriver Marisa Kohan den kubanska ”solidariska graviditeten” som en ”eufemism” för ”utnyttjande av kvinnors fortplantningsförmåga”, och förlitar sig uteslutande på åsikter från europeiska jurister och sociologer. Varför fråga kubanska jurister, sociologer och feminister?
Men det mest komiska var hennes intervju med ”experten” Ana Trejo, som hävdade att på Kuba är det ”få kvinnor som är villiga att genomgå” en solidarisk graviditet ”utan ersättning”, vilket skulle göra det möjligt för dem att ”betala av skulder” eller ”utbilda sina barn”. Utbilda sina barn! Vilken sublim kunskap om verkligheten på Kuba, där utbildning – även på universitetsnivå – är helt gratis.
Det spelar ingen roll att Familjernas Lag var ett kollektivt verk av tusentals militanta feminister och LGTBIQ+-aktivister, att den hade yttranden och råd från dussintals kollektiv och studiecentra, att den debatterades och ändrades av sex miljoner människor i 79 000 offentliga samråd, där man för övrigt förkastade den så kallade ”livmodern för uthyrning”. Nej, de kubanska feministerna lär sörja, eftersom den arroganta och nykoloniala metropolen ännu inte har gett dem sin nödvändiga välsignelse. Amen.
José Manzaneda, Cubainformación 221007 (med utförliga källhänvisningar i originalet)
/cv
Abstención y vientres inventados contra el feminismo cubano
