Varför Kuba efter sex decennier inte har anpassat sig till USAs sanktioner
För trettioandra gången på lika många år fördömdes USAs blockad av Kuba globalt vid den årliga omröstningen i FNs generalförsamling i oktober. Endast Tel Aviv anslöt sig till Washington i försvaret av den kollektiva bestraffningen, som är olaglig enligt internationell rätt.
För det stora flertalet kubaner, som föddes efter det att de första ensidiga tvångsåtgärderna infördes, är livet under dessa förhållanden den enda normalitet de har känt till. Även vänner som sympatiserar med socialismen och stöder Kuba kan fråga sig varför kubanerna helt enkelt inte har lärt sig att leva under dessa omständigheter efter 64 år.
Förklaringen, som utforskas nedan, är att det relativt milda embargot från 1960 periodvis har intensifierats och gjorts allt mer förödande effektivt. Den andra viktiga faktorn är att det geopolitiska sammanhanget har förändrats till Kubas nackdel. Dessa faktorer har i sin tur haft kumulativt skadliga effekter.
Kuba i den nya världsordningen
Den kubanska revolutionen nådde i början anmärkningsvärda framgångar för att vara en liten, resursfattig ö med en historia av kolonial exploatering.
Efter revolutionen 1959 uppnådde befolkningen snabbt 100% läs- och skrivkunnighet. Den förväntade livslängden och spädbarnsdödligheten kunde snart mäta sig med betydligt rikare länder, tack vare en socialiserad sjukvård som prioriterade primärvården. Kuba blev också ett kraftcentrum för världsidrott och gjorde anmärkningsvärda framsteg inom bioteknik. Samtidigt hjälpte kubanska trupper till att störta apartheidregimen i Sydafrika, bland många andra exempel på internationalism.
Kuba gjorde inte dessa framsteg på egen hand utan drog nytta av solidariteten från Sovjetunionen och andra medlemmar av det socialistiska blocket. Redan från början av revolutionen hjälpte Sovjetunionen till att stabilisera ekonomin, särskilt inom jordbruk och tillverkning. Framför allt exporterade Kuba socker till Sovjetunionen till priser som låg över marknadspriset.
Sovjetunionens militära stöd i form av utbildning och utrustning bidrog till att kubanerna framgångsrikt kunde slå tillbaka USAs invasion i Grisbukten 1961. Dessutom stödde det socialistiska blocket Kuba diplomatiskt i FN och andra internationella forum. Östtyskland, Tjeckoslovakien och Polen, till exempel, bistod också med ekonomiskt stöd, investeringar och handel för att hjälpa till att utveckla den kubanska ekonomin.
Socialistblockets implosion i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet drabbade Kuba hårt.
Kuba var inte längre skyddat av dessa allierade, utan den USA-ledda kampanjen för regimskifte fick hela landet att falla i vad som kom att kallas ”specialperioden”. Efter en inledande BNP-minskning på cirka 35% mellan 1989 och 1993 återhämtade sig kubanerna något under 2000-talet. Men nu är förhållandena på ön återigen alltmer problematiska.
En ny multipolär värld må vara på väg att födas, men den har inte kunnat hjälpa Kuba tillräckligt i denna svåra tid. Kina och Vietnam samt det postsovjetiska Ryssland, som är rester av det tidigare socialistblocket, upprätthåller fortfarande vänskapliga kommersiella och diplomatiska förbindelser med Kuba, men inte alls på samma nivå som tidigare.
Upptrappning av USAs kampanj för regimskifte
USAs ständigt skärpta blockad är utformad för att säkerställa att socialismen inte lyckas; att i vaggan strypa alla möjliga alternativ till den etablerade imperialistiska ordningen.
De första restriktionerna som infördes av Dwight Eisenhower 1960 förbjöd USAs export till Kuba, med undantag för livsmedel och medicin, och minskade Kubas exportkvot av socker till USA. Strax före slutet av sin mandatperiod 1961 bröt han de diplomatiska förbindelserna.
Eisenhower inledde också hemliga operationer mot Kuba, som skulle komma att förstärkas avsevärt av hans efterträdare John Kennedy och efterföljande regeringar. Sedan dess har Kuba fått utstå otaliga terrordåd och mordförsök på revolutionens politiska ledning.
John Kennedy hade gått till val 1960 och anklagat Eisenhower-Nixon-administrationen för att inte i tillräcklig utsträckning ha bekämpat kommunismens utbredning. Kennedy var fast besluten att förhindra kommunismen från att få fotfäste på USAs ”bakgård”. Han gjorde avsättandet av ”Castro-regimen” till en nationell prioritet och införde ett omfattande ekonomiskt embargo.
Efter Kennedys misslyckade Grisbuktsinvasion 1961 och missilkrisen året därpå inledde han Operation Mongoose. Presidenten gav sin bror Robert Kennedy ansvaret för att försöka störta revolutionen med hemliga medel. Denna CIA-operation med sabotage och andra destabiliseringsmetoder var avsedd att till Kuba föra ”jordens fasor”.
Den postsovjetiska eran
Efterföljande USA-regeringar fortsatte blockadpolitiken, ockupationen av Guantánamo och de öppna och dolda destabiliseringsinsatserna.
Den tidigare CIA-chefen och dåvarande presidenten George H.W. Bush tog 1992 tillfället i akt när det socialistiska blocket imploderade. Under hans ledning antogs den tvåpartiledda Cuban Democracy Act. Lagen, som i folkmun kallades Torricelli-lagen efter en av det demokratiska partiets sponsorer i kongressen, innebar att embargot kodifierades till lag, som endast kunde upphävas genom ett kongressbeslut.
Lagen förstärkte embargot till en blockad genom att förbjuda amerikanska dotterbolag till företag som var verksamma i tredje land att handla med Kuba. Fartyg som hade handlat med Kuba förbjöds att komma in i USA under 180 dagar. Det ekonomiska strypgreppet på Kuba skärptes genom att källor till utländsk valuta hindrades, vilket ytterligare begränsade Kubas möjligheter att bedriva internationell handel.
Skruvarna drogs åt igen 1996 under Bill Clinton med Helms-Burton Act. Befintliga ensidiga ekonomiska tvångsåtgärder förstärktes och utvidgades.
Lagen lade också till restriktioner för att motverka utländska investeringar på Kuba, särskilt i USA-ägda fastigheter som hade exproprierats efter den kubanska revolutionen. Den ökända Avdelning III i lagen gjorde det möjligt för USA-medborgare att väcka talan i USAs domstolar mot utländska företag som ”handlade” med sådana konfiskerade egendomar.
Avdelning III ledde till betydande protester och vissa motåtgärder från USAs allierade, t.ex. EU och Kanada, på grund av dess extraterritoriella tillämpning i strid med internationella handelsavtal och suveränitet. Till följd av detta upphävdes avdelning III tillfälligt.
Senare ändrade Barack Obama USAs taktik under sin tid genom att återuppta de diplomatiska förbindelserna med Kuba och lätta på vissa restriktioner, för att på ett mer effektivt sätt kunna genomföra den imperialistiska strategin med regimskifte.
Men även denna milda lättnad upphävdes av hans efterträdares kampanj med ”maximalt tryck”. År 2019 återupplivade Donald Trump Avdelning III. Vid det laget hade blockadens snöbollseffekter lett till en alltmer katastrofal ekonomisk situation på Kuba.
Bara några dagar före slutet av sin mandatperiod återinförde Trump Kuba på listan över stater som sponsrar terrorism (SSOT), som Obama tagit bort det 2015. Listningen har haft en enorm inverkan på Kuba genom att minska handeln med tredjeländer som är rädda för sekundära sanktioner från USA, genom att stänga av de flesta internationella finanserna och genom att ytterligare avskräcka från turism.
Joe Biden fortsatte med de flesta av Trumps åtgärder för ”maximalt tryck”, inklusive SSOT-beteckningen, samtidigt som han lade till några av sina egna. Detta skedde vid en tidpunkt då ön var särskilt hårt drabbad av covid-19-pandemin, som stoppade turismen, en av Kubas få källor till utländsk valuta.
Med Lester D. Mallorys förutseende ord, USAs biträdande utrikesminister 1960, såg imperialisterna möjligheten att ”åstadkomma hunger, desperation och störtande av regeringen”.
USAs belägring av Kuba fulländad
Förutom den breda historia som skisserats ovan av oavbrutna regimförändrande åtgärder av varje USA-administration sedan den kubanska revolutionen, är vissa sidofaktorer värda att nämna.
Stora tekniska framsteg inom datateknik och AI har använts av USA för att mer effektivt spåra och verkställa sina tvångsåtgärder. Dessutom har rädslan för böter för brott mot USAs extraterritoriella förbud mot aktörer i tredje land lett till överdriven efterlevnad.
Uncle Sam har också blivit allt mer uppfinningsrik. De flesta europeiska och vissa andra medborgare kan inte längre resa in i USA utan visum (VWP) om de besökt Kuba, vilket i hög grad motverkar turismen till ön.
Det inrikespolitiska klimatet i USA har också förändrats i och med det neokonservativa maktövertagandet i båda de stora partierna. Särskilt nu med Trumps andra presidentskap har Kuba färre vänner i Washington, och dess fiender har nu ännu mindre begränsningar för sina regimförändringskampanjer. Detta kombineras med en allmänt mer aggressiv internationell styrkeprojektion från USAs sida.
Under blockaden förvandlades vissa av revolutionens framsteg till skulder. Revolutionen med sin universella utbildning, mekanisering av jordbruket och kollektiva eller kooperativa arbetsorganisation befriade campesinos från jordbrukets slavarbete dygnet runt. Idag står fälten oanvända, bland annat på grund av att bränsle och reservdelar till traktorerna är belagda med embargo.
Kubas allierade, särskilt Venezuela, som i sin tur är offer för USAs blockad, har försökt förse Kuba med olja som landet är i desperat behov av. Byggandet av 14 oljetankers som Venezuela beställt utomlands och som skulle kunna transportera oljan, har blockerats. USAs direkta förbud mot rederier och försäkringsbolag har också begränsat denna livlina.
Utan bränslet kan man inte generera den el som behövs för att driva pumparna för grundläggande dricksvattenförsörjning. Som en följd av detta har Kuba nyligen upplevt strömavbrott över hela ön samt brist på mat och vatten. Detta belyser hur blockaden i grund och botten är ett ekonomiskt smutsigt krig mot civilbefolkningen.
Ackumulerade effekter på det kubanska samhället
Livet är helt enkelt svårt på Kuba under USAs belägring och det blir allt svårare. Detta har lett till en utvandring av aldrig tidigare skådat slag. Den därav följande kompetensflykten och bristen på arbetskraft förvärrar situationen. Den ständiga knappheten och försämrade livskvaliteten under sådana förhållanden har dessutom haft en frätande effekt över tid.
Under trycket av belägringen har Kuba tvingats vidta åtgärder som undergräver den socialistiska jämlikheten men som genererar nödvändiga intäkter. Obama och efterföljande presidenter har till exempel uppmuntrat bildandet av ett småföretagarskikt, vilket är en utvidgning av de begränsade ”reformer” som infördes under Raúl Castros tid som Kubas president.
Kubanerna kommer säkert att hålla ut, precis som de har gjort i det förflutna. ”Landets motståndskraft är slående”, säger en mångårig Kuba-observatör som skriver från Havanna.
Dessutom ger imperialisterna dem knappast något val. En kapitulation och mjuklandning är inte ett alternativ som erbjuds. Den avsiktligt misslyckade staten Haiti, mindre än 50 mil österut, tjänar som ett varnande exempel på vad som händer med ett folk under USAs välvilja.
Nu är det ett historiskt ögonblick för erkännande, inte av vad Kuba har misslyckats med att göra, utan av hur mycket som har åstadkommits med så lite resurser och under så ogynnsamma omständigheter som landet självt inte har skapat.
Roger D. Harris, Orinoco Tribune 241110 / cv
Why Cuba Hasn’t Adjusted to US Sanctions After Six Decades
Roger D. Harris från Corte Madera, Kalifornien, har ett särskilt intresse för Venezuela och Kuba. Han sitter i centralkommittén för Peace and Freedom Party och är engagerad i Niebyl-Proctor Marxist Library. Han var internationell observatör vid Venezuelas presidentval 2024. Han är medlem i USAs fredsråd och Task Force on the Americas.
