Lämna Kuba ifred!
Atilio Borón är argentinsk sociolog med en doktorstitel från Harvard. Känd kritiker av USA och Israel och solidarisk med Kuba.
Jag har just anlänt till Kuba och jag får återigen samma känsla som överväldigade mig första gången jag besökte landet i samband med det internationella seminariet om Latinamerikas och Karibiens utlandsskuld som Fidel sammankallade i början av augusti 1985. Nästan fyrtio år har gått sedan denna förebådande händelse och ön, som sedan revolutionens första dagar har plågats av USAs annekteringsiver, fortsätter att göra motstånd och överleva den mest utdragna aggression som något imperium någonsin har utövat mot ett upproriskt folk.
Låter det överdrivet? Det är bara att ta historien om något av de stora historiska imperierna, även före den kristna eran: perserna, det romerska riket; det bysantinska, det mongoliska, med dess enorma utbredning som täcker en stor del av Eurasien, det spanska eller det brittiska, utbrett över hela planeten, och vi kommer inte att finna någon situation som är ens avlägset jämförelsebar med den förödande blockaden – varken i längd eller i mångfalden av dess förtryck och straff – som Kuba har drabbats av i 65 år.
Och trots allt detta fortsätter Kuba att vara Amerikas fria territorium, som betalar ett orimligt pris för den oförlåtliga fräckheten att inte böja sig för Vita Husets pretentioner. I denna enklav av värdighet kan USA-imperiet inte införa sina lagar över nationella lagar eller, för att citera ett mycket aktuellt fall, skicka sina ligister i kostym och slips för att stjäla ett tredje lands flygplan, vilket hände med det venezuelanska fraktplan som Washington beordrade ”beslagtaget” med den obscena delaktigheten av den nykoloniala regeringen i Argentina. Sådana saker är otänkbara på Kuba.
Bara det faktum att den kubanska revolutionen har överlevt imperiets fenomenala excesser är i sig en helt extraordinär framgång som har gått till världshistorien. Skulle USA ha överlevt en sådan aggression från en makt – låt oss föreställa oss den, eftersom den inte existerar – som är hundratals gånger större i ekonomiska termer, trettio gånger större i befolkning och oändligt överlägsen i storlek och mångfald vad gäller väpnade styrkor och militärbudget? Skulle Japan, Tyskland eller Storbritannien ha gjort motstånd? Säkert inte, men det gjorde Martís och Fidels Kuba.
Men imperiets mediala torpeder fortsätter dag och natt att fördöma ”den kubanska revolutionens misslyckande”. Man kan fråga sig: misslyckande i ett land som är föremål för en sådan kriminell aggression, som till exempel blockerar tillgången till all slags medicinsk utrustning och ändå har en spädbarnsdödlighet och förväntad livslängd som är lika bra eller bättre än i USA? Eller som utvecklar vaccin och farmakologiska produkter på ”state of the art”-nivå men vars marknadsföring saboteras av Washingtons påtryckningar på de internationella organ som utfärdar de tillstånd som krävs för försäljning av mediciner? Misslyckande i ett land där man inte, som i den kejserliga metropolen, ser hela familjer sova på gatorna mitt i vintern eller under den brännande solen på sommaren, eller barfota barn i trasor, eller människor som rotar i soptunnor efter något att äta, eller tusentals män och kvinnor som förstörts av droger, offer för ett samhälle som präglas av en grym individualism som dömer dem att vandra som zombies genom de största städerna för att med sina drogberoenden ge näring åt bank- och finansbolagen som är de slutliga vinnarna på droghandeln, en verksamhet som omsätter nästan en biljon dollar per år? Finns det tusentals mentalt störda människor på Kuba, traumatiserade av sitt deltagande i de krig som imperiet för utomlands och som, när de återvänder hem, ”hör röster” som säger att världen måste bli av med så många onda och som, beväpnade med två automatkarbiner, plötsligt går in i ett köpcentrum, en kyrka, en skola och mördar alla som korsar deras väg? Är det detta djupt sjuka samhälle som används som parameter för att döma resten av världen?
Vi skulle kunna fortsätta med denna uppräkning och ta med många andra saker som skulle visa hur det kubanska samhället, trots blockadens brutalitet, har visat sig ha moraliska reserver för att undvika den civilisatoriska nedbrytning som äter upp själva kärnan i USA och som manifesterar sig i de avvikande verkligheter som nämnts ovan. Men låt oss gå ett steg längre och fråga oss själva, om nu den kubanska revolutionen har misslyckats, varför inte häva blockaden i fem eller tio år och låta systemet falla sönder under sina egna inkonsekvenser och ineffektivitet och beröva dess härskare den praktiska ”förevändningen” med blockaden för att dölja vad som i själva verket är den kubanska revolutionens felaktiga och oacceptabla realiteter?
Men imperiet och dess administratörer vet bara alltför väl att om en sådan sak skulle göras skulle det vara ett ”syratest” som skulle bevisa socialismens enorma överlägsenhet över kapitalismen. Och det är något som Vita huset och dess europeiska rövslickare bara vet alltför väl. Det är därför de framhärdar med blockaden, ett brott mot mänskligheten, trots att det internationella samfundet, med det enda undantaget USA självt och dess israeliska hantlangare, plus ett par små östater i Stilla havet, år efter år röstar i FNs generalförsamling och kräver ett slut på blockaden. Men Washington är en ”failed state” (på grund av dess upprepade brott mot internationell rätt) som drömmer om att återupprätta sin nu definitivt förbleknade globala hegemoni, vilket driver den att upprätthålla sin kriminella blockad mot alla odds. Det skulle vara katastrofalt för kapitalismen som system om Kuba, befriat från blockadens kvävning, på några år skulle stiga upp som en polstjärna som belyser sökandet efter social rättvisa, frihet, nationellt självbestämmande och demokrati i denna värld. Och visa att sådana framsteg bara är möjliga om kapitalismen överges. Och Washington, som imperiets sheriff, kan inte låta detta ske och fortsätter oberört att upprätthålla den allmänt fördömda blockaden.
Atilio Borón, teleSUR 240214 / cv
