Att ljuga helt skamlöst – valet i Venezuelas Nationalförsamling

Att ljuga helt skamlöst – valet i Venezuelas Nationalförsamling

Eftersom vi översköljs av lögner i media, inte minst om valet av ordförande i Venezuelas Nationalförsamling häromdagen, publicerar vi denna intressanta och läsvärda artikel av den argentinske debattören Atilio Borón: 

Det handlar inte om ideologiska motsättningar. Det handlar om något mer elementärt: att medier inte bör ljuga. Lögn för medier är som svindel för en bank. Om banken inte bör snatta sina kunders pengar så bör inte heller medier vifta bort information och fakta som är nödvändig för dess användare för att dessa ska kunna lita på ärlighet och opartiskhet hos medier de använder.

Olyckligtvis har vi sett en monumental svindel hos de stora medierna i samband med valet av ny ordförande i Nationalförsamlingen i Venezuela. Det handlar om dominerande medier som Clarin, Infobae och La Nacion i Argentina, El Pais i Spanien, El Mercurio i Chile och CNN i USA. [och Sveriges Radio, för att ta ett ur högen av svenska exempel]. Exempelvis försäkrar till exempel El Pais att ”den självutnämnda Luis Parra och valet av Guaido vid ett alternativt sammanträde komplicerar det parlamentariska panoramat.” Liknande rubriker översvämmar de andra nämnda medierna. Problemet är bara att det inte förekom någon självutnämning av Parra.

Det hävdar bara vänner och politiska, korrumperade gäng till Juan Guaido och Jeannine Añez. [Den senare är Bolivias självutnämnda president efter statskuppen i landet i november]. Luis Parra däremot, en oppositionell som tillhör Primero Justicia, utnämnde inte sig själv. Han fick 81 röster av de 140 församlade i Nationalförsamlingen (av totalt 167). Därför utsågs han till ordförande i församlingen. Den som ”självutnämnde” sig igen – och det på kontoret till dagstidningen El Nacional i Caracas – var återigen Guaido. Det visar den verkliga funktionen hos medier som säger sig driva en ”oberoende journalistik”.

Det fanns tillräckligt antal ledamöter, från alla politiska partier, och det var Nationalförsamlingens ordförande Guaido som vägrade att gå in i parlamentet och öppna mötet, vilket var hans uppdrag. Han stannade utanför och försökte att med våld få in fyra ledamöter som var fråntagna sina mandat av Högsta Domstolen. På bandinspelningar hör man Guaido säga ”om de inte får komma in, så går inte jag heller in”. De andra gick slutligen in, men Guaido stannade utanför. [Uppenbarligen för att han insåg att han skulle förlora omröstningen]. Det ska tilläggas att ingen av de fyra som fråntagits sina mandat deltagit i sammanträdena under den aktuella perioden och att Guaido, som ordförande, aldrig krävde att de skulle närvara.

Inför Guaidos frånvaro säger reglementet att den äldste ledamoten ska öppna sessionen och leda mötet. Så blev det. Och det resulterade i att 81 ledamöter valde en ny ledning på fem ledamöter för Nationalförsamlingen, alla tillhörande oppositionspartier. Man måste vara en lögnare, som medierna nämnda ovan, för att tala om en ”parlamentarisk kupp utförd av Maduro”. När, som sagt, hela ledningen utgörs av oppositionspolitiker. Eller skulle det vara så att Maduro är så inkompetent att han organiserar en parlamentarisk kupp för att främja sina planer, men att den resulterar i att den nya ledningen för Nationalförsamlingen hamnar i händerna på fem uttalade motståndare till hans regering!

Det är något som inte stämmer i den versionen. Och orsaken är att det är en helt falsk bild av verkligheten. Det som en ärlig press borde ha sagt är att valet av Nationalförsamlingens nye ordförande genomfördes i enlighet med reglementet, med god marginal till det nödvändiga antalet närvarande ledamöter, på den tid och plats som Grundlagen anger. Och inte på en tidningsredaktion, som Guaido gjorde. Valet i Nationalförsamlingen gjordes i närvaro av den avgående ledningen, med undantag av Guaido. Rösterna till oppositionen överskred med bred marginal hälften plus 1 från de 140 parlamentarikerna på plats.

Hur ska man då förklara den självutnämndes uppförande?

För det första: på grund av hans dåliga anseende bland oppositionen. Det räcker med att påminna om anklagelsen emot honom från den av honom själv utsedda ”ambassadören” i Colombia, Humberto Calderon Berti. Denne anklagar Guaido för att ha stulit, tillsammans med några av sina kumpaner, delar av de pengar som Vita Huset skickat för att finansiera den ”Humanitära hjälpen” och konserten i Cúcuta 23 februari. Där pengarna slösades på ”prostituerade och sprit”, samt ytterligare någon förbjuden substans. (Enligt BBC).

För det andra: för att enligt en överenskommelse inom oppositionen ska partierna i Nationalförsamlingen växla i ledningen och den skulle nu förnyas genom att Guaidos parti Voluntad Popular skulle ge plats åt Primero Justicia. Som den skurk Guaido är ville han ignorera överenskommelsen och försökte framställa sig som offer i ett patetiskt försök att olagligt ta sig in i lokalerna fast inget och ingen hindrade honom att göra det som alla andra ledamöter från oppositionen gjorde.

Guaido ville ge Imperiet, CNN och den lögnaktiga pressen foton på det som högern behövde för att bekräfta ”Madurodiktaturen”. Till denna samling behövde Guaido foga de vacklande och motsträviga högergrupperna i Latinamerika. En väl uttänkt och genomförd fars. Synd bara att de närvarande vittnena och videoinspelningar som cirkulerar vitt och brett på nätet, klart visar blufförsöket.

För det tredje: för att Trump befallt att hans marionett inte får ge upp innan han lyckats störta Maduro.   Guaido, lydig och medgörlig, med ett antal räkningar att göra upp med Vita Huset för pengarna som han fått, lydde ordern från sin herre.

En outplånlig storm av skit faller över medierna, som istället för att redogöra för händelserna, konkreta och bevisade (inklusive med filmupptagningar tagna av parlamentariker och folk som fanns i närheten av Nationalförsamlingen och som gått virala på nätet), lägger sig för Washingtons diskurs. En redogörelse som Vita Huset behöver för ett eventuellt militärt äventyr, eller för att intensifiera sina ekonomiska, finansiella, diplomatiska och medieattacker mot landet.

Medierna ljög ännu en gång, som de gjort i tiotals år, för att främja imperiets intressen, för vilka de är husorgan. De lurar för femtielfte gången sina läsare och tittare. Men de bryr sig inte. De lyckades med det de ville: fortsätta att förvirra den allmänna opinionen och funktionärer på olika utrikesdepartement som köpte dessa fake news av bolagsmedierna. I avsaknad av professionalism tog de uppgifterna som riktiga och utfärdade skamliga kommunikéer i vilka de blandade okunnighet med lathet som resulterade i diplomatisk dårskap som kommer att ta lång tid att reparera.

Till det tidigare sagde måste tilläggas den växande tendensen, rotad i latinamerikansk diplomati, att om en regering villkorslöst sluter upp bakom Washington – till exempel genom att blunda för terroristattentatet mot Qassen Suleimani i Irak, eller enar sig med kören som sjunger Guaidos lov som en Messias för Venezuelas demokrati – så blir deras trohet rikligt belönad av Vita Huset. Argentina har tidigare upplevt denna ”köttsliga relation” som fördes av Carlos Menem under hans tio år långa presidenttid och som slutade med ett monumentalt misslyckande inför USA:s iskalla ointresse. Att inbilla sig att det skulle vara annorlunda denna gång skulle visa på politisk naivitet. Det även om man tar hänsyn till att den regering under Macri som nyligen avgick lämnade ett land efter sig som är, om möjligt, än mer underkastat USA till sin efterträdare. En oberoende utrikespolitik, sammanfallande med den multipolära världen av idag, är det bästa förhandlingskortet för länderna i regionen, och särskilt Argentina, i de svåra förhandlingar vi ständigt behöver föra med Vita Huset. Att ovillkorligt sluta upp bakom USA skulle inte hjälpa, utan tvärtom skada. Förhoppningsvis lär man sig av historien och agerar därefter.

Atilio Borón, Argentina, 200107

Mentir sin escrúpulos