Baseboll och frihet – Made in Miami
Föreställ dig att USAs baseboll-lag spelar på Kuba och att de den landets organisationer organiserar protester mot USA-laget för att det representerar ”imperialismen och blockaden”. Tänk er att Havannas guvernör uppmanar befolkningen att fylla den Latinamerikanska stadion med affischer och att press, radio och TV oavbrutet upprepar att basebollspelarna representerar ett folkmördande imperium, en plutokrati, en regim som kränker de mänskliga rättigheterna.
Detta skulle inte bara vara orättvist mot idrottsmännen, utan också en dum politisering av baseboll som skulle ge upphov till en enorm politisk och medial skandal.
Men om det är tvärtom, då är politisering och orättvisa inte någon skandal. Som exempel kan nämnas det som hände i Miami i söndags med matchen mellan Kuba och USA i World Baseball Classic.
Där trakasserade de lokala myndigheterna, den castrofientliga ultrahögern och media kontinuerligt det kubanska laget för att det ”representerade Castros förtryckarregim”.
Dagen före matchen krävde till och med programledaren för TV-kanalen America att matchen skulle förbjudas, och passade på att i den politiska hetluften dra in – Ryssland! ”Vi undrade om matchen inte kunde förhindras. Är stadion offentlig eller privat?”, sa Juan Manuel Cao. ”Stadion är offentlig, och ägs av Miami-Dade County”, svarade den tidigare borgmästaren i Miami-Dade County, Carlos Giménez. ”’Baseboll-politik’ är en term som användes under Obama-eran”, fortsatte journalisten. ”Faktum är att Obama gick på en basebollmatch (på Kuba) … Det är en del av hela detta närmande som är mot all logik, eftersom Kuba fortfarande är en allierad till Ryssland.”
De mest löjliga anti-Castro-supportrarna förstörde det kubanska lagets slagträn och handskar med en ångvält, medan andra skrek till stöd för motståndarlaget, USAs lag. ”Vi hoppas att Castro-diktaturen besegras på denna spelplan”, förklarade ”dissidenten” Antúnez.
Miamis borgmästare Francis Suárez rapporterade att hans påtryckningar på The Marlins, laget som förvaltar stadion, hade varit framgångsrika: ingen skulle hindras från att gå in ”med plakat… och T-shirts” med ”texten ’Patria y Vida’ [fosterland och liv – kontrarevolutionärernas variant av Patria o Muerte, Fosterlandet eller Döden]”. Han hävdade att det som stod på spel var ”socialismens och kommunismens virus, som är lurendrejeri”, och han förde in en ny fiende i mixen: ”Kinas inblandning på det västra halvklotet”.
Suárez fördömde att människor på Kuba ”inte kan uttrycka sig fritt”, i motsats till ”friheten som en grundläggande rättighet i USA”. Frihet? Låt oss se:
De basebollspelare från det kubanska laget som bor i USA förbjöds att resa till Kuba för att träna inför matchen, och om de hade vunnit skulle de inte heller ha kunnat fira segern i sitt land.
Rädslan för bojkott fick flera av de kubanska spelarna i USA att avstå från att tävla för sitt land, och de som accepterade har av samma anledning hållit sig borta från media. De enda som har kunnat använda sig av den nordamerikanska ”yttrandefriheten” är de som upprepar hatretoriken mot Kuba.
Faktum är att det som mest stör Miami är att vissa av de förändringar som de en gång krävde äger rum på Kuba. Om det privata initiativet växer i den kubanska ekonomin, får denna sektor då stöd från södra Florida? Nej, den kommer att förstöras. Det var det som hände med Trumps sanktioner, på initiativ av Miami-maffian, med förbud av resor och kryssningar till ön, vilket tvingade dussintals familjeägda turistföretag att stänga.
Under 2018 nådde Kuba ett avtal med Major League Baseball i USA, som innebar att kubanska basebollspelare nu kunde spela i USA utan problem. Var det inte det de krävde i Miami? Faktiskt inte. Maffian tvingade Trump att förbjuda avtalet, eftersom det öronmärkte en liten procentandel för gräsrotsidrott på Kuba. Idag är det precis samma sak: för att få tillträde till de stora ligorna måste kubanerna bryta med sitt förbund, bosätta sig utanför Kuba, inte betala skatt på ön och förklara att de inte är kommunister. Allt detta i landet med ”frihet som en grundläggande rättighet”.
Därför är det inte förvånande att den nya förändring som Kubas Basebollförbund antagit, nämligen att integrera professionella basebollspelare som är bosatta i andra länder, också bojkottas i Miami.
CNN på spanska var för övrigt en av de mest entusiastiska medierna i sitt politiserade trakasseri av det kubanska laget. Man försökte få folk att förstå vad ingen vettig människa kan begripa: att en kubansk basebollspelare, oavsett om han bor i Havanna eller på månen, är emot sitt eget lands lag. Hör bara:
”För de människor som inte förstår, som kanske ser oss i Argentina, Mexiko eller någonstans i Karibien, som inte förstår det politiska sammanhanget, hur skulle du som kuban förklara detta på ett mycket enkelt sätt?” frågade den anticastristiska kubanska journalisten Elizabeth Pérez den likaledes anticastristiska kubanska journalisten Alfre Álvarez. Han svarade: ”Tja, det är väldigt enkelt. Under alla år som det har funnits en diktatur på Kuba har den kubanska regeringen haft ansvaret för att bygga upp dessa basebollag… Det är ett lag som inte representerar oss, eftersom det är ett lag som har organiserats och tränats av Kubas Basebollförbund.”
På Kuba, det land där det sägs råda censur, sändes matchen förresten i sin helhet, och visade antikommunistiska plakat, slagord mot Kuba och hela kittet av hat.
Det finns de som menar att Miami är en maffia-diktatur. Andra kallar det en psykiatrisk klinik för fascister.
José Manzaneda, Cubainformación 230321 /cv
(Med utförliga källhänvisningar i originalet)
Béisbol y libertad… made in Miami
