Celac och Latinamerikas integration
2010 började Celac, de Latinamerikanska och Karibiska Staternas Gemenskap, ta form. Det var ett år efter att det verkade som att den dröm Simon Bolivar hade om att sammankalla en kongress för att ena Vårt Amerika 1826, började besannas i Caracas, Venezuela under president Hugo Chávez.
Till slut verkade Sydamerikas 33 stater kapabla till att samlas, lägga konflikter åt sidan, och planera framtiden utan överinseende och hegemoni från USA. Avtalet att förklara Latinamerika och Karibien som en ”Fredszon” undertecknades vid det II:a toppmötet i Havanna 2014. Ett enigt Latinamerika och Karibien ledde till att Kuba och USA återupprättade de diplomatiska förbindelserna 2015. Detta speglade betydelsen av de oberoende och progressiva handlingarna av länderna i regionen.
Men högerns reaktion lät inte vänta på sig. Statskupper mot Manuel Zelaya i Honduras, Fernando Lugo i Paraguay och framförallt mot Dilma Rousseff i Brasilien, liksom valsegrarna för Mauricio Macri i Argentina, Sebastian Pinera i Chile, Jair Bolsonaro i Brasilien, Ivan Duque i Colombia och Luis Lacalle i Uruguay. Till detta det skandalösa förräderiet av Lenin Moreno i Ecuador; allt detta förändrade det latinamerikanska politiska panoramat drastiskt.
För att motverka Celacs integrationssträvanden lanserade de nyliberala regeringarna i Colombia, Chile, Mexiko och Peru 2011 ”Alianza del Pacifico”. För att uttryckligen agera mot Venezuela skapades 2017 den så kallade Limagruppen som bestod av nio latinamerikanska länder, fyra karibiska och Kanada. USA var formellt inte med men dess närvaro kändes, särskilt efter att Trump blev president och drev en extremt reaktionär politik.
OAS, De Amerikanska Staternas Organisation, under en annan förrädare, uruguayanen Luis Almagro, återtog en huvudroll efter att ha förlorat den som resultat av framgångarna för progressiva regeringar. OAS drev på statskuppen mot Evo Morales i Bolivia 2019. Vid denna tid var Celac i praktiken avvecklad och oförmöget till och med att sammankalla till möten under flera år. Men det försvann inte. Det var kvar i viloläge.
När det såg ut som att Latinamerika och Karibien var dömda att åter uppleva årtionden av högerregeringar, sålda med kropp och själ till USA, ändrade sig åter händelseförloppet. Framförallt har Venezuela stått emot slagen, angreppen och isoleringen drivna till en nivå som bara kan jämföras med vad Kuba får utstå. Också Kuba har överlevt den mest destruktiva politiken från USA som skådats.
De sociala protesterna kunde inte stoppas av det mest brutala polisförtrycket och nådde Chile, Argentina, Peru, Ecuador, Colombia, Bolivia och andra högerstyrda länder. Alberto Fernández vann valen i Argentina, MAS i Bolivia återkom efter kuppen och vann valen, Pedro Castillo vann knappt i Peru. Hans första beslut i utrikespolitiken var att dra Peru ur Limagruppen som äntligen förklarades upplöst.
Men framförallt vann Andrés Manuel López Obrador (AMLO) valen 2018 i Mexiko och visade sitt historiska åtagande för att leda Latinamerika och Karibien och intog en självständig hållning mot diktaten från USA. Det i motsats till de senaste regeringarna från partierna PAN och PRI, som intog en skamligt underordnad roll gentemot USA.
Fastän Mexiko ingick i Limagruppen vägrade AMLO att ansluta sig till politiken mot Venezuela. Han tog också extremt stora politiska risker när Mexiko räddade Evo Morales från de bolivianska kuppmakarna. Morales och många andra ledare i MAS erbjöds skydd på Mexikos ambassad i La Paz. Mexiko upplåter sitt territorium till samtal mellan Venezuelas regering och oppositionen. Mexiko, tillsammans med Argentina, har föreslagit återupplivande av Celac och att det ersätter OAS. Det för att skapa en ny typ av institution fritt från underkastelse under USA.
Celacs VI toppmöte 18 september i Mexiko bör förstås som en nödvändighet för att minska asymmetrin i Mexikos relationer med USA och föra in dessa relationer under principerna om suveränitet och självbestämmande, i enlighet med den traditionella mexikanska utrikespolitiken.
Det förklarar AMLOs intresse av att framhålla Kubas närvaro, vilket gjordes genom en speciell inbjudan till Kubas president Miguel Diaz Canel som hedersgäst vid firandet av ”el Grito de Dolores”, där AMLO upprepade sitt förslag att deklarera det uthålliga kubanska motståndet mot attackerna från USA som ett världsarv.
Det finns inget inrikespolitiskt som motiverar denna inställning vid en av de mest problematiska tiderna för Kuba, då det är ett risktagande och kräver stort politiskt mod och kapital att försvara Kuba. Det var ett tillfälle för AMLO att visa sin personlighet som vänstermänniska. Det är vad det innebär att stödja Kuba, särskilt för mexikaner.
Bortom konkreta resultat och bråken mellan Uruguays högerpresident Lacalle med Venezuelas Maduro och Kubas Diaz Canel ligger betydelsen av detta toppmöte att det kunde genomföras mitt under pandemin med närvaro av 16 statschefer och representanter för alla stater utom Bolsonaros Brasilien. Det tack vare Mexikos förmåga att samla majoriteten av de latinamerikanska och karibiska staterna vars underliggande intressen sammanfaller, att hålla liv i Celac, i motstånd mot USA:s önskningar. [Regeringsrepresentanter från USA besökte några dagar innan toppmötet såväl Paraguay som Uruguay. USA band då ekonomiskt bistånd till villkor om hur dessa länder skulle uppföra sig i Mexiko. En av konflikterna rörde den lille kortväxte Lacalle som vid gruppfotograferingen placerades jämte den store Maduro, något Lacalle uppfattade som en provokation.]
Progreso Semanal 210924 (översättning Z.Tiroler)
La CELAC y los cambios en América Latina
SOLIDARITET!
HÄV BLOCKADEN! EN MILJON KANYLER TILL KUBA!
Nu driver vi kampanjen ”en miljon kanyler till Kuba”, för att stödja Kubas vaccinationsarbete i, och utanför Kuba.
GE ETT BIDRAG TILL MEDICIN-INSAMLINGEN! Pg 23 57 15 – 0 ELLER Swish 123 182 37 72
Ta ett steg till och bli en del av solidaritetsrörelsen!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0
