CRD och Erik Jennisches lögner dementeras i Nordegren&Epstein i P1
De många upprörda breven till ”Nordegren & Epstein i P1” frambringade en rättelse i programmet efter två dagar. I onsdagens program dementerades några av lögnerna från CRD (Civil Rights Defenders) och dess ”Latinamerikachef” Erik Jennische som han framförde i måndagens program.
Bland dem att:
de kubanska läkarna är tvungna att åka utomlands (de får ansöka om att åka)
att det råder läkarbrist i Kuba (landet har den högsta läkartätheten i världen)
att läkarnas villkor är att jämställa med slavhandel (för att de inte får alla pengarna som det mottagande landet betalar. De flesta länder betalar ingenting, då skulle läkarna alltså inte få något alls) osv.
Det som inte togs upp var bland annat:
Att de kubanska läkarna under årens lopp givit vård och räddat livet på miljontals människor som i många fall aldrig haft tillgång till någon hälsovård alls.
Att de som drabbas när högerregeringar avslutar kontrakten är fattiga människor.
Att USA, i sin gränslösa cynism, har ett speciellt program, ”Cuba Medical Parole”, som försöker locka kubanska läkare i utlandet och lämna sina jobb för att få en mer glamorös tillvaro i USA. Och därmed beröva behövande människor hälsovård
Att inget land är i närheten av det omfattande medicinska bistånd som Kuba ger.
Att USA:s grymma blockad berövar Kuba normala möjligheter att köpa respiratorer och annan medicinsk utrustning.
Lyssnarreaktioner:
Hej,
Hörde att ni tagit upp och sedan fått kommenterat den hjälp med läkare och sjuksköterskor som Kuba sänt bl.a. till Lombardiet i Italien under den pågående Coronaepidemin.
Eftersom jag känner både Covid-19 och Kuba ganska väl efter ett HIV samarbete vi startade där 2004 och även känner till den person ni valde att kommentera insatsen, Erik Jennische, undrar jag om det inte kunde vara lämpligt med en alternativ kommentator. Jag ställer gärna upp som sådan. Bifogar en artikel i frågan som refuserats av samtliga stora drakar enligt förefintlig praxis.
Sven Britton, MD, PhD, Professor Infektionssjukdomar
Hej Louise och Thomas!
Det var inte bra, det där med Jennische som ”expert” i inslaget om de kubanska läkarna!
Sakligt och allsidigt blev det ju inte. Och hur skulle det ha kunnat bli det? Hans organisation poserar som en människorättsorganisation, men har aldrig varit något annat än ett språkrör för USA:s Kuba-politik. Bokstavligt!
Vi journalister ska vara vaksamma när det gäller ryska och kinesiska påverkanskampanjer. Men påverkan från det hållet är nog närmast en ”östanfläkt” jämfört med den massiva påverkan som kommer västerifrån; från USA och Nato.
Ett problem är att journalister och medier som, mer eller mindre slaviskt, anpassar sig till den utstuderade och mäktiga propagandaströmmen från USA kommer undan med det. Kritikstorm blir det dock om någon skulle drista sig till att säg något positivt om Kuba.
När det gäller journalistik om Kuba gäller att alla normala källkritiska regler ofta kastas över bord. Vad som helst kan sägas, om det är negativt. Urusel Kuba-journalistik, med avseende på behandling av källor, resulterar inte i reprimander uppifrån.
Jag tycker detta är sorgligt. Och faktisk allvarligt. Svenska folket förtjänar en fungerande, saklig public-service.
Med vänliga hälsningar från en kollega som ytterst sällan missar nattreprisen av ert program!
Tomas
Hej Nordegren & Epstein!
Marianne Höök, den skarpögda journalisten, sa för rätt många år sedan ” I Sverige råder endast en åsikt åt gången.” Jag är en trogen lyssnare till ert program. Gillar att ni resonerar och vågar ha olika åsikter.
I inslaget om de kubanska läkarnas insatser utomlands fick tyvärr, men som brukligt är i press och television, endast Erik Jennische komma till tals, en pålitlig Anti-Kuba röst.
Svensk Kubanska Föreningen som kan ge en motbild fanns inte med.
För att ge den balans Public Service ska stå för, hoppas jag ni bjuder in Svensk-Kubanska Föreningen
Någon gång skulle jag gärna berätta om mitt och infektionsläkaren Sven Brittons utbyte med kollegor på Kuba (start år 2002) och om när Che Guevaras dotter, barnläkaren Aleida Guevara, ledde ett seminarium och föreläste på min dåvarande arbetsplats, Maria Beroendecentrum.
Bästa hälsningar, Kristina Hillgren, psykolog, vuxenpsykiatri och beroendevård
Till: nordegrenepstein@sverigesradio.se
Hej Tomas och Louise!
Då det är mycket sällan som media i Sverige uppmärksammar Kubas mångåriga, professionella hälso-/sjukvårdsinsatser runt om i världen såg jag fram emot att få lyssna till ert inslag i em. Tyvärr blev jag relativt omgående besviken på den mycket dåligt underbyggda presentationen av gästen men även bristen på kritiska frågar från er som SR-journalister.
Representanter för FN och framför allt WHO har vid otaliga tillfällen uttalat sin beundran och uppskattning för de ovärderliga insatser som kubanerna har utfört i nästan 60 år. Detta var uppenbarligen inte känt för den inbjudna gästen som presenterades som sakkunnig vad gäller Kubas arbete.
Inte heller nämndes något om att Kuba under nästan sex decennier har haft mer hälso-/sjukvårdspersonal stationerade i olika länder än WHO, vilket den senare har bekräftat och lovprisat.
Som FN-anställd med stationering i tre olika kontinenter har jag i mer än tre decennier arbetat tillsammans med många kubaner. Jag och mina kollegor imponerades otaliga gånger av deras professionalism och engagemang. Till skillnad från personalen för olika biståndsorganisationer levde de dessutom bland människorna som de hjälpte och på så sätt vann de en enorm uppskattning.
Att låta gästen, oemotsagd få säga att han och hans organisation har träffat en person som påstått att kubanerna inte kan neka tjänstgöring utomlands är inte värdigt ett svenskt public serviceföretag. Att detta skulle vara fallet antyddes inte vid något tillfälle något sådant för mig eller mina FN-kollegor i vårt dagliga arbete eller i samtal med kollegor vid besök i Havanna. Däremot är det korrekt att den enskilda kubanen under sin utlandstjänstgöring får enbart sin vanliga lön. Därutöver erbjuds fri tillgång till mat och bostad. Men när personen återvänder till Kuba utbetalas en bonus. Detta är baserat på kubanernas grundläggande syn på solidaritet med andra människor som beslutades om efter det att diktatorn Batista hade störtats.
WHO har också bekräftat att det inte råder någon brist på hälso-/sjukvårdpersonal i Kuba. Däremot har det under lång tid varit knapphet på en del läkemedel och sjukvårdsutrustning som beror på att Kuba inte kan importera sådan pga USAs decennielånga och alltmer upptrappade, inhumana handelsblockad gentemot Kuba. Detta strider mot mänskliga rättigheter något som praktiskt taget alla länder representerade i FN har fördömt i flera årtionden men som USA helt ignorerar och även tvingar många andra länder att efterleva. Om detta var gästen från Civil Rights Defenders ( CRD) helt tyst liksom ni som journalister, avlönade av oss skattebetalare i Sverige
Mvh, Per-Olov
Hej!
Avsnittet som behandlade förhållandena för kubanska läkare och Kubas befolkning var mer än önskvärt vinklat. Att inte låta människor med insikt i verkliga förhållanden komma till tals utan enbart föra fram regimfientlig propaganda trodde jag var under SR:s värdighet som oberoende medium.
Bakgrunden till Kubas finansiella situation går tillbaka till april 1959, då de första Amerikanska protesterna mot exproprieringen av utlandsbolagsägd jordbruksmark och avstyckning av densamma till inhemska bönder genomfördes. 1963 påbörjades sedan en serie med allt strängare sanktioner mot Kuba och över 600 mordförsök på Fidel Castro genomfördes fram till hans bortgång i november 2018. Sanktionerna och de av CIA stödda kupp- och mordförsöken tvingade Kuba att bli en säkerhetsstat. Det förhindrade också införandet av allmänna val, något som planerades 1959 att genomföras 1960. De två första stora välfärdsreformerna var fri utbildning och fri hälsovård och 1961 skickades de första läkarna från Kuba att bistå länder i regionen med medicinsk expertis.
Kubanska läkare arbetar utomlands på frivillig basis och erhåller vanlig kubansk läkarlön plus utlandsbonus för sitt arbete. Under utlandsvistelsen har de gratis kost och logi. Mottagarländerna betalar efter förmåga, dvs fattiga länder betalar ingenting (men står för mat och sovplats) medan rika länder betalar vad det skulle kosta dem att anlita inhemska konsultläkare. Läkarna får i det senare fallet 25-30% av det utbetalade beloppet, medan 70-75% går till Kubas egen sjukvård. Att kalla detta människohandel är rent skamligt, grov lögn och propaganda.
Kuba har världens högsta läkartäthet och har fler läkare per capita än något annat land även när de medicinska brigaderna är på främmande mark. Kubas folk lider under USA:s blockad av IBAN/Swift och att amerikanska krigsfartyg hindrar handelsfartyg att nå ön, men de delar det lilla de har mellan alla invånare och beslutsamheten att inte ge upp för påtryckningarna från USA är fortsatt stort.
Hampus
Korrigera genast ang. Kuba!
Nu är jag besviken! Hur kunde ni, mitt favoritprogram, sända ett så ensidigt och inkorrekt inslag om och kring Kubas läkare? Och på min födelsedag dessutom! Om ni inte korrigerar snarast kommer jag aldrig mer lyssna på er. Usch!
Carina
Hej,
Att låta Jennische ensamt få kommentera Kuba är ungefär lika opartiskt som att låta Ebba Busch Thor kommentera Ateisternas Riksförbund eller låta Hovets talesperson kommentera Republikanska Föreningen.
Jennische och hans organisation har sedan årtionden bedrivit kampanj mot Kuba. Trots det var han dåligt insatt och okunnig i ämnet. Men man kan ju höfta och chansa. Risken att bli motsagd fanns ju inte eftersom han var själv.
Några fel:
Kuba har skickat läkare utomlands sedan 1961. (det visste han inte)
Läkare SÖKER om att få jobba utomlands. Inget tvång. De skriver på kontrakt där alla villkor är angivna i detalj.
Det råder INTE brist på läkare i Kuba. Läkartätheten är betydligt högre än i Sverige, även om man räknar bort läkarna i utlandet.
Läkarna har full lön hemma medan de är utomlands. Där har de gratis tillgång till mat, bostad och transporter. När de kommer hem får de dessutom en bonus utbetald.
De flesta länder betalar ingenting. T.ex. Haiti som är fattigt. Rika länder betalar, t.ex. Sydafrika.
Läkarna får ca 25 – 30 procent av det utbetalade beloppet, beroende på Kubas avtal med mottagande land. Resten går till den kubanska hälsovården.
Ofta är WHO den organisation som skriver kontrakten. (eller PAHO, som är delen för Latinamerika)
USA bryr ju sig knappast om arbetsvillkoren för folk i världen, men just de kubanska läkarna är man väldigt måna om (liksom Jennische) Man kan ju fråga sig varför.
Uppräkningen skulle kunna fortsätta, men det får räcka. Varför erbjuder inte USA läkarhjälp? Javisst ja, de köper upp utbildad hälsovårdspersonal från fattiga länder, ”brain drain”.
Usel journalistik.
Zoltan
