Kubas president Miguel Díaz-Canel Bermúdez avslutningstalade vid den tredje extraordinära sessionen av Nationalförsamlingens nionde period och bekräftade att den komplexa ekonomiska situationen i landet kräver outtröttligt arbete, med de alternativ som står till buds och med målet att uppnå ökad social välfärd.
Det handlar om ”två absoluta prioriteringar: försvarsförberedelser och ekonomisk kamp”, sa presidenten i sitt avslutningstal.
Han inledde med en hänvisning till den historiska betydelsen av proklamationen av den nya grundlagen den 10 april. Han tog också upp kvinnornas bidrag. ”Från Ana Betancourt till Vilma Espín är kvinnans bidrag till revolutionen oändligt. Och rättvisan har äntligen segrat. Kvinnor är i majoritet i detta parlament, liksom i allt som är viktigt i vårt samhälle.”
Med hänvisning till den nuvarande grundlagen menade Diaz-Canel att ”den är robust för den innehåller nationella riktlinjer och har justerats efter de folkliga debatterna.”
Presidenten varnade för att Kuba, precis som i Guáimaro för 150 år sedan, har en hårdför och girig fiende. Han erinrade om att den nuvarande USA-administrationen offentligen tillkännagivit sin avsikt att krossa varje försök att utveckla alternativ till kapitalismen. Venezuela, Nicaragua och Kuba står på dess agenda. Samma manual som användes mot Kuba i början av revolutionen används nu mot Venezuela. Det nya är användandet av okonventionell krigföring, falska nyheter och sabotage mot datanätverken.
När det gäller Kuba sa han att USAs regering ”har drivit de osäkra relationerna med vårt land tillbaka till dess värsta nivå”. I det avseendet nämnde han den möjliga tillämpningen av Helms-Burtonlagens avdelning III, som enligt Díaz-Canel egentligen borde kallas Slaverilagen.
”Nu skjuter de upp den i en månad eller några dagar, med arroganta hot, som någon som håller ett svärd över våra huvuden och kan halshugga oss om vi inte ger upp. Vad är hela Helms-Burton, om inte den 60-åriga blockaden översatt till lag?”
Som general Raúl Castro har varnat ”försöker man uppenbarligen strama åt belägringen av Kubas suveränitet, intensifiera blockaden och särskilt den ekonomisk förföljelsen”.
Presidenten medgav att landet fortfarande internt dras med ”administrativ ineffektivitet, importmentalitet, bristande sparsamhet och otillräckliga exportinkomster,” utan att glömma ”korruption och olagligheter, vilka är oacceptabla i revolutionen”.
Utifrån en objektiv analys av rådande förhållandena i landet och internationellt, bestämdes att ekonomin planeras för tre etapper: 2019-2021, 2022-2026 och 2027-2030.
Sex strategiska områden fastställdes för den första etappen: turismen; bioteknologi och läkemedelsindustri; elproduktionen; livsmedelsproduktionen; export av professionella tjänster, och bostadsbyggande.
”För att säga det på ren kubanska: Dagens bistra verklighet kräver att vi gör tydliga och väl definierade prioriteringar, för att inte åter hamna i en situation som under den svåra tiden i Specialperioden.”
Bland de mer omedelbara åtgärderna är uppdateringen av den ekonomiska planen. Det är nödvändigt att ”omedelbart få igång ekonomiska åtgärder som har att göra med efterfrågan och behov; omorganiseringen av inrikeshandeln; driften av företag, jordbruks- och icke-jordbrukskooperativ och egenföretagandet”.
Åtgärderna kommer främst att gälla jordbruk, exportproduktion, turism, importsubstitution, utländska investeringar och att skapa produktionskedjor för så mycket nationell produktion som möjligt.
”Vi måste förändra allt som behöver förändras och korrigera allt som hindrar och fördröjer vägen till välstånd, på kortast möjliga tid och med högsta kvalitet. Vad som dock inte kommer att förändras är vår inställning till dem som håller svärdet över oss”, sa han.
Cubadebate 190413 (nedkortat)
