En röst om den nya Familjelagen
Fernando Ravsberg blev inbjuden av Casa de las Américas till en paneldebatt om förslaget till ny Familjelag. Detta är hans bidrag. Folkomröstningen sker söndagen den 25 september.
När utkastet till ny Familjelag [Familjernas lag i ordagrann översättning], blev känt sa en vän till mig att nu har de gått för långt. Jag svarade att som jag ser det hade de inte gått tillräckligt långt, eftersom det fortfarande finns vissa förbjudna ämnen, som t.ex. äktenskap mellan fler än två personer.
Jag måste dock erkänna att med denna lag har många steg tagits i rätt riktning. Jag förstår att det varit svårt att komma fram till denna lagtext, att många behövt ändra sitt sätt att tänka, även bland beslutsfattare.
För några år sedan intervjuade jag en tjänsteman vid Nationalförsamlingen och han sa till mig off the record att om de tog med frågan om homosexuella så skulle den inte godkännas. För några dagar sedan såg jag honom i tv där han häftigt försvarade Familjelagen.
Det finns de som politiskt ifrågasätter mitt stöd för Familjelagen, men när jag läser denna förordning om samexistens ser jag väldigt lite spår av politiker och mycket av akademiker, sociologer, psykologer, socialarbetare och jurister. Det jag ser är att Kubas egenupplevda erfarenheter samlats in, sammanställts och ordnats av specialister.
Jag vill inte förringa politikernas värde, för utan beslutsfattarnas vilja hade akademikernas kunskaper inte kunnat omsättas i denna lag. Men när man läser texten ser man en mycket djup kunskap; det är tydligt att debatten kommer från vetenskapen.
Jag valde att ta upp frågan om barnen eftersom det var en av de frågor som fascinerade mig mest med detta förslag och en av de som jag har diskuterat mest med mina vänner.
En del ifrågasätter att termen Patria potestad*) upphör och hävdar att denna kommer från romersk lag, som om det skulle göra den helig. Glömmer de att Patria potestad utövades av männen över sina barn, fruar och slavar?
Samhället har utvecklats sedan romarriket och kvinnors och slavars kamp befriade dem från denna patriarkala fälla. Varför inte nu hjälpa till att befria även barnen?
I Familjelagen betonas ofta att våra barn ska behandlas utan våld, vilket en del bagatelliserar genom att säga att de själva har minsann fått stryk och att det var nyttigt för dem.
Jag var ett barn som fick stryk. När vi gjort något som min far tyckte var allvarligt, som att busringa på grannens dörr och springa iväg, tvingade han oss att luta oss mot ett bord och dra ner byxorna för att slå oss på skinkorna med ett bälte.
Det värsta av allt var att när jag blev vuxen gjorde jag likadant, i mindre skala, men jag upprepade beetendet. Ibland gav jag mina barn smisk eftersom jag ansåg att det var viktigt för att uppfostra dem.
Det var min kubanska partner som övertygade mig om att det fanns ett annat sätt, att jag någon gång borde sluta upprepa detta våldsmönster och påminde mig om hur jag kände mig som barn när jag själv blev slagen. Äntligen förstod jag, men visste inte vad jag skulle ersätta misshandeln med.
Svaret kom från rektorn på Alfredo Sosa-skolan i Palatino, som sa att hon hade en idiotsäker teknik. Hon rekommenderade att när mina barn inte lyssnade på mig skulle jag prata med dem i tio minuter till. Jag frågade henne: Och om de fortfarande inte lyssnar på mig? Så prata med dem i tio minuter till, sa hon och log.
I mitt hem upphörde det fysiska våldet mot mina barn innan de kom in i puberteten, en av de mest komplicerade perioderna i en människas liv. De fick aldrig mer smisk och de blev bra människor – de studerade, arbetade och är ärliga. De kunde utan tvivel uppfostras utan smisk.
Men vi kan inte förvänta oss att varenda människa ska inse detta, för det kan ta lång tid och under tiden får våra barn lida. Familjelagen ålägger hela samhället att se till barnens välfärd.
För några månader sedan, i min yngsta dotters skola, kallades en pappa dit för att man ville klaga på hans sons bristande disciplin. Mannen slog sonen inför läraren och klasskamraterna. Det misshandlade och förödmjukade barnet är bara sex år gammalt och ingen, absolut ingen, gjorde något för att skydda honom.
Familjelagen ålägger lärare att anmäla våld mot barn och polisen har skyldighet att föra ärendet vidare till åklagarmyndigheten. Denna lag förpliktar oss att skydda våra barn, även från deras egna föräldrar.
Som jag sade i början tror jag att vi skulle kunna gå mycket längre med lagtexten, till exempel för att eliminera spädbarns lidande genom att förbjuda att man piercar deras öron för att hänga metallprydnader på dem. Min dotter är nästan 7 år och vet att hon kan göra det när hon vill, men trots stora sociala och familjära påtryckningar vägrar hon att ta hål i öronen.
Förbudet mot våld mot barn är av uppenbara skäl en av de punkter i Familjelagen som har påverkat mig mest, men det är inte den enda. Föräldrars skyldighet att se till att deras barns personlighet utvecklas fritt är enligt min mening grundläggande.
Att uppfostra våra barn handlar inte om att ingjuta våra övertygelser, utan om principer som kan fungera som ledstjärnor för dem, så att de kan välja sin egen väg. Vårt inflytande över dem är så stort att vi måste vara mycket försiktiga om vi verkligen vill att de ska skapa sina egna liv.
I denna mening uppmanar lagen oss att vara uppmärksamma på utvecklingen av deras progressiva självständighet, en gradvis process där de fattar allt fler egna beslut varje dag, från vem som ska komma på deras femårskalas till vilken karriär eller vilket yrke de ska välja.
Den progressiva självständigheten hjälper oss föräldrar att lära oss att lyssna på våra barn och gör det möjligt för dem att gradvis bli skickligare på att hantera sina egna liv och lära sig av sina misstag och framgångar.
När jag läste vad Familjelagen säger om våra barn blev jag genast påmind om en vis libanesisk mans visdomsord. Nästa år är det exakt hundra år sedan han skrev detta:
Era barn är inte era barn
De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig självt
De kommer genom er men är inte från er
Även om de är med er tillhör de inte er
Ni kan ge dem er kärlek men inte era tankar
För de har sina egna tankar
Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar
För deras själar bor i morgondagens hus, som ni inte kan besöka ens i era drömmar
Ni kan sträva efter att bli som dem, men sträva inte efter att de ska bli som er
För livet vänder inte tillbaka och dröjer inte hos den dag som har flytt.
Fernando Ravsberg, Facebook 220921 (CV)
*) Spanska Akademins definition (rae.es):
potestad
Från latinets potestas, -ātis.
1. f. Dominans, makt, jurisdiktion eller auktoritet över något. /…/
Patria potestad
1. n. Den uppsättning skyldigheter och rättigheter som föräldrar enligt lagen har gentemot sina minderåriga barn.
Denna term ersätts med termen föräldraansvar
