Sveriges Radio i total avsaknad av opartiskhet

Kubanska slavarbetare enligt USA och Erik Jennische, intervjuad i radions P1.

Nordegren och Epstein släpper lös Erik Jennische

I dagens (200420) ”Nordegren och Epstein” i radions P1 fick Erik Jennische från ”Civil Rights Defenders” bre ut sig om Kuba och de kubanska läkarna som arbetar i ett stort antal länder för att bekämpa coronapandemin.

Först en kommentar, sedan en artikel från brittiska dagstidningen The Guardian, som behandlar ämnet. 

Kort kommentar till dagens program:

Att låta Jennische ensamt få kommentera Kuba är ungefär lika opartiskt som att låta Ebba Busch Thor kommentera Ateisternas Riksförbund eller låta Hovets talesperson kommentera Republikanska Föreningen.

Jennische och hans organisation har sedan årtionden bedrivit kampanj mot Kuba. Trots det var han dåligt insatt och okunnig i ämnet. Men han kunde ju höfta och chansa. Risken att bli motsagd fanns inte.

Några av felen som Jennische hade:

Kuba har skickat läkare utomlands sedan 1961. (det visste han inte)

Läkare SÖKER om att få jobba utomlands. Inget tvång. De skriver på kontrakt där alla villkor är angivna i detalj. (flera artiklar med intervjuer har publicerats på Svensk-Kubanska Föreningens hemsida. Artiklarna är sökbara).

Det råder INTE brist på läkare i Kuba. Läkartätheten är betydligt högre än i Sverige, även om man räknar bort läkarna i utlandet.

Läkarna har full lön hemma medan de är utomlands. Där har de gratis tillgång till mat, bostad och transporter. När de kommer hem får de dessutom en bonus utbetald.

De flesta länder betalar ingenting. T.ex. Haiti som är fattigt. Rika länder betalar, t.ex. Sydafrika.

Läkarna får ca 25 – 30 procent av det utbetalade beloppet, beroende på Kubas avtal med mottagande land. Resten går till den kubanska hälsovården, som är gratis och tillgänglig för alla kubaner.

Ofta är WHO den organisation som skriver kontrakten. (eller PAHO, som är WHO:s Latinamerikaorganisation)

USA bryr ju sig knappast om arbetsvillkoren för folk i världen, men just de kubanska läkarna är man väldigt måna om (liksom Jennische) Man kan ju fråga sig varför. De lär inte ha det sämre än de många barnarbetarna i USA.

Uppräkningen skulle kunna fortsätta, men det får räcka. Varför erbjuder inte USA läkarhjälp till världen? Javisst ja, de köper upp utbildad hälsovårdspersonal från fattiga länder, ”brain drain”.

Usel journalistik.

Zoltan Tiroler 200420

Vill du ge dina uppfattningar till programmet? Maila: 

nordegrenepstein@sverigesradio.se

The Guardian: Trump siktar in sig på kubanska läkare i försöken att knäcka Kubas ekonomi

Havanna varnar för att det är patienterna som får betala det högsta priset när USA:s latinamerikanska allierade utvisar kubanska hälsovårdsarbetare.

Kubas hälsovårdsbistånd har hjälpt några av världens fattigaste samhällen. Detta bistånd är det senaste angreppsmålet för Trumpadministrationens försök att ytterligare sabotera Havannas haltande ekonomi.

I mer än 50 år har kubanska läkare givit hyllad, ibland kontroversiell, humanitär medicinsk hjälp. Det som en följd av Fidel Castros revolution och ett sätt att höja landets internationella inflytande.

För närvarande verksamma i drygt 60 länder så har kubanerna erbjudit hälsovård från ursprungsbefolkningar i Amazonas, sluminnevånare i Afrika till offer för jordbävningar i Haiti.

Nu har kubanernas arbete kommit under förnyad attack i en kombination av påståenden från Washington, som anklagar Havanna för att använda läkarna för att undergräva demokratin, inte minst i Venezuela som har en av de största kubanska läkarkontingenterna. Havanna anklagas också av Washington för att ”exploatera” den medicinska personalen. En rapport hävdar att arbetsvillkoren, låga löner och tvång gör det till ”modernt slaveri”.

Som svar har de kubanska myndigheterna och experter som studerat de medicinska brigadernas arbete, anklagat USA för att försöka dölja syftet med attackerna: att strypa den kubanska ekonomin i hopp om att skada regeringen. Havanna säger också att de största offren är de fattiga patienterna som blir utan hälsovård.

Kubanska myndigheter uppger att sedan 1960-talet har fler än 600 000 hälsovårdsarbetare arbetat i 160 länder. Medan fler än 20 länder får biståndet utan kostnad, så betalar länder som har större resurser (ofta olja). Det inbringar ca 6,3 miljarder dollar årligen, vilket är Havannas största inkomstkälla till hårdvaluta.

USA:s kampanj mot de kubanska läkarna har intensifierats i samband med de pågående politiska förändringarna i Latinamerika. Det har medfört att flera länder, inklusive Bolivia och Brasilien, utvisat kubanerna. Det handlar om länder där vänsterregeringar ersatts av högerregimer nära knutna till Trump och Washington.

I spetsen för påståendena finns USA:s utrikesminister Mike Pompeo som beskrivit de kubanska läkarna i länder som Venezuela, Brasilien och Ecuador som en ondskefull inblandning i deras angelägenheter. Han har också gratulerat länder – som Bolivia – som utvisat kubanerna. Pompeo har backats upp av andra politiker och byråer i USA, inklusive viceminister Michael Kozak som också anslutit till påståenden om läkarnas arbetssituation: ”Castroregimen skickar 50 000 kubanska hälsovårdsarbetare utomlands för att arbeta under hårda villkor. Berättelser om missbruk finns i massor. Regimen tar 75 procent av läkarnas löner och använder dem till att hålla allierade regimer kvar vid makten”, tweetade Kozak.

USAID har också agerat. Det erbjuder finansiering av organisationer som kan avslöja negativa aspekter av de kubanska insatserna. De har anklagat Kuba för att ”exploatera sina medicinska professionella och använda dem för att köpa internationellt finansiellt och politiskt stöd för att hålla den dåliga ekonomin flytande, och ta det mesta av dessa arbetares löner och utsätta dem för dåliga livsvillkor, konstant övervakning och hot mot de som vill lämna jobbet.”

Anklagelserna om arbetsvillkoren eldades på av en rapport från en NGO, Prisoners Defenders, som påstod sig ha intervjuat fler än 100 läkare. Påståenden som tagits upp av två FN-rapportörer. [Prisoners Defenders är en välfinansierad organisation baserad i Madrid. De hävdar att Kuba har massvis med politiska fångar och utövar tortyr. Det är något som inga seriösa bedömare ansluter sig till.]

Kritiker säger att Washingtons kampanj, som innefattar försök att övertala dem att desertera, inte är något annat än försök att strypa Kubas tillgång till hårdvaluta, som i stor utsträckning används för att finansiera Kubas egen hälsovård och sociala service.

I december sade Johana Tablada vid Kubas UD att Trumpadministationen pressar latinamerikanska regeringar så att de upphör med det kubanska biståndet och därmed skadar hälsovården i dessa länder: ”President Trumps regering har gått över en röd linje av anständighet genom att höja USA:s utrikespolitik till en nivå av hyckleri och dubbelmoral som ingen av hans företrädare gjort.”

Medan kubanska läkare kritiserats tidigare, inte minst av de som hävdar att de undergräver fattiga länders egen hälsovård, så sammanfaller de nuvarande påtryckningarna från USA med valet av Trump och hans uppenbara beslutsamhet att kullkasta de bättre relationer som ägde rum under Obama. ”USA siktar in sig på de två viktigaste källorna till Kubas inkomster från utlandet: först turismen och nu medicinska tjänster”, förklarar Pavel Vidal Alejandro, en kubafödd akademiker vid Xavierian University i Colombia. ”Medicinska tjänster utgör cirka 60 procent av Kubas inkomster från utlandet”, säger han till the Guardian. ”Det är den gamla politiken av att utsätta en högtryckskokare för ett allt högre tryck i förhoppningen om att det ska resultera i sociala protester. Det har inte hänt förut och det händer inte nu.”

John Kirk, vid Dalhouise University i Nova Scotia som har intervjuat flera hundra kubanska läkare är skeptisk till några av påståendena som han hävdar är ”överdrivna” och de verkliga skälen till att rikta in sig på de kubanska läkarna: ”Under de senaste 12 åren har jag intervjuat 270 läkare, sjuksköterskor och tekniker och också varit med dem på uppdrag”. Kirk säger att det finns läkare som hoppar av eller klagar på arbetsvillkoren, men hans intryck är att många är motiverade och är glada för möjligheten att tjäna mycket mer än vad de skulle gjort i Kuba.

”Det ligger i deras DNA, i själva tanken med yrket. En sak som läkarna alltid sa var att de kan tjäna mer än i Kuba. En annan motivering är den erfarenhet de får på dessa platser som de beskrev som att leva i en medicinsk lärobok. Kubanerna åker till platser dit andra vägrar åka.”

Kirk nämnde programmet Mais Medicos, ett program som Brasiliens förre president Luiz Ignacio Lula da Silva tog initiativ till, och som upphörde när högerdemagogen och Trumpanhängaren Jair Bolsonaro kom till makten förra året. ”Om du ser på situationen i Brasilien så tog Mais Medicos hälsovård till ursprungsbefolkningen på platser som i Amazonas där de aldrig förr sett än läkare. Det som också fattas i kritiken är att programmen får fram pengar för att stödja Kubas egen hälsovård”.

De intervjuer the Guardian gjort med kubanska läkare som arbetat utomlands, inklusive sådana som lämnat Bolivia och Brasilien, visar på en långt mer nyanserad bild än den som USA och programmens kritiker ger. Medan många gärna skulle vilja ha en större del av lönerna och ha bättre arbetsvillkor, så förnekar de att de skulle vara ”slavar”.

Enligt dr. Yoandra Muro, tills nyligen chef för arbetet i Bolivia, så kom hoten från den nya högerregeringen som kuppade bort vänsterpresidenten Evo Morales. Muro säger att de anklagades för ”att vara en armé i vita rockar. Mot slutet av vårt uppdrag gick polisen in i våra hus och tog våra tillhörigheter. Det var samma människor som vi givit hälsovård till. Det var väldigt svårt att förstå att du från en natt till en annan skulle förvandlas från läkare till terrorist. Vi fanns på 35 sjukhus där de flesta av oss var specialister. Det betyder att det nu finns 35 sjukhus där barn föds, där akuta operationer krävs, som idag saknar dessa specialister. Du kan föreställa dig vilken otrygghet det innebär. Det fanns massor av patienter som grät när vi åkte, som kände smärtan av att deras läkare var tvungna att åka, som sade ’vad ska jag göra nu? Vem ska behandla mig nu?’” Muro tillägger: ”Vilken motsägelse. Antingen är vi offer eller så är vi hot.”

Yanet Rosales, 32, är familjeläkare hemma i Kuba. Hon har fullgjort två utlandsuppdrag inklusive Mais Medicos i Brasilien. Som många andra säger hon att möjligheten att tjäna mycket mer än i Kuba är en motiverande faktor. ”Ur personlig synpunkt så har jag alltid velat åka till Brasilien och detta var min chans. Det finns också en ekonomisk faktor. De betalar oss mycket bättre där. Den brasilianska regeringen betalade ungefär 6 000 dollar för våra tjänster som läkare. Av det fick vi ta hem 1 500. [Dessutom har kubanerna full lön hemma och de får sina levnadsomkostnader med mat och boende på plats betalda]. Resten tog den kubanska regeringen för att köpa medicinsk utrustning och förbättra hälsovården i Kuba. Jag har aldrig känt mig utnyttjad. Tvärtom. Men vi är inte 100 procent överens. Vi arbetar långt från familjen. Vi måste naturligtvis hjälpa vårt land. Vi är väl medvetna om att vi är läkare tack vare staten, men vi är inte överens om procenten som vi får. Vi tycker att det borde vara 50-50. Men samtidigt, om vi inte hade varit helt nöjda med kontraktet, då hade vi inte åkt. Vi får veta villkoren innan vi åker, så vi kan egentligen inte klaga.”

För Kirk är utsikterna oroande: ”Om Trump blir återvald, då är det kört. USA:s politik är en kontinuerlig process. Döden genom tusentals knivhugg.”

The Guardian 20200211

Trump puts Cuban doctors in firing line as heat turned up on island economy

Gillar du det Svensk-Kubanska Föreningen gör?

Vill du bidra till kampen mot den omänskliga blockaden?

Swisha en 20:a eller valfri summa till

123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0