Kan vi lära oss av Kubas hållbara revolution?
Uppdaterad 30 augusti med ytterligare uppgifter om Kubas energiproduktion och energiförbrukning, dess jordbruksinsatser och hållbarhetsinitiativ som syftade till att öka landets energieffektivitet. Andra redigeringar har gjorts för tydlighetens skull och för att bättre beskriva Kubas nuvarande energisituation.
Under de senaste två decennierna har Kuba gjort viktiga framsteg när det gäller att bygga ett mer hållbart samhälle, delvis på grund av, och trots, de många hinder som landet står inför. Dessa bedrifter har varit resultatet av ansträngningar, innovation och entreprenörskap på alla nivåer i det kubanska samhället – från statligt ledda kampanjer till kooperativ, företag, organiserade samhällen och individer.
Kubas statsskick är inte ämnet för denna artikel, även om många andra vill diskutera det. Poängen är i stället att skapa debatt om vad som uppnåtts i fråga om hållbar utveckling i ett fattigt land som dessutom har varit utsatt för omfattande sanktioner i mer än 60 år.
Med knapp tillgång på fossila bränslen har landet varit banbrytande när det gäller olika former av energibesparing och alternativ energiproduktion. Om det inte vore för blockaden skulle Kuba lätt kunna importera olja från USA, liksom från andra geografiskt närbelägna producenter. Sjöfarten är dock begränsad: tankfartyg och lastfartyg får inte angöra hamnar i USA förrän sex månader efter att de lagt till i Kuba.
Efter Sovjetunionens fall och fram till tillkomsten av en allierad i Venezuela, var Kubas ekonomi tvungen att fungera med lite olja. Man kan inte importera från nordamerikanska producenter, eftersom fartyg som lägger till i Kuba inte får anlöpa USAs hamnar förrän efter sex månader. Men inte ens med en vän i regionen har man kunnat importera tillräckligt för sina behov. Detta har varit särskilt tydligt sedan Venezuela drabbades av en fullskalig ekonomisk kris och USAs sanktioner. För närvarande importerar landet bränsle från Ryssland och nyligen även från Mexiko, och betalar ett högt pris på grund av USAs embargo [dvs. blockad].
Kuba producerar även själv olja och naturgas, och nya reserver har upptäckts under de senaste två decennierna. Ön producerar dock bara ca 38.000 fat olja per dag, men förbrukar 156.000 fat, enligt US Energy Information Administrations data för 2021. Landet har också många svårigheter att raffinera råolja, delvis på grund av USAs embargo, men också på grund av de statliga företagens förvaltning.
Den karibiska nationen är också en av många små östater (Small Island Developing States, SIDS) som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Vissa forskare hävdar att tropiska stormar ökar i intensitet, samtidigt som många områden är sårbara för stigande havsnivåer. IMF har publicerat en rapport där man hävdar att ”den karibiska regionen är den mest sårbara för naturkatastrofer och har de högsta energipriserna”. Av olika anledningar har hållbarhet i flera år nu stått högst upp på dagordningen i Havanna.
Projekt från University of Leeds, Världsnaturfonden, Global Footprint Network och Sustainable Development Index visar att Kuba är bland de ledande när det gäller att överbrygga klyftan mellan mänsklig utveckling och hållbarhet. Global Footprint Network hävdade att endast åtta länder uppfyllde de två minimikriterierna för hållbar utveckling, däribland Kuba. Det vill säga en så kallad ”hög mänsklig utveckling” och ett resursbehov på ”1,7 globala hektar biologiskt produktiv yta per person”. Det första måttet är klassificeringen av FNs Human Development Index (HDI), om den ligger över 0,7. Tankesmedjan använder sig av uppgifter från den kubanska regeringen, FN och sig själv.
År 2006 byttes under en sex månader lång kampanj 9 miljoner glödlampor kostnadsfritt ut mot kompaktlysrör [lågenergilampor]. Volframglödlampor är mindre effektiva; en glödlampa ger 15 lumen per watt tillförd effekt, jämfört med 50 till 100 för lysrör. De senare har också en tio gånger längre livslängd. Kubanska konsumenter erbjöds subventionerade, mer energieffektiva elapparater, inklusive nästan 2 miljoner kylskåp, över 1 miljon fläktar, 182 000 luftkonditioneringsapparater och 260 000 vattenpumpar.
En studie genomförd av akademiker i USA och Kuba visar att hushållens elförbrukning ökade med 142 procent mellan 1990 och 2014, och bruttoelproduktionen med 29 procent, trots att bruttoutsläppen av koldioxid minskade med 14 procent. Studien genomfördes med hjälp av uppgifter från Internationella energiorganet, Kubas nationella statistikbyrå och FNs ekonomiska kommission för Latinamerika och Karibien.
Produktionen av förnybar el är fortfarande mycket liten, 4,5 procent av det nationella elnätet. Olja och gas står fortfarande för den största delen av elproduktionen. I Kubas fall har energieffektiviteten haft större betydelse för att uppnå hållbara resultat. Till exempel kräver soluppvärmda varmvattenberedare ingen elektricitet, och närodlat minskar efterfrågan på transporter och kylning. Det finns fortfarande många utmaningar, och Kuba ligger för närvarande efter sin egen tidsplan för att öka produktionen av förnybar energi. På den punkten hade regeringen satt upp ett mål på 24 procent för 2030.
Låt oss föreställa oss att vi gjorde detta överallt i världen. London School of Economics betonade t.ex. att ”i Storbritannien använde hushållen enligt uppgift cirka 30 procent mindre energi 2017 än 1970, till stor del på grund av energieffektiviseringspolitiken”. I rapporten framförs också kritik mot att åtgärder har vidtagits halvhjärtat. De två länderna har extremt olika förutsättningar, men rapporten ger ändå en glimt av energieffektiviseringens effekter. Vad skulle hända om vi på allvar engagerade oss i denna fråga?
Kuba har också främjat inhemsk odling av livsmedel, även i stadsområden. Detta har involverat privata jordbrukare, kooperativ och statliga aktörer, och har lett till en ökning av ekologiskt jordbruk samt fört produktion och konsumtion närmare varandra. Småskaliga jordbrukare från hela utvecklingsvärlden har lärt sig av metoder som utvecklats på denna karibiska ö. Detta kan tyckas vara av liten betydelse i USA eller Europa, men deras arbete är avgörande för att föda och sysselsätta hundratals miljoner människor i mindre utvecklade länder.
Inom denna sektor tog WWF även fram rapporter om olika aspekter av Kubas miljökamp. Havanna, som har 2 miljoner invånare, har mängder av stadsodlingar. De ”producerar 45–100 procent av sina färska grönsaker (olika årliga uppskattningar), och upp till 20 procent av den totala nationella färskvaruproduktionen”. Den stora variationen beror på väderförhållanden samt priser och tillgång på importerade produkter. Ekonomen Sinan Koont uppskattar att ”mer än 35 000 hektar mark används för stadsjordbruk i Havanna”.
Det är också värt att notera att ön var en plantagekoloni, där avsalugrödor dominerade ända in i självständigheten och det kommunistiska styret. Under de senaste 25 åren har dock kubanerna engagerat sig i återplantering av skog. I en rapport från 2015 påpekades att 30,6 procent av landet då var täckt av skog, vilket är en ökning från uppskattningsvis 14 procent vid tiden för revolutionen 1959. Före den spanska koloniseringen uppskattas skogstäckningen ha varit 90 procent.
På grund av blockaden har kubanerna också tvingats till innovation genom att återanvända, reparera och återvinna allt som de inte kan få tag på genom import. Observera att produktionen också påverkas av sanktionerna, så det är lika svårt för kubanerna att skapa en stark tillverkningssektor. Även om detta visar att det finns en stor potential är förhållandena ofta inte idealiska. Säkert är kubanerna trötta på gamla bilar och skulle gärna vilja ha nyare, mer energieffektiva modeller. På samma sätt sker mycket innovation i en miljö som är full av umbäranden och desperation.
Låt oss nu ställa allt detta på huvudet. Vad händer om vi istället för att pressas till att bli mer hållbara uppmuntrar innovation runt om i världen? Kan vi överföra samma idéer till andra sammanhang? Visst finns det många sätt att utnyttja energi på. Kuba föredrar solenergi med tanke på klimatet, från paneler till varmvattenberedare. På andra håll kommer geotermisk energi, vattenkraft, kärnkraft, vätgas eller annat att vara det renare och mest kostnadseffektiva sättet. På samma sätt finns det metoder för energibesparing, som att använda byggnadsmetoder för att kyla ner, medan arkitekter på andra platser bör sträva efter isolering. Kan vi föreställa oss potentialen i samma ansträngningar, men i en utvecklad ekonomi? Vi kan inte bara avfärda alla idéer och lärdomar på grund av Kubas regeringsform. Kan vi agera med samma innovationskraft och engagemang som vanliga kubaner gör, av nödvändighet, innan det är för sent?
Elias Ferrer Breda*, Forbes 230830 / cv
*”Jag skriver om de viktigaste frågorna kring global energi och hållbarhet.”
Can We Learn From Cuba’s Sustainable Revolution?
Beställ Jan Strömdahls bok från kansliet – info@svensk-kubanska.se
