Strömavbrott och brister gör att ”Kuba måste förändras….”
Men vad innebär det?

För några dagar sedan publicerade vi en artikel som du kanske vill läsa innan du börjar med den här: den heter “Att vara inne på fel spår“, eftersom den kan betraktas som en inledning till denna och handlar om hur en del på lite mindre lyckade ställen söker syndabockar för det som sker på Kuba idag.

 

Nu kommer en annan fråga på samma tema: strömavbrotten och bristen på livsmedel och mediciner är svåra, mycket svåra, och detta har fått många att använda en fras som passar Kubas fiender som hand i handske och får det att vattnas i munnen på dem: ”Nu måste Kuba verkligen förändras”. Är det något fel med den frasen? Låt oss inte spela dumma eller naiva: NEJ och JA.

Självklart måste Kuba förändras och fortsätta att förändras. Och vi kubaner måste kämpa för det. Alla länder måste förändras och fortsätta att förändras. Det är livets dialektik. Alla länder, även de ”nordiska förebilderna” som så ofta nämns och som inte alltid är så mycket till ”förebilder”, måste förändra många saker, förbättra många delar av sin samhällsstruktur, sin politiska struktur och det sätt på vilket välståndet förvaltas och fördelas. ”Nu behövs verkligen en förändring” är ett mantra som både Kuba och stora delar av världen kan upprepa.

Och vi talar inte om USA, där det krävs inte bara en enkel utan en RADIKAL förändring. Den som inte tror mig kan fråga de 27 miljoner US-amerikaner som inte har någon sjukförsäkring eller de 60 miljoner som har en, men som inte går till doktorn för att de inte har råd med de skyhöga egenavgifterna för läkemedel och behandlingar, eller de miljoner föräldrar som är rädda för att skicka sina barn till skolan eller låta dem gå på bio eller till parken, eftersom en galning beväpnad med en AR-15 kan dyka upp och barnen aldrig kommer hem. Eller fråga de miljontals äldre vars pension inte räcker till för att köpa mat och som går gråtande till stormarknaderna, fråga dem om det behövs en förändring, eller de hundratusentals krigsveteraner som lämnats åt sitt öde efter att ha skickats ut i orättfärdiga krig, eller de hundratusentals barn som går till sängs hungriga, eller de svarta och latinamerikaner som dagligen känner hur vitas överhöghet, hat och diskriminering blir allt hårdare.

Jag talar om den ”naturliga”, logiska förändringen i alla processer. Och i ännu högre grad om en revolutionär process i ett land som har beslutat sig för att inte leva under lagar och riktlinjer som fastställts av de mäktiga här i världen. Så det är klart att Kuba måste förändras. ”Idag, i morgon, i övermorgon och om några år. Och det är inte bara regeringen som bör och måste vara huvudperson i dessa förändringar, utan alla kubaner (även de välvilligt inställda som inte bor i landet). Alla vi som ibland undrar vad Kuba kan göra för oss, i stället för vad vi kan göra för Kuba.

Men den negativa delen av den lilla frasen finns någon annanstans: just i dess BRIST PÅ DEFINITION. Vad är det för förändring vi talar om? Vad är det som ”nu” måste förändras på Kuba?

Det är inte svårt att se att det bara finns två svar på dessa frågor: det ena handlar om den naturliga, logiska och nödvändiga förändring som nämns ovan.

Det andra, det som låter som ljuv musik i öronen på extremhögern i Miami, är det som handlar om ett SYSTEMSKIFTE och ett REGERINGSSKIFTE. Låt oss beskriva detta alternativ och dess innebörd.

Vad många antyder (och andra upprepar som papegojor utan att fatta att de spelar de illvilliga i händerna) är att vi ska överge den kubanska revolutionens sociala erövringar, överge socialismen; att den revolutionära vänstern släpper taget om makten och överlämnar den till den kontrarevolutionära högern. Till vem? Till sådana som Díaz-Balart, María Elvira Salazar (foto t.v.), till dem som applåderade och hejade på Posada Carriles (foto i mitten), till dem som ber om en invasion av Kuba, eller till dem som, påhejade av en clown med turban och konstiga grimaser (Otaola, foto t.h.), kräver mer blockad och mer lidande för vårt folk?

Vi ska inte vara naiva. Varken bland de kubanska revolutionärerna eller i det så kallade ”civilsamhället”, och än mindre i den felaktigt benämnda ”historiska exilen”, finns det någon ”tredje” kraft i stånd att leda Kuba. Antingen förblir makten hos Kubas kommunistparti, som mycket framgångsrikt och med inte så få misstag fortsätter att rida ut de stormar som orsakats av en kriminell blockad som pågått i mer än 60 år och försvarar sociala erövringar som inget annat land i Latinamerika har uppnått, eller så övergår makten till dem vars namn vi nämnde tidigare och som är så svåra att ta i sin mun då de framkallar avsky och skam.

För att förstå dess verkliga omfattning måste man se sanningen i vitögat: man kan inte tala om en ”allmän förändring”. Antingen talar vi om en ”revolutionär förändring” eller en ”kontrarevolutionär förändring”. Låt oss inte spela dumma och inte heller göra andra till åtlöje. Det finns inget tredje alternativ. Det är dags att vi definierar oss även på denna punkt.

Till dem som väljer förändringar inom revolutionen är mitt enda budskap uppmuntran och styrka att fortsätta att göra motstånd och gå framåt. Och detta säger jag med övertygelse även om vissa anklagar mig för att förenkla när jag uppmanar till motstånd, eftersom jag inte är drabbad av dessa materiella brister. Det är sant, men många av oss som kämpar i så många delar av världen gör det inte för att vi personligen saknar något, utan för att så många saknar så mycket.

Till dem som öppet eller i hemlighet förespråkar det andra alternativet, och som med ”förändring” menar att överge, ge upp, underkasta sig och kapitulera, har jag bara två frågor, oberoende av den osannolika möjligheten att deras ambitioner förverkligas: Tror ni verkligen att det skulle lösa saker och ting på Kuba om ni överlämnade makten till den högerflygel som ropar på invasion och blod från sin bekvämlighet med skinka och luftkonditionering? Varför har de då inte löst dem i Puerto Rico, som är en del av USA, eller i det Latinamerika där det inte finns någon socialism?

Strax innan han vann valet i Colombia sade Gustavo Petro: ”Om högern hade lösningen på kriserna och problemen skulle de ha löst dem för länge sedan, eftersom de har suttit vid makten i 200 år.”  Tiden är inne för den revolutionära vänstern i hela det Latinamerika som ser Kuba som en ledstjärna för motstånd och värdighet.

”Men man kan inte äta värdighet”, säger vissa opportunister och inte så få förvirrade människor. Och mitt svar förblir detsamma: ”Det är sant, men inte heller förnedring, och den är dessutom skamlig.” Om man med ”förändring” menar en återgång till Kuba år 1958 eller till hopplösheten i dagens tredje värld, som alltmer äts upp av den nyliberala politiken, kommer alternativet inte bara att vara mycket ohederligt – det kommer inte heller att leda till mat, förnödenheter eller välfärd för alla. Om de inte lyckats åstadkomma detta någon annanstans, varför skulle de då göra det på Kuba?  Om några har bestämt sig för att ge upp sin heder så kan de åtminstone göra det utan att vara blåögda.

Man måste finna nya lösningar på gamla problem och inte tvärtom. Låt oss påminna de som vill servera ”gammalt vin i nya glas” om den store Sokrates maxim: ”Hemligheten med förändring är inte att lägga all energi på att bekämpa det gamla, utan på att bygga det nya.” Låt oss fortsätta att utveckla socialismen och gå framåt på den rätta vägen. Det andra alternativet är mycket dåligt. Och det finns inget tredje.

Dr. Manuel Tejeda, Diario Latinoamericano 220702  (Övers: C. Vaple)

Ante Apagones y Carencias, “Ahora sí Cuba Tiene Que Cambiar”…

 

HÄV BLOCKADEN MOT KUBA!

Bli en del av solidaritetsrörelsen!  Bli medlem i Svensk-Kubanska!

Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap
(150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)

Eller skicka ett bidrag till Stödfonden: Pg 40 54 11–0 eller Swish 123 589 0975

eller till insamlingen ”Mediciner till Kuba”: Pg 23 57 15–0  eller Swish 123 182 37 72