Kuba och dess fiende i orkanens skugga
Kuba har en fiende. Det är ingen lite sådan. Det är inte en desorganiserad fiende och inte heller en fattig eller någon som saknar resurser. Det är en skoningslös fiende som inte ger någon nåd. Det är en fiende som använder våld och som oavbrutet anfaller år efter år.
Annekteringens vindar för att lägga ön under sig blåser med samma styrka som orkanen Ian. Fienden vill neka oss rätten att existera som en nation och de stödjer varje missnöjesyttring, också de berättigade. De utnyttjar varje symbolisk bild; som den av den kubanska flaggan som någon glömt hala och som trasig fladdrar i vinden efter orkanens framfart – en gudomlig bild för fiendens intressen.
Kubas fiende vet hur man pressar oss på alla områden. De vill se oss trötta och besegrade. De vill se oss sluta kämpa mot svårigheterna och ge upp.
Deras omfattande system av platser, sidor, grupper, influencers som mångfaldigas av de sociala nätverken försöker nå varje hörn av Kuba och främja ett tillstånd av besvikelse, rädsla, katarsis och kaos. De vet hur man gör. Att underskatta deras inflytande kan kosta oss dyrt.
Kubas fiende vet hur man utövar påtryckningar. Det bekommer dem inte att i USA-styrda Puerto Rico finns fortfarande områden utan ström ända sedan orkanen Ian drog förbi. De bryr sig inte om att i själva USA är fler än två miljoner människor utan ström och många utan hem efter den förödande orkanen. Fienden bryr sig inte om att analysera omständigheterna, dess enda mål är att kubanerna ska tycka att alla svårigheter drabbar just dem medan resten av världen är ett paradis.
För fienden duger det med vilket nederlag eller bakslag som helst i Kuba: naturkatastrofer, olyckor, blockader, kulturella eller sportsliga misslyckanden, dåliga beslut. De gläds över varje person som tröttnar, som överger stoltheten och kampen.
De ser oss kämpa mot svårigheterna men de berättar enbart om de misstag vi gör. De rör inte ett finger för att avhjälpa alla dessa svårigheter – tvärtom, svårigheterna är deras bästa allierade för att slå mot oss.
De har en chockbrigad som är inriktad på att utplåna och slå ned alla våra segrar, att förta det symboliska i den nya seger som folkomröstningen (om den nya familjelagen) innebar och som gav eko i hela världen.
Låt oss tänka till. Den överväldigande segern för Ja-sidan i folkomröstningen, hur länge kunde vi glädjas? Det som kunde varit en glädje i många dagar för att rättvisa skapades vid valurnorna, förvandlades till den sorg som orkanen Ian lämnade efter sig och den besvikelse som många kände under de långa strömavbrotten.
Vi skulle kunna tillägga att ingen bär skulden. Det är uppenbart – en orkan drog in över stora delar av landet och förorsakade enorma skador. Men vi vet att om en seger, som den i folkomröstningen i söndags, på mindre än en vecka förvandlas till motsatsen och missnöjet sprider sig oavsett anledning, så är det vår revolution som lider skada.
En orkan hejdas inte av en folkomröstning och det vet fienden. De vill utnyttja strömavbrotten och mörkret som för med sig ett missnöje som de vill späda på och utnyttja. Alla misstag vi gör spelar dem i händerna, dessa som vill krossa oss och överlämna fosterlandet till fienden.
”Mörkret är alltid som störst strax innan den vackra gryningen”; men hur översätter vi det i praktisk politik, i en övertygande kommunikation? Hur skapar vi tillförsikt och övertygelse? Hur omvandlar vi bakslagen till segrar? Det gör vi på tusen och ett sätt. Ett solidariskt folk går ut och möter svårigheterna: hjälper grannen med evakuering innan orkanen, berättar att folk kan ladda sina telefoner gratis hemma, de lånar ut sin batteriradio så att folk kan lyssna på nyheterna, de ger av mat och mediciner som de har. De finns där, i de samhällen som drabbats hårdast, där inga kontrarevolutionärer visar sig. Det då kontrarevolutionen agerar för att hindra detta och främja sin agenda.
De kvinnor och män som gått ur sina hem – där det inte heller finns ström- som lämnat sina familjer för att hjälpa andra, de är exempel på segern och på ljus. Det samtidigt som fienden försöker övertyga de drabbade att ingen bryr sig om dem för att de vill att Kuba ska återgå till egoism. Men de har fel.
Inför detta behöver vi skapa fler segrar. Också under den nuvarande ekonomiska krisen, eller de tidigare kriser vi genomlevt, hoppet hos ett folk som formats i kamp.
Pedro Jorge Velázquez, Resumen Latinoamericano 221005
Cuba. El enemigo
HÄV BLOCKADEN MOT KUBA!
Bli en del av solidaritetsrörelsen!
Bli medlem i Svensk-Kubanska!
Eller skicka ett bidrag till Stödfonden
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0
Bidrag till insamlingen ”Mediciner till Kuba”
PG 23 57 15 – 0 ELLER Swish 123 182 37 72
