En krönika om det svåra dagsläget på Kuba – den yngre generationen, ekonomin, privata företag och hur vi kommunicerar politiskt, av professorn, journalisten och Havannabon Javier López.
Min slunga är Davids
(Om glasgenerationen och andra kontroverser) [”glasgenerationen”; ”curlinggenerationen” skulle vi säga]
På landsbygden finns varken lördagar eller söndagar. Alla som har en jordplätt som kan brukas vet att varje minut räknas. Årstiden avgör vilka aktiviteter som utförs. ”Arbetsplanen” anpassas till varje uppgift. Det enda som definierar tiden är de stora skördarna, de som i ”secano” – rudimentära produktionsförhållanden – måste genomföras hand i hand med naturen.
Vädrets växlingar kan inte placeras in i något rutnät. För att få sötpotatisen att växa måste man inte bara välja ut bra plantor. För att få bra mjölk måste kor och getter ha bra betesmarker och gott om vatten. Arbetsglädje definieras inte av den ena eller andra ministern.
Nuförtiden talas det mycket om ” glasgenerationen” [la generación de cristal]. Uttrycket används nedsättande för att definiera den tredje-fjärde generationen efter 1959, den som helt enkelt är en produkt av socialismens ”välsignelser”. Barn till olika yrkesmän och intellektuella av alla de slag, människor som tack vare revolutionen fick möjlighet att studera och få kontorsjobb, där planering kom att ersätta viljan att arbeta, planer – utan bestämd avsikt – för att ”slava mindre”, för att hålla sig i ”komfortzonen”, till skillnad mot tidigare generationers tuffa dagar från gryning till skymning.
Denna episka period, då den första generationen efter revolutionens seger inte sparade på några uppoffringar, passerade ”utan att vi insåg det”. Så glasgenerationen var våra barn som skyddades av att ”de inte skulle behöva utstå det jag fick utstå”. Och här har vi resultatet – mycket lättja och lite själ, och i en del fall dysterhet vad gäller historien.
Kriget i Ukraina, och nu Israels krig mot allt som rör sig, kommer att förändra världen. De är olika till sitt väsen och i hur de förs. Ukrainakriget är mer strategiskt, utformat för att kuva Europa och ge Storbritannien och USA en bättre position gentemot östmakterna.
Israels har energisyften, är mer hegemoniskt i en region som präglas av de ”kulturella” härskarintressena från de tidigare ”universella” imperierna (perser, ottomaner, egyptier, hellener och även mongoler…). Faktum är att de båda konflikterna kommer att kasta världen huvudstupa in i en lång utnötningskonflikt.
Kuba är en del av den värld som strävar efter multipolaritet. En ihållande krigsekonomi har lett oss till dagens kris – att förneka det vore idiotiskt. Valet i USA i november kommer att påskynda ”processen” av aggression mot socialism i regionen. Båda partierna, och i synnerhet demokraterna, måste komma till valurnorna med nytt syre, påverkade som de är av framgången med att eliminera resterna av kommunism i när och fjärran. Det är bränslet som krävs för att vinna Floridas gunst.
Vi vet alla att mediakriget inte tar slut, våra sinnen är den egentliga måltavlan. Vad som än händer framöver när det gäller ekonomi och finanser på ön måste ske utan fördomar. Inflationen beror till väldigt stor del på spekulation, men grunden ligger i den uteblivna produktionen av inhemska varor och tjänster. Alla vill importera, men vem vet varifrån de pengar som spenderas utomlands kommer.
Den privata ekonomin har nu släppts loss, små och medelstora företag [MIPYMES], deras motsvarigheter och de stora lagren runtom i huvudstaden som förser dem med varor bara observerar och ”trycker på” utan att visa ett uns av revolutionär solidaritet.
Inte ens kapitalisterna i den verkliga kapitalismen fungerar på detta sätt, eftersom olika mekanismer används för att upprätthålla ett måttfullt beteende i förhållande till det samhälleliga. Det gäller t.ex. ansvarsfull skattepolitik och omfördelning av välstånd eller företagsfilantropi genom program för företagens samhällsansvar (ekonomiska donationer, stöd till sociala organisationer, utbildningsprogram eller deltagande i samhällsutvecklande projekt), bland andra inte mindre sofistikerade mekanismer. Men vem sammankallar och organiserar dem?
Den privata sektorn har ännu inte anpassat sig till statens intressen, åtminstone inte ”frivilligt”. Det är uppenbart att tolkningen av lagen om tillgång och efterfrågan i sig ”varken gör till eller från”. Dollarn ”tvingade sig” in i verkligheten och ”i ett slag” [un toque, se Media i det ekonomiska kriget mot Kuba] undanträngdes all vilja till djupgående social påverkan.
Ommöbleringar sker i landets ekonomiska ledning, även på det vetenskapliga området och livsmedelsproduktionen. Siktet bör inriktas på den privata sektorn, på grund av dess potential… för att den ska hjälpa till, bidra och delta, eller för att städa upp (även ansvar).
Inom den statliga sektorn skulle produktionen och beredningen av livsmedel mycket väl kunna prioriteras… Men, men, jag är ju ingen minister.
Vi har vårt eget krig framför oss, som mer handlar om motstånd och intelligens, utan några stora utgrävningar skulle jag tro, för grunden är fortfarande intakt. Kanske borde vi – med hjälp av dagens medier – återgå till det sätt att kommunicera politiskt på som då vi besjälades av parollen: ”endast glas krossas, män dör stående…”.
Javier López, Facebook 240203 / cv
