Nicaragua, ett poetiskt land med frodiga laguner och paradisiska berg, över 130 000 km2 stort och med drygt 6 miljoner invånare, är det till ytan största men minst befolkade landet av de s.k. CA4 (de centralamerikanska länderna Guatemala, Honduras, El Salvador och Nicaragua). Som en till Haiti siamesisk tvilling i motgångar, var Nicaragua fram till början av seklet listat som det mest efterblivna landet utifrån Human Development Index (HDI), överträffat endast av Haiti.
Enligt Världsbanken har Nicaraguas ekonomi under det senaste decenniet växt med i genomsnitt 4–5 procent av BNP. CEPAL:s rapport från 2017 säger att under de senaste tio åren upphörde Nicaragua att vara det fattigaste landet i världsdelen, efter Haiti. För 2014, medan fattigdomen i Guatemala och Honduras drabbade i genomsnitt 60 procent av befolkningen, hade Nicaragua lyckats minska den till 29 procent och den extrema fattigdomen till 8 procent. I Honduras lever 44 procent av befolkningen och i Guatemala 30 procent i extrem fattigdom.
Under det senaste årtiondet har Nicaragua, tack vare politiken att överföra resurser direkt till hushållen och små familjeföretag, lyckats undgå att slukas av våldsmonstret som i Dödens Triangel (Honduras, Guatemala och El Salvador).
Under de senaste tio åren har Nicaragua inte förekommit i nyheterna om massutvandring, som dess tre grannar i Dödens Triangel. Medan remitteringarna [det som familjemedlemmar utomlands skickar hem] till landet utgör knappt 7 procent av BNP, uppgår de i Guatemala och Honduras till mellan 13 och 15 procent.
Bortsett från Kuba är Nicaragua det enda landet i Amerika där bostäder inte är fängelser omgärdade med el-staket, övervakningskameror, privata vakter osv. Det är ett av de tryggaste länderna på kontinenten, med en effektiv och utbildad nationell civil polis. Ett anspråkslöst, tryggt och välordnat land. I Guatemala, Honduras och El Salvador utsätts nästan en person i timmen för våldsamma mord, medan det dödliga våldet i Nicaragua är minimalt. I Nicaragua talar man inte om en statsapparat som misslyckats (”failed state”) eller tagits över av kriminella (som i Honduras och Guatemala).
Sammanfattningsvis har Nicaragua under det senaste årtiondet tagit sig ur eländet, undvikit att bli en del av Dödens Triangel, lyckats hålla knarkmaffian stången och bromsat utvandringen på den dödliga vägen mot den amerikanska drömmen. Följaktligen ingår landet inte i USA:s välståndsplan.
Vem är det som inte tjänar på dessa förändringar? Hur kan, som det påstås, den nationella civila polisen, den mest utbildade och effektiva i regionen, över en natt bli den mest repressiva och kriminella? Varför skulle en regering som tagit Nicaragua ur nedgången och gjort landet till ett trygghetsfenomen nu, på bara några dagar, förstöra alla dessa framsteg? Hur kan CIDH (Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter) tala om 212 döda under protesterna, när den officiella siffran anges till ungefär 40? Som ett eko till USA:s regering och OAS kräver katolska kyrkan och näringslivet, förut allierade till den nuvarande regeringen, att allmänna val ska tidigareläggas. Om den systematiska humanitära krisen i Haiti säger samma hierarkier ingenting. I Honduras och Guatemala samexisterar/främjar dessa hierarkier regeringar som ökar eländet och korruptionen.
Lättpåverkade ungdomar från mer än ett dussin privata universitet, organiserade i sociala nätverk, manipuleras utan att inse det av barn till Nicaraguas rika oligarker. Dessa oligarker vet att fattigdom, analfabetism och våld är effektiva metoder för att dominera ett folk. Vi som oavsett ideologisk ståndpunkt känner till Nicaragua upprörs därför av det våld som för geopolitiska ändamål satts igång i landet. Nicaragua måste återvända till den väg av förändringar man slog in på 2007, [när Sandinisterna vann valet] annars kommer landet att bli som Guatemala och Honduras är idag.
Itzamná Ollantay 180628
https://www.telesurtv.net/bloggers/Nicaragua-te-golpean-porque-dejaste-de-ser-el-pais-mas-empobrecido-20180626-0001.html
