Opposition i Spanien och Kuba
”Det här är inte Kuba, detta är en demokrati”, sa Francisco Marhuenda, chef för den nyfascistiska spanska dagstidningen ”La Razón”. Och han sa det, paradoxalt nog, om Carles Puigdemont, tidigare president i Katalonien, nu förföljd av den spanska rättvisan efter att ha genomfört en demokratisk och fredlig folkomröstning. Nu lever han i exil.
En annan person med samma högeråsikter som Marhuenda är kubanen Elena Larrinaga, chef för det som hon kallar ”Observatoriet för Mänskliga Rättigheter i Kuba”. Hon sa till den spanska TV-publiken att i Kuba finns ingen ”frihet. Frihet att välja sina ledare, frihet att tänka fritt. Att tänka, att säga, att vara emot, att kunna uttrycka sig, att ingen säger till dig vad du ska säga.”
Hennes uttalande stämmer bättre in på situationen som Spanien nu genomgår, där regimen fängslat eller drivit en stor del av den katalanska regeringen i exil. En regering vald i demokratisk ordning. Dessutom har tiotals personer dömts och fängslats för sångtexter eller för Twittermeddelanden. Det har gällt kritik av kungahuset eller fängelsesystemet. Det har varit censur av vissa obekväma musikgrupper, konstutställningar och beslag av tidningar och böcker.
Vad har Spanien, med censur, fängslanden och förföljelse, att lära Kuba?
Kubansk dissident vill bomba Kuba. Vad skulle hänt i Spanien?
I november 2017 dömde spanska domstolar nio valda politiker och två tjänstemän vid Kataloniens regering för påstått ”uppror” och ”uppvigling”.
En baskisk twittrare avtjänar ett ettårigt fängelsestraff för meddelanden i sociala medier. Och två rap-musiker har nyligen dömts till två respektive tre och ett halvt års fängelse. De har dömts för att de påstås ha skadat monarkin och varit urskuldande mot terrorism. Detta är bara några exempel på domar på senare tid.
Låt oss då tänka oss vad som skulle hända med en spansk medborgare om denne försvarade en total blockad mot den spanska ekonomin? Eller en spansk medborgare som i t.ex. rysk TV argumenterar för att Ryssland ska bomba Madrid?
Långsökt? Nyligen sändes ett TV-program från Miami, med titeln: ”metoder för att göra slut på castrismen” i Kuba. Den kubanske ”dissidenten” Ailer Gonzalez föreslog en internationell blockad av sitt land: ”Om du inte utövar påtryckningar på castristregimen, om vi inte har sanktioner, sanktioner som framförallt kväver regimens ekonomi…Först och främst måste vi ha ett verkligt tryck mot detta tyranni. Och det måste vara en ekonomisk strypning.”
En annan kubansk ”dissident”, Antonio Rodiles, å sin sida har en annan lösning. Han vill se den lösning som NATO använde mot Jugoslavien: ”När man ser hur alla dessa regimer tagits bort måste man ha denna kombination. Som exempel vill folk gärna prata om organisationen Otpor (en högerinriktad ungdomsrörelse i f.d. Jugoslavien), men när blev Otpor effektivt? Först när NATO bombade Jugoslavien.”
Om det hade handlat om att störta Spaniens, och inte Kubas regering, och Antonio Rodiles hade varit spanjor, så hade han riskerat ett straff betydligt hårdare än kubanen.
Han skulle vara anklagad för ”förräderi mot freden och statens oberoende”, enligt Strafflagens artikel 581 där det står att ”en spanjor som uppmanar främmande makt att förklara Spanien krig, straffas med fängelse mellan 15 och 20 år.”
Kom ihåg att 1999 använde NATO under 78 dagar 2 300 missiler och 1 400 bomber över Jugoslavien, som dödade drygt 2 000 civila och skadade cirka 6 000. Förutom ”förräderi” skulle Rodiles kunna anklagas för uppmaning till terrorism” och dömas till upp till tre års fängelse enligt artikel 578.
Om vi sedan vet att såväl González som Rodiles nära samarbetar med USA så kan båda anklagas enligt artikel 592 i spanska strafflagen. Den dömer till ”fängelse mellan fyra och åtta år” den som ”med syftet att undergräva statens auktoritet eller skada Spaniens värdighet eller väsentliga intressen upprätthåller förbindelser med utländsk regering eller förmedlar information till en sådan.”
Men medierna i Spanien fortsätter att försvara fängslandet av de som genomförde en fredlig folkomröstning i Katalonien, samtidigt som de fördömer bristen på politisk frihet för sådana kubaner som vill bomba sitt eget land.
Cubainformacion 180319, 180320 (med källhänvisningar i originalet)
